Trots att konjunkturen visar svaga tecken på att vända uppåt är det idag ingen som förnekar att kapitalismen internationellt är inne i en djup kris. I tre nummer analyserar vi grundorsakerna till krisen. Detta är det andra avsnittet i serien.

Marknaden början till slutet

- för kapitalismen

I förra numret av Socialisten tog jag upp hur produktivkrafterna kunde utvecklas snabbt när feodalism ersattes med nya, kapitalistiska produktionsförhållanden. Dessa produktionsförhållanden består i att produktionen samlades ihop i större privatägda företag, vars syfte var att ge vinst till ägarna genom att sälja varor på en marknad, under nationalstatens beskydd. Dessa produktionsförhållanden blev så småningom hinder för en fortsatt utveckling av produktivkrafterna. Jag visade hur man, trots utvecklingen av EU och NAFTA, inte lyckas övervinna nationalstatens begränsningar och hur detta oundvikligen nu leder till handelshinder och kris, för att senare övergå till regelrätta handelskrig och än värre kris. Samt att den privata jakten på vinst nu innebär att en allt större del av samhällets resurser används i spekulativt syfte och inte till produktiva investeringar, vilket i förlängningen förvärrar krisen. Men en kärnfråga som måste besvaras är varför ger produktiva investeringar allt mindre vinst jämfört med spekulation?

Svaret är inte att arbetare tjänar för mycket, utan ligger begravt i den tredje delen av de kapitalistiska produktionsförhållanderna (där de första två delarna är nationalstaten och det privata ägandet av produktionsmedlen): Individuella kapitalister säljer sina varor på marknaden i konkurrens med andra . I den här artikeln vill jag visa hur även marknaden utvecklas till att bli ett hinder för produktivkrafternas utveckling.

Marknaden

Skapandet av en marknad stimulerade från början produktionen oerhört mycket. En marknad, som sträckte sig utanför den egna familjen eller den egna byn, var förutsättningen för specialisering och införandet av en utvecklad arbetsfördelning vilket gav stordriftsfördelar. Allt detta ledde till en effektivisering både av sättet att producera varor och av varornas kvalité. På grund av konkurrensen skedde detta också oerhört snabbt. Problemet är att det finns en inbyggd mekanism i en marknadsekonomi som på sikt innebär att vinsten sjunker för verkliga investeringar! Det blir meningslöst att investera, vilket resulterar i ekonomisk kris.

Det är denna mekanism som Marx kallade profitkvotens tendens till fall och han la till att det var den "politiska ekonomins viktigaste lag". Grovt kan man förklara att profitkvoten (förhållandet mellan investeringar och löner å ena sidan och vinst på andra sidan) sjunker allt efter som man ersätter arbetare med maskiner. Arbetare är nämligen den enda källan till vinst. Om man ersätter arbetare med maskiner, så uppnår visserligen de första som investerar i bättre maskiner mera vinst temporärt. Men i slutändan sjunker vinsten för alla kapitalister. Konkurrensen tvingar alla kapitalister att göra samma investeringar och då finns det färre arbetare kvar att utvinna vinst från. (Se separat artikel för en mer detaljerat genomgång för denna process). Vi kan se att denna teori också motsvaras av utvecklingen till exempel under perioden för det stora ekonomiska uppsvinget efter andra världskriget.

Vinstmarginaler som andel av produktionen inom industrin:

	1951	1960	1975
Italien	25,2	16,5	3,3
Västtyskland	34,4	29,3	11,0
Japan	36,3	43,7	15,5
USA	25,9	19,6	17,5
Storbritannien	30,8	27,4	4,7

Profitkvotens tendens till fall ger en stor del av förklaringen till varför efterkrigsuppsvinget tog slut och varför människor går arbetslösa istället för att arbeta och producera det vi behöver. Vinsten blir inte tillräckligt hög för dom som äger produktionsmedlen. På så sätt går liv och resurser till spillo. Under 80-talet vidtogs drastiska åtgärder för att återställa vinsten. Stora delar av industrin slogs ut och man använde arbetslösheten för att pressa fram ett högre tempo under sämre villkor från de som hade arbete. Utslitning och arbetsskador ökade, men det var ändå inte tillräckligt för att få fart på industrin. Investeringarna under 82-90 var de lägsta under någon uppgång sedan andra världskriget. Det blir svårare och svårare att återställa vinstnivån till den grad där det lönar sig att investera i produktion av saker vi behöver.

Överproduktion

Tidigare, före bla datorisering, resulterade en fallande vinst så småningom i en överproduktion av varor. Efter en vara har tillverkats kan det ta åtskillig tid innan den säljs. Kapitalisten upptäcker till att börja med inte att de varor han producerar inte går att sälja till ett pris som ger honom vinst. Därför fortsätter han att producera varor tills han upptäcker att det inte längre är värt att göra det. Vi har fått se hela fält fyllda med osålda bilar. Överproduktion sker inte i meningen att man producerar mer än vad folk behöver, utan i meningen att varorna inte går att sälja med vinst. Detta gäller i princip fortfarande även om krisen nu oftast utrycker sig i en ökning av överkapaciteten. Dvs. en del av det som kunde ha producerats (för att det finns fabriker, råvaror och arbetare) produceras helt enkelt inte, eftersom tiden mellan produktionen och realiseringen av en vara har kortats ned. Med hjälp av datorer överblickas produktion och försäljning.

Kapital förstörs

Men det är inte så att vinsten sjunker till noll och sen går alla kapitalister och hänger sig. I själva verket förstörs istället hela tiden värdet på investeringarna (eller, med Marx ord, det konstanta kapitalet) och på det sättet återställs profitkvoten. Med förstörelse av konstant kapital menas både fysisk förstöring, genom att fabriker stängs och maskiner förstörs (eller bombas sönder i krig) och att värdet av det konstanta kapitalet sjunker. Det sistnämnda sker genom att maskiner vid konkurser auktioneras bort för en bråkdel av sitt värde. Hela företag kan säljas för en krona. Ett annat sätt är att göra som man tvingades till förra året - av de svenska storföretagens spekulationer mot kronan - man devalverar. Detta innebär att det sammanlagda värdet av hela det svenska konstanta kapitalet i ett slag minskar gentemot utlandet. De företag som exporterar kan börja tjäna stora pengar.

I grunden blir det förstås ingen riktig förbättring av ekonomin. DN:s ekonomiska kommentator Per Afrell skriver: "Nu har svenska företagens stora förvrängningssäsong börjat på allvar. Den inträffar alltid efter svenska devalveringar som blixtsnabbt glöms bort. Svenska företag och företagsledningar har en välutvecklad förmåga att tillskriva sig själva framgångar och omvärlden misslyckanden." I princip pågår denna kapitalförstöring hela tiden, men det mesta sker (på grund av speciella orsaker som kommer att tas upp i den tredje artikeln i denna serie) genom konjunkturcykler, där en konjunkturuppgång, en period av ökade investeringar, avlöses av en nedgång, en period av kapitalförstöring, som i sin tur avlöses av en ny uppgång och en ny nedgång osv.

Arbetslösheten

De företag som blir kvar efter en nedgång är de mest effektiva företagen, dvs de som använder minst arbetskraft för att tillverka sina produkter, eftersom de har investerat mest i maskiner för att effektivisera. Problemet är bara att dessa företag just p.g.a. sin effektivisering har relativt få anställda.. Arbetslösheten biter sig fast på en högre nivå än innan krisen. Det är ingen slump att den samlade kommentaren i pressen idag är att de flesta jobb som har gått förlorade i denna konjunkturnedgång i stort sett är försvunna för alltid.

Ett annat problem är att de företag som kvarstår får enorma utgifter för att förnya sitt konstanta kapital i nästa skede av investeringar, eftersom de redan är så kapitalintensiva. Profitkvoten faller därför än snabbare! Man måste springa snabbare och snabbare för att stå still. Så efter en lågkonjunktur är alltså färre anställda än tidigare, vilket leder till att köpkraften minskar. Dessutom har de som har jobb lägre lön. För att produktionen ska komma igång igen efter en lågkonjunktur måste vinsterna höjas avsevärt. Och då räcker det oftast inte med kapitalförstöringen , utan vinsten måste höjas på lönens bekostnad.

Lönerna måste ned

Man begränsar alltså arbetarnas köpkraft för att åstadkomma högre vinster. Hayek, nobelpristagare, 80-talets och 30-talets ekonomiska guru, var just den som förespråkade lönesänkningar för att få igång produktionen. Personligen menade han dock att detta var omöjligt av sociala skäl. Detta har dock inte hindrat majoriteten av borgare från att försöka använda metoden i denna konjunkturnedgång. Vi får därför paradoxen att man sänker köpkraften för att för att bli av osålda varor och överkapacitet! Men denna motsättning är helt logisk för kapitalismen; Utan vinster ingen produktion alls. Och så länge man investerar vinsten i den delen av industrin som producerar produktionsmedel (maskiner osv) så uppstår det inget problem med överproduktion.

Men så fort man börjar producerar konsumtionsvaror uppstår det en kris, för det finns inte nog många som kan köpa varorna (till rätt pris). Om man drar ur kapitalismens inneboende tendenser så får man i förlängning ett samhälle där man måste investera mer och mer allt snabbare, för att hela tiden öka kapaciteten att producera mer och mer. Men om man faktiskt producerar mer konsumtionsvaror hamnar hela produktionen i kris. Samtidigt avskedas fler och fler och för de som har arbete blir villkoren sämre och sämre. Det som kvarstår i slutänden är enorm produktionskapacitet, med ett fåtal anställda, och att nästan alla lever i misär.

De nya jobben

De nya jobb man hittar på är sådana som inte bidrar till att öka samhällets välstånd. Det är lågavlönade jobb som representerar en tillbakagång, ett slöseri med mänskligt arbete. Skoputsare dyker upp igen trots att det finns maskiner som kan utföra jobbet. Skattesubventionerade pigor är i ropet igen, trots att man idag har både dammsugare, disk- och tvättmaskin. Kvällstidningar säljs av personer som står i kylan utanför pendeltågsstationerna, trots att det finns pressbyråer 10 meter därifrån. Gatuförsäljare trängs på Drottninggatan i Stockholm, under ständiga sammandrabbningar med polisen. Detta bevisar att marknaden är senildement. Många av de nya jobben som man har skaffat eller hoppas skaffa fram är jobb som man avskaffade för decennier sen, om inte för över ett sekel sedan. Men nu dyker de upp igen för att de har fördelen att inte producera varor, vilket skulle förvärra krisen under kapitalismen.

Motverkande faktorer

Den allmänna tendensen till profitkvotens fall bromsas av en hel del motverkande faktorer. Kapitalisterna bryr sig inte så mycket om profitkvotens fall, så länge deras mängd profit ökar. Och när de ger sig in på nya områden ökar både profitmängden och (till att börja med) den genomsnittliga profitkvoten. För i nya branscher är produktionen oftast mindre mekaniserad (dvs man har en relativt högre profitkvot). Därför finns det en desperat tendens i en marknadsekonomi att hela tiden expandera produktionen, att hitta nya produkter att tillverka.

Jämfört med 100 år sedan eller även bara 10 år sedan underkastas en allt större del av livet den kapitalistiska produktionen. Underhållning underkastas Hollywoods filmfabrik, matlagning underkastas McDonalds och färdiglagad mat, sport underkastas klubbar som köper och säljer spelare till varandra osv. Nu finns det nästan ingen del av livet som inte köps och säljs för vinst och undergår en process av mekanisering och rationalisering (och en fallande profitkvot). Det är ingen slump att man även under 80-talet högkonjunktur kastade lystna blickar på den offentliga sektorn, trots att privatiseringar nu bevisligen kostar stat och kommun mera och dessutom i längden skapar större klassklyftor i vården, vilket försämrar 'arbetskraftens kvalitet' för kapitalistklassen som helhet.

Utnyttjar låga löner i tredje världen

Denna strävan efter att hitta områden där profitkvoten är högre visas också i försöken att investera i den underutvecklade delen av världen, där man har extremt låga löner. Problemet är bara den att den politiska situationen är så osäker att man inte tror sig kunna ta hem vinsterna därifrån. De senaste erfarenheterna från Ryssland och Östeuropa visar med all tydlighet att det inte finns någon större framtid för investeringar där. Med ett fåtal undantag kommer därför investeringarna i låglöneländerna att vara marginella företeelser i världsekonomin. Den överväldigande majoriteten av världshandeln sker mellan de utvecklade länderna. Enbart 25% av EU:s handel sker med länder utanför EU och det mesta av detta är med länder som ingår i EES-avtalet, samt Japan och USA.

Den viktigaste motverkande faktorn är dels att det konstanta kapitalet förbilligas genom att produktionen av maskiner effektiviseras. Därför använder man mindre arbete för att producera till exempel en industrirobot än tidigare. Och dels att kostnaden för att köpa arbetskraft (det variabla kapitalet med Marx ord) också förbilligas då kostnaderna för att hålla en arbetare vid liv blir lägre genom effektivisering. En limpa bröd, en lägenhet, en fotboll kostar idag betydligt mindre arbete än de gjorde för 50 år sedan. Detta uppnår man framförallt genom en större arbetsfördelning, en specialisering och stordriftsfördelar. Men nationalstaten sätter en gräns för denna utveckling.

Tre beståndsdelar

Vi återkommer till slut till det vi började med i förra numret av Socialisten - nationalstaten. I själva verket är alla tre beståndsdelar av de kapitalistiska produktionsförhållanderna - nationalstaten, privat ägande över produktionsmedlen och marknaden - sammanflätade. Vi har tittat på varje beståndsdel för sig men det är enbart genom att förstå hur de hör ihop, som man kan få en verklig bild av hela systemets dynamik. I slutändan på verkar alla delar på varandra på ett sånt sätt att systemet drivs in i en serie allt djupare kriser, kapitalismen blir allt mer oförmögen att utveckla produktivkrafterna, istället drivs utvecklingen bakåt. Nya produktionsförhållanden behövs för att åter sätta fart på den ekonomiska utvecklingen.

Den tredje delen av denna artikelserie kommer att handla om orsakerna till konjunkturer och Keynes försök att lösa detta problem.

Från Socialisten nr 8, aug/sep 1994