Handelskrig och spekulation

- ett tecken på en kapitalism i kris

Trots att konjunkturen visar tecken på att vända uppåt är det egentligen ingen som förnekar idag att kapitalismen internationellt är inne i en djup kris. Tecknen är många: Arbetslösheten, de växande handelshindren och framför allt bristen på investeringar i industrin. I denna artikel, som är den första av tre om grundorsakerna till krisen, tas bl a upp frågan om EU:s roll ekonomiskt

Bara för ett fåtal år sen ansågs marxisternas förutsägelser om en annalkande ekonomisk kris som skrattretande. Marknadens framgång trumpetades ut under 80-talets spekulationsuppgång och efter kollapsen för stalinismen i öst. En amerikansk professor, Fukiyama, som fick breda ut sig i massmedia internationellt, deklarerade att historien hade tagit slut. Lik den Hegelianska visionen om den fulländade staten var hela den dittillsvarande historien enbart en förberedelse för den nyliberala marknadsekonomin slutgiltiga seger. Nu försöker alla borgerliga experter tävla i att komma med lösningar på den ekonomiska krisen.

I Sverige föreslår t ex Lars Calmfors, respekterad professor i nationalekonomi vid Stockholms Universitet, på fullt allvar i en lugn och saklig ton på DN:s debattsidor, att kollektivavtal för alla under 25 år bör förbjudas enligt lag. Detta för att kraftigt kunna sänka ungdomslönerna. Om det genomfördes skulle detta vara den mest allvarliga attacken på arbetarklassen sedan Ådalen 31. Och detta från någon som för några år sen utmärkte sig som en förespråkare för mindre statliga ingripanden i ekonomin!

Fattigdomen åter

Det är hög tid för aktiva inom arbetarrörelsen att skaffa sig en självständig syn på orsakerna till den kapitalistiska krisen. I dag är situationen absurd och paradoxal. Miljontals går arbetslösa, fabriker stängs och får rosta sönder, samtidigt som behoven växer och råvaror finns tillgängliga. Sjukdomar som TBC, vilka varit utrotade, börjar komma tillbaka i industriländerna. Kaloriintaget hos engelska barn, vars föräldrar lever på socialbidrag, beräknas vara mindre än vad barnen fick i fattighusen på 1800-talet och även i Europa finns hundratusentals barnarbetare. Varför är det ett sådant enormt slöseri med resurser idag? Varför sammanförs inte arbetare med fabriker och råvaror för att producera de saker som behövs?

Den marxistiska metoden är oumbärlig för att besvara dessa frågor. Den utgår inte i från tillfälligheterna i varje historisk situation, för att sedan försöka komma fram till någon allmän slutsats, utan börjar från en allmän syn på världshistorien som man sedan försöker tillämpa på den nuvarande situationen. För att förstå vad som händer med budgetunderskott, handelsbalans, inflation osv måste man utgå från ekonomin som en helhet.

Produktivkrafternas utveckling

Den avgörande faktorn i historien är hur produktionen utvecklas. Man måste äta innan man kan tänka. Eller som den tyska filosofen Feuerbach spetsade till det med: "Man ist was man isst" (Man är vad man äter). Först när produktivkrafterna har nått upp till en överflödsnivå kan man börja tala om verklig frihet för alla. Människan bryter sig ur arbetets slaveri, för att istället kunna egna sig själv åt att utveckla sin egen mänsklighet. Men tills dess är den mänskliga varelsen begränsad i sin handling och tanke.

Produktion och effektivisering av produktionen utvecklas inte i en rak linje, utan med ryck eller språng som avlöser perioder av långsammare tillväxt eller tillbakagång. Genombrottet för kapitalismen på 1700- och 1800-talen innebar just ett sådant språng framåt. Under feodalismen var handeln minimal. Det mesta producerades för de egna behoven och skråväsendet begränsade konkurrensen. Tullar fanns överallt. Produktionen befann sig i en tvångströja.

Kapitalismens intåg

Kapitalisternas historiska uppgift var att samla ihop produktionen i större privatägda företag med anställda egendomslösa, i att de utvecklade marknaden, där konkurrensen fungerar som en pådrivare för att sälja varorna samt att de skapade nationalstaten som enhet inom vilket detta kunde ske. Detta lade grunden till en unik ekonomisk utveckling.

Men efter ett tag blir dessa saker - privatägda företag, marknaden och nationalstaten - (eller produktionsförhållandena som Marx kallade det) ett hinder för utvecklingen av produktionen (eller rättare sagt med Marx ord - produktivkrafterna). Produktivkrafternas utveckling kommer alltså i konflikt med de etablerade produktionsförhållanderna. Man kan se det som ett ägg; Produktionsförhållanderna är som ett skal som först skyddade och närde produktivkrafterna, för att sedan när de hade vuxit blev ett hinder för dess utveckling. Produktivkrafterna trycker och trycker mot skalet, de tröttnar periodvis för att sedan ta ny sats och slutligen brister skalet helt plötsligt. Genom en revolution, en grundläggande förändring, etableras nya produktionsförhållanden och produktivkrafternas utveckling kan åter sätta fart.

Denna historiska utvecklingslag visar sig i övergången från primitiva samhällen till antika Grekland och Roms slavsamhälle, från slavsamhällets övergång till feodalismen och från feodalismens övergång till kapitalismen. Sett i det sammanhanget förstår vi varför kapitalismen idag är oförmögen att ens använda de resurser som finns, än mindre utveckla produktivkrafterna. Snarare håller man på med att förstöra resurser.

Jag tänker i denna och kommande artiklar mer i detalj ta upp hur de kapitalistiska produktionsförhållanden stryper en ekonomisk utveckling och börjar med frågan om nationalstaten.

Nationalstaten

När nationalstaten uppstod var den framför allt hävstången för att befria produktivkrafterna från feodalismens begränsningar av handeln. Tidigare hade tullar funnits mellan städer och byar, men nu uppstod en gemensam nationell marknad, vilket gjorde att handeln kunde växa mycket snabbt. En enhetlig valuta, enhetliga vikter, enhetliga lagar och en enhetlig statsmakt, allt underlättade handeln. En ökad handel innebar att man kunde specialisera sig och tillverka i större mängder och därigenom snabbt öka produktionens effektivitet.

Men redan i slutet på 1800-talet började kapitalismen vara överspelad. Då visade det sig att produktivkrafternas utveckling inte längre kunde rymmas inom de nationalstater som kapitalismen etablerat och hela världen delades upp mellan stridande kapitalistiska länder. Men detta räckte inte. Två världskrig, med en depression däremellan, behövdes innan man temporärt kunde övervinna nationalstatens begränsningar.

Efter andra världskriget var USA så dominerande (man ansvarade ensamt för 50% av världens industriproduktion) att man genom GATT-avtalen och genom dollarns starka ställning kunde skapa en världsmarknad och den ekonomiska utvecklingen kunde skjuta fart igen. Men de andra länder utvecklades snabbare än USA och i början av 70-talet var denna period över. Dollarn föll som en sten och handelshinder börjades upprättas igen smygvägen.

Växande motsättningar

Under 80-talet stärktes trenden att de svagare europeiska länderna sökte skydd bakom Tyskland mot den ökande amerikanska och japanska konkurrensen. EG utvecklades och blev så småningom EU. Tre gigantiska block har nu formats, baserade på tre nationalstater, som står i allt starkare motsättning till varandra. Nyligen har vi sett hur USA har hotat Japan med ett handelskrig om man inte släpper in fler amerikanska mobiltelefoner i Japan.

Detta är bara toppen på ett isberg av växande konflikter. Det är ingen slump att Clinton inför lagar som underlättar ett handelskrig bara några månader efter det att man har lyckats ro GATT-avtalet i hamn efter många års konflikter. Ett avtal som man bara nådde genom att lyfta ur viktiga men konfliktfyllda delar, samtidigt som det blir den underutvecklade världen som betalar för avtalet.

EU och NAFTA

Utvecklingen av EU och NAFTA, (EU:s nordamerikanska motsvarighet som inkluderar USA, Kanada och Mexiko), är i grunden inte ett framsteg för världshandeln, utan visar just att konflikterna ökar mellan de tre viktigaste imperialistiska länderna. Visst avvecklas en del av handelshinder inom blocken, men samtidigt så skapas nya mellan blocken. Under efterkrigsperiodens uppsving innebar USAs absoluta dominans att handelshindren successivt och relativt snabbt undanröjdes allt eftersom handeln utvidgades. Världshandeln utvecklades med i snitt 14-15% per år och fungerade som motorn i efterkrigsuppsvinget. GATT-avtal nåddes utan konflikter.

I dag undanröjs hindren i betydligt lägre takt, samtidigt som de förstärkts bakvägen. Många EU-länder har importrestriktioner för japanska bilar, till exempel Frankrike tillåter högst tre procents försäljning av japanska bilar. Men GATT-avtalet förbjuder importrestriktioner på bilar, så man kallar det för överenskommelser istället för förbud. Det heter också exportrestriktioner istället för importbegränsningar. Frankrike införde också det originella handelshindret att alla importerade japanska videoapparater skulle kontrolleras just i tullhuset i staden Poitiers, vilket säger en del om påhittigheten i att kringgå förbudet.

Järnridå

Restriktionerna ser man också tydligt gentemot öststaterna som man utger sig för att vilja hjälpa övergå till marknadsekonomi. Percy Barnevik, ABBs VD, klagar att "Väst bygger en ny järnridå". Till exempel har EU en tull på 100% på livsmedelsvaror, en av de största exportvarorna från många öststater.

De svagare nationalstaterna samlas bakom de starkare. När saker går bra vill de dela vinsten , men när saker går dåligt gäller principen om att rädda vad som räddas kan. Då kastar sig kapitalisterna om halsen på den egna, om än svaga, nationalstaten, för att skydda sig mot konkurrens utifrån. Den ekonomiska nedgången har gjort Maastricht-avtalet dödfött, Volvo går inte ihop med Renault, och motsättningarna inom EU skärps. Som DN skrev i en ledare 3/5: "På gott och ont blir nationalstaten kvar, medan det nya Europa söker sin form." Kapitalismen kan i längden inte övervinna sin egen skapelse - nationalstaten - och detta kommer att sätta ett allt större hinder för produktivkrafternas utveckling. Socialismen däremot kommer att vara internationell. Arbetarklassen behöver internationell samordning, inte konkurrens.

Privata ägandet

Problemet vi lider av idag är inte för lite resurser, utan för mycket resurser kombinerat med privat ägande. Detta syns mest tydligt när vi ser på spekulationsekonomin. Och det är ingen liten bit. Enligt uppgift på DN:s ledarsida nyligen så består idag enbart några procent av internationella penningtransaktioner av betalningar för varor och tjänster, resten är spekulation. Detta reflekterar inte den individuella kapitalistens illvilja eller gangsterkaraktär utan att det finns enorma resurser som inte får någon produktiv användning. Kapitalisterna har drabbats av nationalstatens begränsningar och att lönsamheten i industriproduktion inte är tillräckligt hög. I stället leker man med pengarna, eller som det kallas, spekulerar. Att många arbetare lägger några kronor på tipset brukar borgarklassen peka på för att visa hur oansvariga arbetarna är. Men den sammanlagda omsättningen på tips, Lotto osv. är långt under det som satsas i spekulation på aktier, fastigheter, valutor, konst, mynt osv.

I spåret av kraschen 91-92 försöker en del kapitalister se nyktert på situationen. Olof Stenhammar (VD för OM-gruppen, en av de största optionshandlarna): "Jag hoppas att det under 90-talet skapas reella förmögenheter och inte fiktiva, att dom skapas ur ett mervärde". Men detta kommer inte att förbli mer en en from förhoppning, för situationen är precis som PG Gyllenhammar säger: "Kapitalismens svaghet är dess kortsiktighet. Att den tenderar att följa minsta motståndets lag. Industriverksamheten måste präglas av långsiktighet". Investeringar i industrin kräver idag miljardbelopp i nya maskiner och fabriker. En del av dessa investeringar bär frukt först om många år. Om man inte tror sig få ut en stor vinst då, så satsar man förstås hellre på spekulation.

Spekulation

Spekulationen följer sin egen lag, som bara indirekt har någon relation till ekonomins verkliga utveckling. Man blåser upp en bubbla som oundvikligen spricker, för att sedan blåsa upp en ny. 1987 hade vi den största kraschen på börsmarknaden sedan 1929, precis innan 80-talets konjunktur på allvar kom igång. Nästa krasch skedde precis efter konjunkturen började vika igen i början av nittiotalet. Nu när lågkonjunkturen är som värst är det åter rekord på börsen. Och spekulanterna tjänar miljoner igen. Det enda som har förändrats för dem jämfört med 80-talets yuppiedagar, är att man är lite mer diskret . Tidskriften Veckans Affärer förklarar hur man ha bytt Porschen mot en Saab, italienska silkeskostymer mot engelskt tweed och bostadsrätt i innerstan mot villa och familj i någon förort. Men förtjänsten är minst lika hög som förr, men än vågar man inte skryta med det på samma sätt som tidigare. Man är helt enkelt rädd för reaktionerna från majoriteten som har fått en försämring på alla områden under de senaste åren.

Om det privata ägandet av de femtio största företagen upphörde, skulle i princip omedelbart stora resurser ställas till samhället förfogande för produktiva investeringar, samtidigt som man kunde sänka arbetstiden och höja lönerna. Vänsterpartiet har i alla år fört fram kravet på att beskatta de rika hårdare. Men om man skulle göra detta, så ger det inte så mycket pengar eftersom det finns så få rika. Och det är inte deras privatinkomster som är problemet (även om de kan kännas orättvisa). Det verkliga problemet är de stora resurserna är tillgängliga för privat missbruk. I ett socialistiskt samhälle skulle de brukas för den stora majoritetens intressen och behov.

Nästa artikel handlar om hur den kapitalistiska ekonomin (inte) fungerar, om vinstmaximering och kravet på tillväxt, samt om konjunkturer.

Från Socialisten nr 7, maj 1994