Kampen på Lagena ett exempel att följa
Trots att fast personal ersätts med inhyrd på en rad arbetsplatser är det bara på Lagena som arbetarna svarat med en strejk. Varför är det inte mer öppna strider i Sverige? Hur kan kampen spridas och utvecklas på fler arbetsplatser? I dag framstår den vilda strejken på Lagena som en revolution. Så har det inte alltid varit.
På 30-talet var strejkfrekvensen i
Sverige exceptionellt hög. Detta fick fackbyråkratin och
näringslivet att försöka skapa lugn genom centrala förhandlingar
i Saltsjöbadsavtalet. I och med detta lyckades man få ner antalet
strejker till en mer genomsnittlig europeisk nivå. Men strejkerna
var långt i från över. Mellan 1970 och 1990 genomfördes
över hundra vilda strejker om året.
Om detta berättade Frances
Tuuloskorpi på ett seminarium 26 september på ABF-huset. Frances
har en lång erfarenhet av att ena och mobilisera arbetskamrater i
det fackliga arbetet, det som kommit att kallas ”folkrörelselinjen”.
Hon menade att genom att titta på antalet vilda strejker ser vi bara
toppen av ett isberg. Bakom hundra strejker finns 10 000 mindre
arbetsplatskonflikter.
Det var kampen på arbetsplatserna som låg bakom den stora omvandlingen i det svenska samhället - välfärd, trygghet och rättigheter. Omfattningen i välfärdsbygget återspeglar arbetarklassens styrka. Varje reformvåg föregicks av en kampvåg på arbetsplatserna.
På samma sätt motsvarar nedmonteringen av välfärden en nedgång i kampen. Patrik Olofsson som var en av dem som strejkade på Lagena har berättat om en ombudsman som efter att han gått i pension sa som det var: ”folk förstår inte att dom måste sätta sig”. Utan ett tryck underifrån blir förhandlingarna mellan fack och arbetsgivare ett utbyte där höjda löner bara ges i utbyte mot försämrade arbetsvillkor.
Under 80-talet var bemanningen på företagen så hög att den på ett annat sätt än i dag gav utrymme för ett bortfall i personalen på grund av sjukdom eller att arbetsbördan periodvis ökade på grund av produktionens behov. Men med massavskedandena under 90-talet försvann bufferten vilket skapade problem för arbetsgivarna. Lösningen blev bemanningsföretag och visstidsanställningar.
Bakgrunden till samarbetsandan
Men varför har vi slutat kämpa på våra arbetsplatser? Bakom den förändring Frances beskriver ligger den ekonomiska utvecklingen i världen. Efterkrigsuppsvinget innebar att det fanns ett ekonomiskt överskott att fördela. Det gav utrymme att tillmötesgå kampen genom eftergifter. Man fick inte konflikterna på arbetsplatserna att upphöra men det innebar en förskjutning inom arbetarrörelsen. Fokus flyttades från arbetarnas egen kamp till förhandlingarna mellan fack och arbetsgivare. Striderna var inte lika tydligt som tidigare en utmaning mot själva klassamhället som sådant. Frågan om en socialistisk värld sköts i bakgrunden till förmån för dagskrav. Från att vara ett land med exceptionellt många strejker blev vi ett land med exceptionellt stor och mäktig arbetarrörelsebyråkrati.
De många åren av reformer gav ledningen för arbetarrörelsen ett stort förtroendekapital som de kunnat använda när tiderna blivit tuffare. Medvetenhet om den kollektiva styrkan på arbetet och kunskap om hur vi kan kämpa har hunnit falla i glömska. Samtidigt har byråkratins starka ställning och självmedvetenhet gjort att de framgångsrikt har kunnat bekämpa dem som varit kritiska och tagit strid.
Dessutom har arbetslöshet och individualisering i samhället haft en förlamande effekt på kampen.
Visst har år av nedskärningar väckt mycket vrede och gett upphov till protester och kamp. Det har skakat om arbetarrörelsen och fått den att i vissa fall gå till vänster och bli mer kämpande. Men det har också gett upphov till mycket uppgivenhet och passivitet, vilket har gjort att färre röstar och skapat medlemsras främst inom Socialdemokratin men också i fackföreningarna.
På mötet på ABF-huset berättade Frances om hur hon och hennes arbetskamrater genom kollektiv kamp under många år kunde gå mot strömmen och uppnå en rad förbättringar. Men hon menar att så länge striden inte togs upp på fler arbetsplatser var den dömd att till sist misslyckas. 2004 lades Stockholmsbagaren ner.
Kamp är enda vägen
Kapitalismen innebär en värld fylld av motsättningar där vinstintressets egennytta och kortsiktighet skapar slöseri med resurser och kriser. Efterkrigsuppsvinget var en parentes som möjliggjordes genom en enorm utveckling av världshandeln. Det finns idag inget perspektiv på någon ny gyllene period.
Stressen och klyftorna kommer öka, fler kommer må dåligt och slås ut så länge vi inte blir fler som sätter ner foten på arbetsplatserna. Det finns ingen annan väg än att vi måste återupptäcka de gamla kamptraditionerna.
Striden på Lagena var en liten strid men den fick ett enormt genomslag. Den fick stort utrymme i media, uppmaningen till solidaritetsaktiviteter hörsammades i hela landet, den fick igång den politiska debatten om bemanningsföretag som också fått en framskjuten plats inför stundande avtalsrörelse. Tanken svindlar när man tänker på vad som skulle hända om vi hade tio liknande strider.
Men kampen på en arbetsplats startar inte med en strejk. På Lagena har fackklubben i år arbetat för att öka aktiviteten och skapa gemenskap. Man har skapat sammanhållning genom strävan mot lika lön och man har arbetat för att inkludera nyanställda och bemanningspersonal.
På mötet på ABF-pratade Frances Tuuloskorpi om att det går att kämpa på alla arbetsplatser, hur omöjligt det än kan verka. I brist på kamp riskerar klimatet på jobbet att förgiftas av personkonflikter. För att bryta med detta behöver man börja diskutera frågor öppet. Frances tog upp ett exempel på en arbetsplats där man hade satt upp en lista med allas lön på väggen vilket gjorde att man tillsammans kunde börja kämpa för högre löner. Hon framhöll också att man inte behöver tycka om en person för att kunna kämpa tillsammans med henne/honom. Det gäller att börja någonstans och hitta någon fråga, hur liten den än kan verka, att kämpa tillsammans för.
Ta striden vidare
En vändning av samhällsutvecklingen börjar på arbetsplatserna. Men det finns tyvärr ingen automatik i att det vi gör på jobbet förändrar samhället i det stora hela. Inte minst blir det svårt att pressa fram en annan politik så länge högern regerar.
Vi kan se hur hela samhället dras med i en strid som den på Lagena. Polis, rättsväsen, politiken, LO och Svenskt Näringsliv dras med i händelserna på en enskild arbetsplats. Starka krafter mobiliseras för att kväva kampen. Då behöver striden bryta sina begränsningar och tas vidare utanför arbetsplatsen. Den behöver aktivt kanaliseras i kamp för en annan politik och för en mer demokratisk och kämpande fackföreningsrörelse.
Men detta är heller ingen lätt uppgift. Ju längre bort vi kommer från ”golvet” ju tunnare blir luften att andas. Det är lätt att virra bort sig och tappa kontakt med verkligheten. Därför är det här ingen individuell uppgift. Tillsammans bygger vi en opposition inom fackföreningarna och inom Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Kraften att förändra får vi från kampen på arbetsplatserna och vi tar den vidare genom att knyta den till en förändring av hela samhället - till kampen för socialism.