Kamp är vägen framåt
Som socialist blir man frustrerad när kampen är på en låg nivå under en längre tid, som i Sverige under de senaste fem åren. Varför är då kampen så viktig? Hur bedriver man kamp? När och varför bryter den ut? Hur kommer striderna att se ut under de närmaste åren? Dessa frågor ska jag försöka att belysa i denna artikel.
Kampen är de mångas sätt att påverka och förändra samhället. Var för sig är arbetare och ungdomar svaga. Att jobbet ryker eller studielånet tryter är inget vi kan ändra på själva, men många tillsammans kan förflytta berg och tvinga fram förändringar.
Kampen bygger på solidaritet och samarbete för en gemensam sak. Man inser sina gemensamma intressen, tränar upp förmågan att organisera protester och känner en ökad samhörighet i gruppen. Man lär också känna motståndarens list och ränker. Därför fungerar kampen som en utbildning i konsten att förändra samhället och en förberedelse för ett kommande socialistiskt samhälle.
Därför är det inte att undra på att borgerligheten skyr massornas kamp som pesten. Förr i tiden skriade de om "pöbelvälde", idag ylar de om "gatans parlament" eller samhällsfarliga strejker. Borgarna själva varken kan, vill eller behöver mobilisera till kamp. De borgerliga partierna är elitpartier som företräder de rikas och besuttnas intressen och de småföretagare, löntagare, ungdomar och pensionärer som stödjer dem binder ris åt sin egen rygg.
Borgerligheten har redan makten i sin hand och kommer att försvara den med näbbar och klor. De är i besittning av den ekonomiska makten genom att äga och leda storföretagen och bankerna. Den politiska makten, staten och lagarna, syftar i grunden till att bevara och försvara det kapitalistiska systemet.
Polis och miltär är det yttersta skyddet och används för att stoppa och slå ned protester. I Sverige har detta visserligen varit ovanligt sedan 1930-talet på grund av arbetarklassens styrka, men under Lagenastrejken såg vi att polis kan användas åtminstone innan kampen vuxit.
Utbildningens främsta syfte är att fostra lydig arbetskraft och lojala tjänare till systemet. Sist men inte minst finns vanor och traditioner sedan hundratals år tillbaka. Att klasskillnader mellan människor är naturliga, att var en ska vara sin egen lyckas smed och att man kan bli rik och framgångsrik om man bara vill själv.
Arbetarklassen kan inte förändra samhället genom den existerande staten eller genom att överlåta jobbet åt andra. Den kan bara lita till sin egen styrka och kamp, till sina egna organisationer. Enligt den ursprungliga socialdemokratiska reformismen skulle kapitalismen steg för steg förvandlas till socialism, om bara socialdemokratin fick regera tillräckligt länge.
Mellan 1932 och 1976 hade vi också en socialdemokratisk regering, som kunde genomföra stora förbättringar för arbetarna i Sverige. Men grunden för dessa reformer var den långvariga uppgången för världskapitalismen efter andra världskriget och det faktum att Sverige stod utanför kriget och kunde dra nytta av återuppbyggnaden av Europa. Den uppgången är nu ett minne blott och någon socialism har vi inte sett röken av. Istället härjar kapitalismen och dess kriser för fullt
Marx och Engels slutsatser i det kommunistiska manifestet om att "Arbetarklassen befrielse måste vara dess eget verk" och att det kräv massorganisationer för arbetarna som tar strid för att avskaffa det kapitalistiska klassamhället och införa ett klasslöst samhälle, är därför lika giltiga som någonsin.
Deras perspektiv var att arbetarklassen skulle ta över makten när den och dess organisationer växt sig tillräckligt starka.
Men när arbetarrörelsen, fackföreningarna och de socialdemokratiska partierna, byggdes upp för 100 år sedan, så utvecklades också en byråkrati i toppen. Vissa fackföreningsledare och riksdagsmän började anpassa sig till det borgerliga samhället och det priviligerade och bekväma livet i toppen.
"Kapitalismen behöver inte kastas över ända, vi ska ta bort lite av den i taget", sa de först, därefter hette det att man ska bekämpa systemets avigsidor och tämja marknaden. Idag har arbetarrörelsen byråkrati blivit systemets fångar och tjänare och ledarna för S och V är inställda på att administrera det kapitalistiska systemet. Ledningarna för fackförbunden gör att allt för att förhindra strejker och protester, och om de ändå byter ut så försöker de att begränsa dess effekter.
Kommunalstrejken 2003 visade detta tydligt. Trots en växande kampvilja bland medlemmarna och ett starkt stöd bland allmänheten avblåstes strejken utan att man vunnit något. Protesterna mot sänkningen av A-kassan under hösten 2006 visade detsamma. LO arrangerade demonstrationer över hela landet efter starka krav från medlemmarna och det hade varit fullt möjligt att utveckla denna kamp till en massrörelse mot regeringen. LO lade istället locket på och sedan dess har det bara "varit mycket snack men liten verkstad" kritik i ord men knappt några aktioner trots massarbetslöshet och stora försämringar för sjuka och arbetslösa.
Socialdemokratin under Mona Sahlins ledning är mer marknadsvänlig än någonsin, vilket beslutet om att avvisa krav på att förbjuda vinst i friskolor visar tydligt, liksom talet om att bli mer företagarvänliga. Vänsterpartiet vattnar ur sitt program eller för att bli "regeringsdugliga".
Därför måste vi ta strid för att förändra arbetarrörelsen och ta upp kampen lokalt på arbetsplatser, skolor, universitet och på gatorna. Genom en sådan kamp visar vi inte bara vårt motstånd och kan förändra, vi lär oss att kämpa och uppmuntrar andra att göra detsamma.
Lagenastrejken var en av de få rejäla vilda strejkerna på länge, därför fick den också stor betydelse och stödaktioner genomfördes över hela landet. Aktionen är ett exempel som gör att fler vågar gå ut i strejk, kanske är en också startsignalen till en mer omfattande kamp.
Om det blir många Lagenastrejker, och andra protester och demonstrationer, så kan trycket bli så starkt att ledningen för LO och fackförbundet tvingas ta till storstrejkvapnet, om inte annat för sin egen överlevnads skull. Så skedde under storkonflikten 1980 då 900 000 arbetare och tjänstmän var ute i strejk och lockout efter ett nollbud från arbetsgivarna i avtalsrörelsen. Stora delar av Sverige stod stilla, kungen och statministern fick be flygledarfacket om dispens för att flyga till Titos begravning och DN konstaterade uppgivet att Nicolins (chefen för arbetsgivarföreningen) supportar fick plats i en telefonkiosk. Strejken genomfördes visserligen halvhjärtat, förutom på 1 maj genomfördes inga stora demonstationer och den slutade i en kompromiss som medförde lönehöjningar på 6-7 procent. Men den visade arbetarklassens ofantliga styrka, stor nog att välta berg när den väl används. Följaktligen har också arbetsgivarna, regeringen och fackförbundstopparna sedan dess gjort allt som står i deras makt för att förhindra ett nytt 1980. Däremot har vi sedan dess bevittnat återkommande vågor av lokal kamp som ibland också lett till landsomfattande proteströrelser.
Jag har själv på nära håll följt eller deltagit ett antal kampsituationer och proteströrelser: En fabriksockupation 1981, två vilda strejker 1988 och 1990, en arbetslöshetsrörelse 1995-96, en föräldraprotest mot nedskärningar och en antikrigsrörelse 2003. Alla dessa strider ägde rum under eller alldeles innan olika ekonomiska vändpunkter - vilket bekräftar att det inte är nedgångarna i sig utan de ekonomiska svängningarna och den osäkerhet dessa skapar - som sätter arbetarklassen i rörelse.
1981 ockuperades statliga Eisers strumpfabrik i Sollefteå av ett femtiotal anställda, de flesta unga kvinnor. Aktionen pågick under åtta månader och fick ett brett stöd inom arbetarrörelsen och i landet överhuvudtaget. Jag besökte fabriken regelbundet under sommaren 1981, som företrädare för SSU klubben i Härnösand. Genom klubben startade vi ett stödarbete som sedan spred sig över hela landet. Arbetsgivaren vågade inte gå längre än att stänga av strömmen och polis var det inte ens tal om. Istället bidrog den djärva aktionen till att en stark proteströrelse växte fram med krav på politiska strejker mot den borgerliga regeringen. Själva ockupationen ledde till skapandet av ett arbetarkooperativ.1988 gick cirka 400 arbetare vid Boliden Kemi ut i en vild strejk för kravet på en tusenlapp med i månaden. Strejken inleddes genom att en av de fackliga ledarna, alldeles efter ett fackligt möte, spelade Nynningen låten med refrängen: "Vilda vilda strejker, vilda vilda strejker, vilda strejker lönar sig". Därefter utbröt en sittstrejk i matsalen. Jag var själv på plats under den vecka strejken pågick, som reporter för tidningen offensiv, och upplevde en sagolik kampvilja och beslutsamhet. De strejkande befann sig i matsalen där möten hölls dagligen. Strejkledningen satt vid ett särskilt bort och höll möten lite när som helst.
Jag och andra som organiserade stödarbetet rådde de strejkande att vända sig utåt. Ett upprop spreds med rubriken "Till Sveriges arbetare", vilket störde företagsledningen och arbetsgivarföreningen oerhört. Delegationer av strejkande sändes ut till olika städer i Skåne och under en enda dag samlades 21 300 kronor in till strejkfonden. Strejken ledde till löneökningar på 600 kr per månad och var höjdpunkten på en våg av vilda strejker. Under första halvåret 1988 genomfördes 55 vilda aktioner bland annat vid Wargöns pappersbruk, Scan väst i Varberg och Gränges Aluminium i Sundsvall.
Strejken bland skötarna vid Östra sjukhuset i Malmö 1990 gällde kravet på 1500 kr mer i månaden. Att strejka inom sjukvården är mer komplicerat än inom industrin, eftersom det krävs undantag för att undvika att patienter far illa. Akutavdelningarna stängdes, men vid vårdavdelningarna placerades "nödhjälpsvakter" ut för att vid behov bistå de kvarvarande sjuksköterskorna och läkarna.
Sjukhusledningen slog tillbaka hårt, de strejkande avskedades och kördes ut från sjukhusområdet. Men skötarna lät sig inte knäckas av detta. Istället samlades man i Emmaus (Loppmarknaden) lokaler i närheten.
Jag var på plats även där och hjälpte de strejkande att komma ut till andra arbetare i Malmö. De fick en stor sympati och till sist tvingades sjukhusledningen att backa och återanställa samtliga. Också denna strejk var en del av en strejkvåg, denna gång inom den offentliga sektorn och bland annat genomfördes strejker och andra aktioner bland bussförare i Umeå, och Botkyrka, St. lars sjukhus i Lund, St Maria sjukhus i Helsingborg, och St Sigfrids sjukhus i Växsjö, sam vid Försäkringskassan i Västernorrland.
Jag deltog själv i kampen mot arbetslösheten i Malmö 1994-96. Denna leddes av industrifackets arbetslöshetsklubb som var den största inom avdelningen. I spetsen gick Bengts Svensson, en stridbar vänstersosse som varit ordförande för facklubben vid Malmö Strumpfabrik. En serie demonstrationer och protestmöten avhölls, samt en alternativ nobelfest. Till de mer spektakulära aktionerna höride en protest utanför Göran Perssons bostad i Malmö och att man satte ett sorgflor på industrifackets fana i första maj demonstrationen 1995 och lämnade demonstrationen halvvägs. Kampens höjdpunkt var annars att skicka en buss med arbetare för att lobba på den extra S kongressen 1996.
Dessa aktioner var en del av landsomfattande protester som pressade fram höjd A -kassa, satte P för förslag om en bortre parentes i A-kassan och förändring av turordningsreglerna i LAS. Protesterna kulminerade med en demonstration i Stockholm 27 november 1996 med 5000 deltagare. Denna kampvåg stärkte den vänsteropposition som växt fram inom socialdemokratin. Kritiken var så hård på partikongressen 1998 att partiledningen tvingades göra eftergifter bland annat i form av extra anslag till kommuner och landsting, nej till EMU, kompensation för egenavgifterna och att målet om full sysselsättning ska vara överordnat målet om överskott i stadsbudgeten.
Under 2003 kulminerade den internationella proteströrelse som inletts i slutet av nittiotalet. Tiotals miljoner demonstrerade mot Irakkriget i olika länder och här i Sverige bevittnade vi den största massrörelsen sedan Vietnamkrigets dagar. I Göteborg tog Socialistens anhängare initiativ som ledde till en massrörelse bland ungdomar. Det började med en studiecirkel under 2002 där ett antal ungdomar samlades för att studera imperialism, krig och hur man ta kamp kring detta. Därefter bildades en antikrigsgrupp för skolungdomar.
Gruppen hade en tydlig profil mot imperialismen och USA och spred propaganda om krigets verkliga syfte. Sedan uppmanade vi ungdomar att bli antikrigsombud för sina skolor. Möten hölls var och varannan vecka och till sist fanns representanter från ett sjuttiotal skolor. De flesta deltagarna var oorganiserade, men det fanns också medlemmar från SSU, RKU, syndikalisterna och Ung Vänster, där de sistnämnda spelade den mest drivande rollen. Till sist fastställdes ett datum för en elevstrejk. Det blev den 20 mars, tusentals affischer spreds och som en ren händelse invaderades Irak just denna dag. Kampanjen fick ett massiv gensvar, bland annat såldes knappar för 10 000 och ytterligare tusentals kronor samlades in. Kampanjen fick också stor uppmärksamhet i media och var på Metros förstasida två gånger och hade halvsidor i GP.
Tusentals elever gick i strejk och åkte ned till Antikrigsgruppens strejkmöte på Gustav Adolfs torg efter lunch. Från Schillerska och Hvitfeldtska kom de i samlad tropp. Till sist samlades ungefär 4000 och lyssnade på tal av två niondeklassare och rap av Nabila. Många fick ett minne för livet.
Parallellt med antikrigsrörelsen genomfördes och en omfattande proteströrelse bland föräldrar i Göteborg. Längst gick det i min egen stadsdel Majorna där protester utbrutit från och till ända sedan slutet av nittiotalet. Höjdpunkten blev kampen bland föräldrarna på min sons skola, Kungsladugårdsskolan 2003. Efter förslag om att öka klasstorlekarna till som mest 35, spara in på elevassistenter och specialpedagogik och stryka anslaget till läromedel genomfördes en skolstrejk 30 januari 2003. Istället för att hålla barnen hemma så beslutade föräldraföreningen att ta över undervisningen på eftermiddagen och genomföra en demokratidag. Aktionen blev en succé, vi tog över undervisningen F - 6, samtidigt som högstadiet gick i strejk. Plakat målades och därefter åkte barn och föräldrar ned till Gustav Adolfs torg för att demonstrera vid kommunfullmäktiges möte.
Talkörerna var bland annat
35 i varje klass - då blir skolan väldigt kass
Vård och skola vann ni på - nu får ni i skamvrån stå
Mera pengar mera folk, för att stoppa bråk och skolk
Mindre klasser lova ni - ändå ska dom större bli
Nästa steg blev att försöka sammanknyta kampen i olika stadsdelar genom demonstrationer vid kommunfullmäktiges möten varje månad. De spreds också ett upprop för ökade resurser till den offentliga sektorn. Dessa aktioner gav politikerna skrämselhicka och förslagen drogs tillbaka. Men istället kom "etter värre"; man beslutade att flytta hela högstadiet till grannskolan från och med hösten.
Det var denna "dolkstöt i ryggen" som ledde till ockupationen av rektorsexpeditionen på skolan i maj 2003. Aktionen organiserades av "Aktionsgruppen rör inte vår skola" och startade genom att en av medlemmarna i gruppen helt sonika gick in till rektorns rum och bad denne att bege sig av. Vi satte oss sedan i korridoren utanför, ringde till media, bjöd besökare på fika och skrev en debattartikel som publicerades i GP dagen efter.
På eftermiddagen dök en upprörd skolchef upp och efter en stunds förhandlingar gick vi hem. Men till deras förskräckelse återupptogs aktionen dagen efter då vi hade planerat för två dagar. Då kom polisen, 10 konstaplar minsann. En journalist i GP konstaterade sarkastiskt att det var en polisinsats som om det varit ett bankrån. För att vinna tid och hinna få dit media så "tjötade" vi en stund med polisen, därefter avbröt helt lugnt inför Tv kamerorna. För att stoppa polisen hade det krävts en hundratals, vilket vi inte hade på plats just då. Aktionen hade dessutom fyllt sitt syfte, att visa vår vrede mot tvångsförflyttningen av högstadiet och. Detta blev slutet på protesterna, vi ansåg oss inte kunna kunde inte komma längre än så.
Men det hela slutade inte där. Efter ett halvår kom ett brev från polisen som meddelade att vi var anmälda för olaga intrång. Vi pressade först på för att få åtalet nedlagt, då dess politiska roll skulle bli begränsad i ett låge då kampen lagt sig. Detta såg också ut att bli fallet efter att vi i slutet av 2004 slutit en kompromiss med stadsdelschefen, där vi beklagade att vi blivit tvungna att gå så långt i utbyte mot att anmälan togs tillbaka. Skolchefen, som vid den tidpunkten hade bytt jobb, var dock inte beredd att kasta in handduken. Därför ställdes vi till sist vid skranket under våren 2006 och anlitade den kände vänsterjuristen Dennis Töllborg som försvarare. Straffet blev penningböter på 1500 kr för fem av oss och kostnaden, inklusive advokatarvode, blev 24 000. Vi hade dock samlat in över 50 000 framförallt genom två stora fester, så det blev nästan 30 000 över, vilket skänktes till föräldraföreningen på skolan. Vi tror oss också ha satt exempel som kommer att upprepas av andra och mångfaldigas.
Det har nu gått sex år sedan den heta våren 2003 och enligt all logik och erfarenhet är det snart dags igen. Att det inte redan varit stora strider beror främst på att byråkratin i arbetarrörelsen blockerar kampen och att arbetarklassen är ovan att ta striden lokalt och spontant. Det spelar också en viss roll att krisen ännu bara pågått en kort tid och att regeringen undvikit att attackera arbetarklassen direkt, för att inte missnöjet i fackföreningarna ska bli så stort att den fackliga byråkratin måste lätta på trycket för att inte förlora förtroendet bland medlemmarna. Istället har regeringen gett sig på de grupper som har sämre möjligheter att försvara sig: Ungdomar, pensionärer, sjuka och arbetslösa.
Detta är också det viktigaste skälet till att arbetarklassen behöver egna organisationer som kan leda kampen och det är ingen tvekan om att LO, S och V skulle kunna mobilsera en massrörelse om de bara lyft ett finger. En aktionsdag mot borgarna, med demonstrationer över hela landet, skulle mobilisera hundratusentals och skapa förutsättningar för en dags politisk generalstrejk. Detta skulle kunna fälla regeringen och säkra en rödgrön valseger. Men Sahlin & co vill inte föras till makten på toppen av en massrörelse eftersom detta skulle skapa så stora förväntningar och göra arbetarklassen beredd att kämpa för att pressa en rödgrön regering till vänster.
Vad krävs då för att det ska bli kamp? För det första att tillräckligt många är missnöjda över samma saker och att det ställs krav som kan ena kampen. För det andra att diskussioner och förhandlingar med arbetsgivaren visat sig lönlösa. Och för det tredje att det finns folk som kan leda kampen och då handlar det antingen om arbetare som har lett kamp förut, eller ledare som träder fram i kampens stund. Det som till sist gör att missnöjet exploderar i kamp är ofta provokationer från arbetsgivarens sida. Cheferna har vant sig vid att kunna få igenom både det ena och det andra på grund av den fackliga ledningens kapitulation. Det gör dem till slut så självgoda och övermodiga att de åt för långt.
Storkonflikten 1980 utlöstes av SAF:s nollbud i ett läge med hög inflation. Ockupationen av Eisers strumpfabrik skedde på grund av vrede över att ett företag som förstatligats för att rädda jobben skulle slaktas. De vilda strejkerna vid Boliden Kemi och Östra sjuhuset utlöstes av bitterhet över låga löneavtal. Det var S - regeringens löftessvek som ledde till protesterna mot arbetslösheten 1994-97. Föräldrakampen i stadsdelen Majorna i Göteborg 2003 provocerades fram av att skolan försämrades trots att löften om det motsatta i valet 2002. I fallet Lagena sa man först upp 31 arbetare och när detta väl gått vägen trodde ledningen att man kunde ersätta 33 med inhyrd personal, men då small det!
I olika perspektivartiklar har Socialisten förutsett att kampen kommer att ta fart de närmaste åren och att olika lokala strider kommer att fungera som exempel för arbetare över hela landet. Strejken vid Lagena visade detta och frågan är nu vilka som ska ta över stafettpinnen från dem? Svaret är att vi kommer se lokal kamp mot kommunala nedskärningar, protester bland ungdomar och studenter och demonstrationer mot arbetslöshet och nedläggningar av företag. E mer omfattande kamp kan bryta ut i avtalsförhandlingarna om arbetsgivarna står fast vi nollbud och vägrar att införa skärpta avtalsregler kring bemanningsföretagen.
Men de stora striderna kommer troligen att ske först efter valet 2010, på samma sätt som i början av nittiotalet. Då var kampen relativt begränsad trots en djup kris och en aggressiv borgerlig regering främst på grund av att arbetarrörelsen ledning höll tillbaka den. Det var först efter valet, som S och V vann stort, som arbetarklassen började sätta sig i rörelse, vilket ledde till en vänsteropposition i S och att V gjorde ett succéval 1998 och fick 12 procent.
Utvecklingen idag blir troligen likartad. Om de rödgröna vinner kommer arbetare och ungdomar att pressa på för att löftena och förväntningarna ska uppfyllas. Om borgarna lyckas sitta kvar kommer de gå på betydligt hårdare än de gjort hittills. Då kommer många att inse att man måste ta upp striden själva, samtidigt som det kommer bli lättare att pressa den fackliga ledningen att göra något. Ledningen i S och V kommer också att ifrågasättas från vänster.
Utvecklingen de närmaste åren kommer därför att medföra ett ökat gensvar för Socialistens slogan om en kämpande och socialistisk arbetarrörelse. Våra idéer, marxismens idéer, kommer att bli populära igen. Att det finns en annan väg än de krig, den fattigdom, den arbetslöshet och det kaos som följer i spåren av kapitalismen. En väg som leder till ett klasslöst socialistiskt samhälle där vi kan ta språnget från nödvändighetens till frihetens rike som Karl Marx en gång formulerade det