Balkan-kriget:

Sanningen är första offret

De krigförande parterna i ex-Jugoslavien har tagit ett strypgrepp om nyhetsförmedlingen, med hjälp av utländska PR-firmor. Mönstret är bekant från Kuwait-kriget: Journalister vägras tillträde till krigsskådeplatsen, och får endast tillgång till militärens egen version av kriget, och till de nyheter som passerat censuren.

"Många journalister i det gamla Jugoslavien, alla de som gick de nya makthavarnas ärenden, har blod på händerna. Men också de internationella medierna bär ett stort ansvar och måste räknas till krigets aktörer på Balkan. Medierna har på ett destruktivt vis påverkat opinioner och makthavare i väst. De har genom sin bild av krigen i Kroatien och Bosnien och Hercegovina förvrängt verkligheten, desinformerat snarare än informerat."

(Sören Sommelius, kulturredaktör på Helsingborgs Dagblad, i antologin: "Krig mot fred", s.25-26, publicerad på Carlssons bokförlag 1994, av Svenska freds och skiljedomsföreningen i Lund)

Kriget om opinionen är nästan lika viktigt som händelserna på slagfältet. Därför vill vi försöka besvara den propaganda som hamras fram i radio, TV och de flesta tidningar:

Påstående 1:

"Världssamfundet ingrep för sent!"

"Världssamfundet" har inte varit passivt i ex-Jugoslavien, och särskilt Tyskland var en av aktörerna bakom de händelser som ledde fram till det förödande inbördeskriget.

Talet om "världssamfundet" är för övrigt inget annat är en omskrivning av ett FN, som efter Sovjetunionens sammanbrott, domineras av de stora västmakterna: USA, Storbritannien, Frankrike, Japan och Tyskland m.fl.

Kriget inleddes 1991 när Slovenien och Kroatien utropade sin självständighet. Denna kriminella splittring av Jugoslavien uppmuntrades och understöddes av den tyska imperialismen, som trodde att detta skulle öppna vägen för ökad tysk dominans i Östeuropa och på Balkan. Därefter ställdes resten av EU inför fullbordat faktum, och tvingades erkänna länder som inte ens hade full kontroll över sitt eget territorium. Dessa cyniska manövrer, i kombination med de nationalistiska ledarnas hat- och skrämselpropaganda, tände krigets flammor.

Denna konflikt riskerar att utvidgas till ett storkrig på Balkan, som inte bara skulle innefatta Serbien och Kroatien och Makedonien, utan även Grekland, Albanien, Turkiet, Ungern och Bulgarien. Detta vore en förödande mänsklig och social katastrof, långt värre än den som hittills utspelats, och ett allvarligt nederlag för arbetarklassen internationellt. Men det skulle också rubba stabiliteten i hela Europa och få oerhörda konsekvenser för det kapitalistiska systemet.

Europa skulle dras ner i en djup ekonomisk kris, och det skulle ske ett väldigt utflöde av kapital. Västmakterna och Ryssland skulle komma att befinna sig på olika sidor i konflikten, med ett nytt kallt krig som följd. Nato skulle kunna spricka som en följd av den väpnade konflikten mellan Grekland och Turkiet.

Detta är skälet till västmakternas desperata ansträngningar att få till stånd ett fredsavtal. Men för stormakterna är frågan om freden underordnad dess intresse av makt och ekonomisk vinning. Därför kan de aldrig skapa en hållbar lösning på konflikten.

FN och väst har i praktiken uppmuntrat den etniska rensningen och delningen av Bosnien. Den s k Vance/Owen-planen, som lanserades 92-93 och gick ut på att Bosnien skulle delas upp i en mängd kantoner, dominerade av den ena eller andra folkgruppen, följdes av en intensifiering av de etniska rensningarna.

Därefter skapade FN de s k fredade zonerna, för att ge skydd åt civilbefolkning och flyktingar. Men också denna politik misslyckades. Istället utvidgades kriget under 1995. Ytterligare 400 000 människor flydde eller fördrevs, och det totala antalet flyktingar uppgår nu till 3,5 miljoner.

Den bosniska regeringsarmén inledde först en rad offensiver mot serberna. Då svarade de bosnien-serbiska styrkorna med att inta de skyddade zonerna Zepa och Srebenica. Därefter kom det kroatiska blixtanfallet mot västra Slavonien och Krajina. Sedan erövrade bosniska och kroatiska styrkor stora områden i norra Bosnien, i skydd av Nato:s bomber, vilket besvarades med en motoffensiv från bosnienserberna osv, osv...

Genom bombningarna och ett intensivt diplomatiskt spel har USA tagit kommandot över den s k fredsprocessen. Detta har resulterat i ett ytterst provisoriskt avtal som innebär ett erkännande av Bosnien, men också en tudelning av landet i en serbisk och en muslimsk/kroatisk delrepublik, med rätt att ha "speciella relationer" med Serbien respektive Kroatien. Den reella effekten av Nato:s bomber är alltså att de skyndat på den uppstyckning av Bosnien som hela tiden varit krigsherrarnas mål. Därför är avtalet, liksom varje delning av Bosnien, ett recept för nya blodiga konflikter; detta i synnerhet som det är muslimerna som åter igen är de stora förlorarna.

Trots fredsavtalet fortsätter kanonerna att dåna, och det är långtifrån säkert att USA och Tyskland kommer att kunna tygla sina allierade: Muslimer och kroater. Detta lika lite som Ryssland och Serbien har något fast grepp om de bosnien-serbiska ledarna. Dessutom finns många krutdurkar i regionen: Kroatiens anspråk på östra Slavonien som styrs av serber! Oenighet mellan muslimer och kroater om det som erövrats! Konflikten kring Makedonien och Kosovo!

Därför är vi motståndare till imperialismens inblandning, oavsett om detta sker i FN:s, Nato:s eller EG:s namn.

Påstående 2:

"Vi måste hjälpa bosnier och kroater mot de serbiska angriparna. Massmord ska inte få ske ostraffat."

Tyvärr är det inte så enkelt att skilja mellan onda och goda. Såväl bosnien-serbiska som bosnien-kroatiska styrkor, har begått oförlåtliga massakrer och andra våldshandlingar mot civila, som trotsar all beskrivning. Nyligen kom rapporter om hur en bosnien-serbisk armé i början av kriget mer eller mindre utrotade den manliga befolkningen i ett antal muslimskt dominerade byar, och om nya massgravar.

Mindre känt är att de bosnien-kroatiska styrkorna använt samma bestialiska metoder. I slutet av september avslöjade en svensk radiojournalist att hon med egna ögon sett en massgrav med offer för den bosnien-kroatiska arméns terror i de områden som nyligen erövrats.

I Arbetet den 26 september berättar en svensk, Jack Arklöf, som var legosoldat i den bosnien-kroatiska armen och som nu dömts till tretton års fängelse i Bosnien för krigsförbrytelser, om den terror man utövade i Mostar:

"I april -93 smällde det till ordentligt mellan muslimer och kroater. Jag ingick i en specialstyrka och vi skulle arrestera muslimer ute i byarna. Männen fick ställa upp på vägen, vissa med våld, och sedan ropades de upp och fängslades... Men en del gick in i muslimska hem, plockade ut de civila och sköt dem öppet på gatan. Efter bara två dagar var det en jävla stank i Mostar, det var ju sol och varmt"

Det finns många tecken som tyder på att den serbiske ledaren Milosevic, redan 1991 ingick en hemlig underhandsöverenskommelse med sin kroatiske kollega Tudjman, om att slita Bosnien i stycken och dela upp bytet mellan sig. Enligt ledaren för det liberala partiet i Storbritannien, Paddy Ashdown, berättade den kroatiske ledaren om detta på en bankett till minnet av andra världskrigets slut i maj-95. Tudjman ritade till och med upp en karta på baksidan av menyn för att illustrera det hela.

"...Franjo Tudjman delar ansvaret för hela den jugoslaviska konflikten med Serbiens president Slobodan Milosevic. Som ledare för den återuppvaknande kroatiska nationalismen tillät han användningen av namn och symboler som återuppväckte minnet av den nazi-stödda Ustasja-staten mot vilken han själv kämpat under andra världskriget, och han var mycket okänslig för den skräck som Kroatiens serbiska minoritet, som fick många släktingar mördade under denna regim, kände inför detta.

Under utbrytningskriget 1991 manövrerade han för att sabotera fredssamtalen och provocerade den jugoslaviska armén genom att ockupera dess kaserner i Kroatien, och stoppa mat- och vattenförsörjningen till de män, kvinnor och barn som bodde där.

Som härskare över det självständiga Kroatien har han visat liten respekt för minoritetens rättigheter och oppositionspartierna, och han har i praktiken krossat den oberoende pressen. Under 1991 konspirerade han med Mr. Milosevic för en delning av Bosnien, och 1993-94 anslöt sig hans bödlar till den etniska utrensningen av de bosniska muslimerna och ödelade den underbara staden Mostar."

(Financial Times på ledarplats 3/8-95.)

De bosnien-kroatiska nationalisterna har - liksom bosnien-serberna - utropat en egen republik, och deras mål är att kapa åt sig så stort landområde som möjligt och ansluta detta till moderlandet. Den allians som upprättats mellan Izetbegovic och Tudjman, under hård press från USA och väst, handlar därför inte om broderlig hjälp, utan om att den muslimska regeringen tvingats underordna sig Zagreb.

De nationalistiska klickarna i Zagreb och Belgrad och deras krigsherrar i Bosnien delar skulden för blodbadet. Skillnaden är bara den att Kroatien är allierat med storebror Tyskland och USA, vilka i hemlighet upprustat och utbildat landets krigsmaskin. Därför har det inte varit aktuellt med några handelssanktioner, bombraider eller andra bestraffningsåtgärder mot Kroatien. Tala om hyckleri!

Den muslimska befolkningsgruppen har drabbats hårdast av kriget och de blodiga utrensningarna, åtminstone innan de senaste folkfördrivningarna ägde rum. Men även de muslimska ledarna, d.v.s. den nationalistiska klicken runt Izetbegovic, bär sin del av skulden. Den självständighetsförklaring som genomdrevs av regeringen i Sarajevo 1992 var en reaktionär manöver som fick ödesdigra konsekvenser:

"Muslimerna har uppenbarligen lidit mera ont än de har åsamkat, men när kroater och muslimer förde krig för två år sedan begick båda sidor allvarliga krigsbrott. Muslimerna har lärt sig att utnyttja sin roll som offer och att handskas med den västerländska pressen, vilket förstås är ett av deras få vapen. Medierna bortser samtidigt från muslimska överträdelser och illdåd."

(Tempus 14-20/9-95, översatt från Los Angeles Times)

Socialistens ståndpunkt är därför att detta är ett helt igenom reaktionärt krig. Alla parter är ute att erövra och plundra, och måste därför fördömas!

Påstående 3:

"Har inte de olika folken i ex-Jugoslavien rätt till självbestämmande och rätt att bilda en egen nation?"

Jugoslavien var en federation av sju olika delrepubliker, som inom sig var sammansatta av olika folkgrupper. Det gäller speciellt Bosnien som innan kriget innefattade 44 % muslimer, 33 % serber och 17% kroater. Rätten till självbestämmande kan därför inte garanteras genom en självständighet för de olika delrepublikerna, utan endast inom ramen för en sammanhållen socialistisk federation. I annat fall kommer självbestämmandet för den folkgrupp som är i majoritet att kunna innebära förtryck av den som är i minoritet.

Det var en reaktionär manöver när bosniska ledare tvingade igenom den bosniska självständighetsförklaringen 1991. Den motiverades dessutom inte av en äkta strävan efter demokrati och självstyre, utan av den värsta sortens borgerliga chauvinism. Därför kunde Karadic & Co med lätthet utnyttja detta för att skrämma upp den serbiska minoriteten. Detta i synnerhet som en stor andel av serberna utgjordes av jordbrukare eller lantarbetare, vilka blev rädda för att mista sin jord och sin försörjning.

Socialister stödjer rätten till självbestämmande för nationerna, och kan också acceptera en självständighet om detta är folkets vilja. Men detta stöd är inte villkorslöst. Den nationella kampen kan spela en progressiv roll, men den kan också ha ett reaktionärt innehåll. När Norge krävde upplösning av unionen med Sverige för 90 år sedan så fick detta stöd av den svenska arbetarrörelsen, och borgarnas försök att gå i krig för att bevara unionen stoppades. Detta främjade solidariteten mellan svenska och norska arbetare. Splittringen av Jugoslavien fick motsatt effekt:

"Politiskt har man fått krigarstater som med sin intolerans, antimodernitet, klerikalism, och rövarmentalitet påminner om medeltidens korsfararstater. Ekonomiskt har man påfört de ex-Jugoslaviska staterna enorma förluster, större än under andra världskriget. Demografiskt sett har man förlorat inte bara några hundratusen döda, och fysiskt och psykiskt sårade, men också en hel generation unga utbildade människor vilket har omformat hela samhällspyramiden. Kulturellt har man förstört stadskulturen, genomtrivialiserat kulturlivet, skapat en intolerant och fundamentalistisk mentalitet och en falsk nationell identitet. "

(Ljubisa Radic, Krig mot fred s.148)

Den som anser att Bosniens eller Kroatiens självständighet skulle vara värt detta pris intar en grotesk position. Det förödande kriget har förvandlat parollerna om självbestämmande och demokrati till ett makabert skämt. Socialisten var och är därför motståndare till splittringen av Jugoslavien.

Påstående 4:

"Är det inte lika bra att väst går in med trupper och skiljer dem åt?"

En militär intervention från västmakternas sida kan inte begränsas till någon slags polisiär aktion som Sarajevolistan och andra krigshetsare hävdar. Det fordras 100 000-tals tungt beväpnade soldater. Dessa arméer kommer inte att vara neutrala utan lierade med den bosniska/kroatiska sidan. Då är risken överhängande att Serbien går in i kriget, med stöd av Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Istället för fred skulle vi få bevittna ett ännu värre blodbad, och risken för ett storkrig på Balkan skulle öka.

Tusentals ungdomar från väst kommer att återvända hem i likkistor, och tiotusentals kommer att skadas fysiskt och psykiskt. Detta skulle frammana en massiv folklig revolt mot kriget runt om i Europa och USA, som skulle hota det kapitalistiska systemet. Därför vågar imperialismen inte intervenera. Detta gäller särskilt USA, där det efter Vietnamkriget finns ett massiv folkligt motstånd mot att skicka marktrupper utomlands, och riskera amerikanska pojkars liv.

Som socialister kan vi aldrig acceptera att ungdomar och arbetare från t.ex. Sverige, England eller Frankrike ska offra sitt liv i ett meningslöst reaktionärt krig som detta!

Inbördeskriget startades inte över en natt utan föregicks av en långvarig ekonomisk och politisk kris. Jugoslavien var en byråkratisk enpartistat - modell Sovjet - med statligt ägda företag och en planekonomi, i händerna på en byråkratisk elit. I mitten på 60-talet infördes vissa inslag av marknadsekonomi. De statliga företagen började konkurrera med varann och man sökte sig ut på världsmarknaden. Följden blev en miljon arbetslösa och ytterligare en miljon som valde att gästarbeta i väst.

Samtidigt skapade Tito en skör maktbalans mellan nationella maktgrupperna ute i delrepublikerna, i syfte att förhindra att någon nationalitet, framförallt den serbiska, skulle få alltför stor dominans.

Denna modell gav viss stabilitet och en snabb ekonomisk utveckling under decennierna efter andra världskriget. På 60-talet hade man en produktionstillväxt på 8-10%. Detta bidrog också till en ökad sammansmältning mellan folken; och jämsides med den egna etniska tillhörigheten började det också formas en jugoslavisk identitet.

Baksidan av detta system var att landet drabbades, såväl av den kapitalistiska krisen i väst, som av krisen för stalinismen i öst; och efter Titos död 1980 kom alla problem upp till ytan. När enpartistaten började knaka i fogarna i slutet på 80-talet gick arbetarklassen till kamp. 1988 genomfördes över 800 strejker och byråkratins maktställning hotades.

Då, för att rädda sig kvar vid makten, begick den gamla makteliten det slutgiltiga förräderiet mot socialismen. Man deserterade till det kapitalistiska lägret och släppte loss alla helvetes mörka makter: Chauvinism, rasism, monarkism och religiös fanatism.

En arbetarklass förenad kring ett program för en politisk revolution mot byråkratin, hade man kunnat slå tillbaka detta hot. Genom att upprätta ett äkta demokratiskt och socialistiskt samhälle hade man kunnat hålla samman och fördjupa federationen. Men arbetarklassen var förvirrad av stalinismens långa maktmissbruk och den högkonjunktur som rådde för kapitalismen i väst under 80-talet. Därför kunde man inte hålla de reaktionära nationalisterna stången:

"Vi vet att före kriget levde serber och kroater fredligt tillsammans i städer och byar med blandad befolkning, trots andra världskrigets grymheter. Antalet blandäktenskap var mycket stort och nationaliteten hade en underordnad betydelse...

...Ändå beskrivs krigen i forna Jugoslavien ofta som ett krig mellan folk baserat på urgammalt hat och olika religionstillhörighet. Men det var inte oresonligt hat mellan folkgrupper som ledde till krig. Däremot har krigets härjningar skapat hat. När kriget brutit ut och människor drabbats av krigshandlingar då sprids skräck och tankar på hämnd och hat.

Det var en lång process som lade grunden för kriget, där en fördjupad ekonomisk kris och sociala motsättningar snarare än etniska var grundorsaken. Makthungriga ledare använde sig av medierna för att ge "de andra" skulden för den ekonomiska krisen. Nationalistiska eliter växte fram och via medierna trappades spänningarna upp och framförallt satte man skräck i civilbefolkningen. God hjälp hade man förstås av historien, av människors privata minnen av allt det ohyggliga som utspelades i Jugoslavien under det andra världskriget"

(Kerstin Schultz, Krig mot fred s.53-54)

Ändå fanns en massiv opposition mot kriget in i det sista. I september-91 samlades hundratusentals människor i Sarajevo för att protestera mot det krig som då pågick i Kroatien. Liknande protester genomfördes samma år både i Bosnien, Serbien och Vojvodina, t.ex. i Tuzla, Mostar, Belgrad, Novi Sad, Pancevo och Subotica.

Serbiens mobilisering 1991 mötte stort motstånd. Inget förband bestod av mer än 50% av det inkallade manskapet, och för vissa var siffran så låg som 5%. Totalt finns nu 400 000 desertörer och krigsvägrare som flytt från ex-Jugoslavien..

Påstående 5:

"Tror ni verkligen att folken kan leva samman igen?"

Tre års krig och terror har skapat oceaner av hat och rädsla, och det har stärkt känslan av att man tillhör en bestämd etnisk grupp. En varaktig fred förutsätter därför att människorna känner sig trygga och säkra, och att full rättvisa råder mellan folkgrupperna.

Enligt siffror från 1980 var 29% av befolkningen i ex-Jugoslavien sysselsatta i jordbruket, jämfört med 33% i industrin, och 36% i servicesektorn. I Bosnien var jordbrukets andel ännu större. Detta förklarar varför striden om landområden blivit så blodig, och varför de etniska rensningarna varit så omfattande.

Samtidigt ska man hålla i minnet att det inte är vanliga "arbetare och bönder i uniform" som stått för terrorn under kriget, utan de nationalistiska partiernas miliser och andra specialförband. Dessa agerar inte spontant utan på direkt order från de nationalistiska ledarna; och de rekryterades från samhällets bottenskikt: kriminella, drogmissbrukare, utslagna arbetslösa. Syftet var att dra en blodig gränslinje mellan folken.

En fredlig utveckling fordrar också att de som fördrivits ges möjlighet att återvända hem, eller att bosätta sig på en annan plats om man så vill. Det krävs också att människornas krav på jord att bruka, arbete och drägliga materiella förhållanden garanteras.

Om Bosnien delas, och Jugoslavien förblir uppsplittrat på en massa kapitalistiska ministater, kan detta aldrig förverkligas. Det skulle råda en permanent konflikt om jord, naturtillgångar och territorium. Det skulle utbryta ständiga småkrig, som kommer att slita sönder ex-Jugoslavien i ännu fler "blödande fragment".

En varaktig fred kan bara skapas om arbetarna och bönderna reser sig, och kastar de reaktionära krigsfurstarna över ända. Det skulle räcka med en revolt på någon av de krigförande sidorna för att ändra hela situationen. En arbetar- och bonderegering i Sarajevo, Pale, Belgrad eller Zagreb skulle föreslå omedelbart eld-upphör och en rättvis fred med fulla garantier för alla folkgrupper, och genomföra en revolutionär omvandling av samhället.

Därefter skulle man appellera till soldaterna på den motsatta sidan att vända vapnen mot de reaktionära ledarna, och att gå till gemensam kamp för frivillig demokratisk socialistisk federation på äkta socialistisk grundval, inte bara i ex-Jugoslavien utan på hela balkan.

Inom arbetarklassen har det hela tiden funnits en skepticism mot kriget, och i takt med att krigströttheten breder ut sig kommer denna skepticism att växa och förvandlas till öppet motstånd. Fortfarande existerar enade fackföreningar och i den bosniska staden Tuzla, som har en socialdemokratisk borgmästare, har kroater, muslimer och serber levt samman under hela kriget. Detta har delvis varit fallet även i andra bosniska städer, inklusive Sarajevo:

"Jag är trött. Mentalt och fysiskt. Kriget har pågått alltför länge. Vardagen har blivit krig och kriget har blivit vardag...I omvärlden säger man att detta är ett religionskrig, att vi hatar varandra. Men jag är ortodox serb och min fru är muslim och vi älskar varandra. Våra närmaste grannar i huset är kroater, serber och muslimer. Vi umgås med dem och vi hatar inte varandra...Jag känner bara sorg, inget hat. Jag hoppas att de serber som är krigsförbrytare blir dömda och får hårda straff, men jag vill inte utkräva någon hämnd själv"

(Ur intervju i DN 22/9 med Gelimir Markovic, en serb som är soldat i den muslimska armén)

I ett visst läge kommer arbetarklassen - som är den enda kraft som kan överbrygga hatet - bryta sin passivitet och revoltera mot kriget. Även stora rörelser bland arbetarna i något annat europeiskt land, eller i Ryssland, skulle påverka detta händelseförlopp. Krigarfurstarna kommer i sinom tid att få sitt rättmätiga straff - inte av någon krigsförbrytar-tribunal i Haag, utan av det egna folket - på samma sätt som Kejsare Wilhelm och den ryste Tsaren fick sona för den fasansfulla slakten under första världskriget.

Martin Oscarsson, Malmö

Från Socialisten nr 12, november/december 1995