"Jag är en människa" - recension av Varat och varan

Jag älskar Kajsa Ekis Ekman. Inte för att jag har träffat henne, det har jag inte, men när jag läser något hon har skrivit så får jag hopp om framtiden. Kajsa Ekis är en räddare i nöden för såna som mig, som tycker att samhällsklimatet är hårt och obehagligt relativistiskt, där vad fan som helst är okej och ingen bryr sig. Hon lyckas skapa en upplevelse av sammanhang och att en förändring är möjlig.

För ett tag sedan deltog hon i en debatt om sadomasochism och klass i Aftonbladet utifrån mediavänsterns (plötsliga) hyllning av markisde Sade. Och nu har hon kommit ut med en bok, ’Varat och varan’ och med undertiteln Prostitution,surrogatmödraskap och den delade människan. Den ligger på DN:s bestsellerlista och är ett absolut måste både för den som vill veta mer om prostitution och surrogatmödraskap, faktamässigt och  psykologiskt, eller vill vara med om en helhetsanalys med marxistiska förtecken som i grunden handlar om att beskriva överbyggnadens ideologi i förhållande till en ekonomisk grundanalys. Hon kallar sin metod dialektisk och hänvisar till Marx teori om varufetischism och Lukacs vidareutveckling av den, reifikation, eller förtingligande, när en mänskligskapelse eller handling förvandlas till en vara.

Sedan 1998, då FN-organet ILO rekommenderade medlemsstaterna att legalisera prostitutionen för att få del av intäkterna, har Holland, Tyskland, Nya Zeeland och Australien gjort detta. Bara i Tyskland finns 400 000 prostituerade kvinnor och 1,2 miljoner manliga köpare om dagen och sexindustrin beräknas vara värd 6miljarder euro årligen. Detta har lett till en ökning av kriminell människohandel för att få fler att arbeta i bordeller etc. Mellan 2 och 4 miljoner människor,98 % av dem kvinnor och flickor, anses av FN vara offer för människohandel. Ändå finns det inget som helst underlag för att en legalisering av prostitutionen har förbättrat situationen för de prostituerade. När Tyskland 2007 gjorde en utvärdering av sin lagstiftning slog den fast att legaliseringen inte gett prostituerade ett bättre skyddsnät, inte förbättrat arbetsförhållandena, inte minskat antalet prostitutions- relaterade brott och inte minskat stigmatiseringen. Dödligheten hade heller inte minskat. För kvinnor i prostitution är dödligheten 40 gånger så stor som för genomsnittet  och risken för att bli mördad 18 gånger så stor som för andra kvinnor i motsvarande ålder. Det som har ändrats är att prostitution och trafficking har ökat explosionsartat. I Australien finns idag 5000 lagliga bordeller och 2000 olagliga. En av sex australiensiska män uppger sig ha köpt sex, medan siffran i Sverige är en av tolv (och det var en av åtta innan lagen om prostitutionsköp).

En annan undersökning, som bygger på intervjuer med 800 prostituerade från nio länder, visade att 71 procent hade blivit utsatta för fysiskt våld och 63 % hade blivit våldtagna, bägge inom prostitutionen. 89 procent ville sluta och skulle göra detta om de kunde.

Trots siffror som dessa finns det inte så få inom vad Kajsa Ekis kallar den postmoderna vänstern som ser prostitutions- motståndare som sexualfientliga och har hittat på en berättelse om den feministiska frigjorda sexsäljaren som säljer av fri vilja, trivs med sitt yrke och är en förebild för andra kvinnor. Petra Östergren är väl den mest kända.

"Berättelsen om sexarbetaren liknar den svenska högerns strategi. Att behålla samma politik men använda sig av motståndarens ord. Moderaterna kallar sig det nya arbetarpartiet, kristdemokrater menar att de företräder verklighetens folk och att vänstern är ”eliten”. I linje med detta kallar sig prostitutions-förespråkare för feminister samtidigt som feministerna utmålas som fienden."

 

KAJSA EKIS undersöker de myter, falska ideologier, om (vissa) kvinnor som har dominerat eller dominerar medvetandet; För mindre än hundra år sedan gällde myten om den ”svagsinta horan” som var ett utlopp för den manliga sexualiteten och på så sätt räddade samhället. När den inte längre fungerade uppstod myten om ”den lyckliga horan” som älskar att sälja sig och sedan ”den lyckliga avelskvinnan” som vill föda barn för att ge dom till familjer som vill ha barn. Samt till sist den mest spridda just nu:”den professionella sexarbetaren” som gör ett frivilligt val att sälja - eller hyra ut - sin kropp och därmed inte är ett offer (Kajsa menar inte att det inte finns individer för vilket detta är sant, men i stället för att se det som att undantaget bekräftar regeln är det snarare som att undantaget nu ska skapa regeln.)

Bland en del socialister som tagit till sig den postmoderna queer-synen finns det i vilket fall en fullkomlig överbetoning på social acceptans och stigmatisering, som om anseende utifrån är den enda väsentliga frågeställningen.  Och då blir ju idéer om legalisering, att prostituerade ska ha fackföreningar etc väsentliga.  Men det finns inga riktiga fackföreningar, eftersomväldigt få prostituerade vill vara offentliga med detta som ett yrke. Och de fackföreningar som ändå påstår sig finnas visar sig, enligt Kajsa Ekis, vid lite undersökning vara nys ( tex den som finns i England, IUSW och har 150 medlemmar - av 150 000 prostituerade -och leds av en man vid namn Fox som äger en eskortfirma med hundra anställda och alltså är hallick). Men hon säger något mycket djupare än så. Att det väsentliga inte är anseendet utan självbilden. Fragmentariseringen av jaget,det kvinnliga mentala självmordet. Och redovisar undersökningar som visar att majoriteten av prostituerade har permanenta känselbortfall i olika delar av kroppen, som en följd av att de lär sig att ”stänga av” kroppen och att alkohol och droger lika ofta är en slags självmedicinering för att stå ut, som ett skäl till prostitution.

 

DET ENDA JAG inte tycker att hon riktigt tar upp är, att ett skäl till att ”berättelsen om sexarbetaren” blivit så spridd är att dess tankegods påminner en hel del omsynen på lönearbetet i sig. Men även om arbetsgivaren även i vanligt lönearbete betalar för arbetarens närvaro, och därmed betalar inte för en vara, utan för en mänsklig handling, finns det där alltid en vara eller tjänst som ligger utanför kroppen att peka på. Det finns en sak som tillverkats, en maskin som lagats, en tavla som målats eller för den delen det foto som tagits av dig om du är modell.  De enda undantag från detta som jag kan komma på är teaterskådespelare och prostituerade. Det är också yrken som historiskt sett haft lågt eller uselt anseende. Skådespelare fick till exempel inte begravas i vigd jord fram till förra sekelskiftet i Sverige och jag tror samma gällde prostituerade. Det intressanta är ju också att det finns vissa övriga likheter trots att teater idag anses som ett okej sätt att försörja sig på för dom flesta. Många teaterskådespelare drabbas någon gång av panikångest och scenskräck, när de upplever att de ”ska stå där” fast de inte gillar pjäsen eller vad de ska göra. De får då upplevelse som är andningssvårigheter, avdomning av vissa kroppsdelar, saker som är normalt för människor som är prostituerade enligt de undersökningar som Kajsa Ekis refererar till.

Hon skriver också om radikalfeminismen som hon menar har en riktig analys av prostitutionens funktion, men fastnat i en fastlåst position att bara beskriva prostituerade/torskar på ett sätt som får konsekvensen att mäns våld mot kvinnor verkar oundvikligt och evigt. Men hon ursäktar dom och jämför med andra:

"Detta (är) en process som många sociala rörelser går igenom som en konsekvens av att de radikala krafterna marginaliseras. Vissa som inte anpassar sig till den nyliberala dagordningen riskerar att fastna i en statisk analys. De slutar se dynamiken, de slutar leta efter utvägar, de slutar hoppas. I stället sår de hopplöshet och idéer om att alla förändring som sker bara är kosmetika. Det kanske inom sociala rörelser precis som i konsten, litteraturen, religionen eller ett kärleksförhållande. En social rörelse måste kunna identifiera motsättningarna i samhället som de ser ut just nu och särskilt fröet till förändring."

 

DETTA KÄNNER JAG verkligen igen och tycker att hon sätter fingret på något oerhört viktigt. Och kanske är den svenska sexköpslagen något att hålla upp som en förebild till andra länder. Genom att fokusera på den oftast manliga sexköparen visar den åtminstone delvis på det som ligger bakom prostitution, patriarkala strukturer som än intimt sammankopplade med kapitalismen. Och blotta faktum att den faktiskt fungerar kan på sikt förändra. Den kan ses som ett uttryck för motståndskamp mot internationella kapitalet och därmed en revolutionär reform, som det skulle behövas flera av på andra områden; inom vård, utbildning och förstås: varuproduktion.

I denna recension av Ekmans bok har jag valt att fokusera på prostitutionen av utrymmesskäl, men jag delar helt hennes uppfattning om det klassförtryck, rasism och dolda kvinnoförakt som man kan hitta bakom surrogatmödraskapets mytiska berättelse om den självuppoffrande madonnan som ställer upp som behållare åt köpstarka par som inte vill adoptera.

Slutklämmen i hennes bok är emotionell. Hon menar att kvinnan idag (i västvärlden) förklaras vara jämlik med mannen men hennes kropp på olika sätt fortfarande görs till objekt och det skapar en stark splittring inuti kvinnor.  

"Splittringen har djupa rötter i det patriarkala samhället. Mellan sexualitet och reproduktion, hora och madonna, bild och text, verklighet och teori. Det är manliga psykiska komplex som kvinnan har fått bära. De här komplexen görs nu till industrier. Aldrig tidigare har önskan att skilja horan och madonnan åt gjort så tydliga avtryck på jordens fysiska geografi. Thailand blir en leverantör av kvinnor för sex.Indien blir en leverantör av kvinnor för barn. Jorden struktureras bokstavligen efter mannens eget beläte.….

Prostitution och surrogatmödraskap fragmenterar människan och precis samma effekt har berättelserna om dem på samhället. Vi glömmer bort hur saker hör ihop….

När vi säger att nu räcker det, jag vill inte spela roller, jag är inte en hora, inte en madonna, jag är en människa…sker något annat, (en) av-reifiering, en våldsam, fysiskprocess. Det är att läka såren…"

Jag vet inte om ni såg de bilar med stora plakat som i somras åkte omkring på Stockholms gator och gjorde reklam för sexklubbar, som ett sätt att normalisera sexindustrin. Kajsa Ekis berättar om varför de hastigt försvann. Unga feminister kastade molotovcocktails på dem. Det kan man också kalla en våldsam, fysisk process. 

  

Lena Hanno

21/10 2010

Alla källor finnsutförligt redovisade i boken

Text med indrag är direkt citat ur boken