It's a Free World - Ken Loach skapar debatt om papperslösa
Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=RhsOi9KDEVc
Stockholm: Heron City / Göteborg: Hagabion / Malmö: Spegeln 1-3
Hundratusentals invandrare har kommit till Storbritannien sedan EU utvidgades 2004, och för många av dem går det bra. De tjänar pengar och starta ett nytt liv i sitt nya hemland. Men på samhällets botten bildar outbildade, icke engelsktalande en ny sorts arbetargrupp. De anländer, fulla av hopp om ett heltidsjobb, om en lön de ska kunna leva på. Istället sugs de in i bemanningsbranschen bland allt fler daglönare. Varje morgon vaknar de utan att veta ifall de ska få arbeta eller inte. Ofta är de helt beroende av sina arbetsgivare.
Är det här något att gnälla om? Arbetsuppgifter blir utförda. Och gör de egentligen inte just sådana arbetsuppgifter som britter själva inte vill befatta sig med? Till exempel sköts 90 procent av all städning och hemtjänst av invandrare. Företagare vet att vinsterna skulle minska om inte migrantarbetare fanns att tillgå, och i många fall väljs de framför britter, speciellt inom jordbruk- och servicesektorerna där man behöver ”flexibel” arbetskraft.
”Flexibilitet” är en laddad försköning. Även om vissa migrantarbetare själva bara tänkt sig att arbeta tillfälligt i Storbritannien, betyder ”flexibilitet” som regel att dessa personer kan hyras in till undermåliga löner, kränkas och avskedas – utan att samhället bestraffar ansvariga arbetsgivare.
I utbyte mot deras ”flexibilitet” ges migrantarbetare ytterst få rättigheter. Ett exempel är att de erbjuds kortare perioder av tjänstledighet, som försvårar för dem att hävda sin rätt på arbetsplatsen, eftersom det vanligtvis krävs minst tolv månaders sammanhängande anställning om man ska kunna göra gällande osaklig uppsägning.
En del av dessa invandrare arbetar illegalt. Men det är en av systemets ironier, att den avreglerade ekonomins kännetecken – rekryteringskontor, outsourcing och komplexa underleverantörskedjor – döljer och skapar förutsättningar för slavarbete, trafficking och illegala, papperslösa invandrare. Dokument tappas bort, till samtligas belåtenhet. Det är ingen slump att arbetsgivare med rådande regelverk bara kan ställas till svars för undermålig administration om de inte har godkända handlingar för sina anställda. Om man verkligen ville bekämpa exploatering skulle arbetsgivare framför allt riskera påföljd för att ha anställt papperslösa under utnyttjande förhållanden.
Vad gör Labourregeringen? 2004 lovade Labour att införa lagstiftning som skulle ge tillfälliga arbetare skydd, förutsatt att EU:s medlemsländer inte kom överens om detta. Idag är den allmänna åsikten att EU-konsensus är långt borta, mycket för att vissa regeringar vill ha kvar ”flexibilitet” på arbetsmarknaden. Man ser med glädje hur den svarta och grå arbetsmarknaden underminerar den vita reglerade arbetsmarknaden och det allmänna fenomenet idag är inte att den svarta och grå arbetsmarknaden närmare sig den vita, utan tvärt om; den vita arbetsmarknaden börjar mer och mer likna den illegala; temporära anställningar, brutalare arbetsledningsmetoder och hetsjakt mot facklig aktivitet.
Jag har själv hört chefer tala om hur den ideala personalmixen består av 50-50 egen och inhyrd arbetskraft; ”hälft ljusbruna negrer och hälften kolsvarta negrer”. Knappast den Saltsjöbadsanda med ömsesidig respekt som de fackliga ledningarna fortfarande är övertygade gäller på svenska arbetsplatser.
30 januari i år lade Labour-ledamoten Paul Farrelly fram ett lagförslag, som skulle ge inhyrd personal samma rättigheter som fast anställda på en rad viktiga punkter, som sjuk- och semesterersättning. Brittiska fackföreningar trodde att denna lag skulle infria det löfte Labour gav för fyra år sedan. Men förslaget blev bordlagt den 2 mars, på grund av ”tidsbrist”.
Tydligen är vissa institutioner inte lika flexibla än andra.
Ken Loach film om denna arbetsmarknad har sina förtjänster och brister. Filmen lyckas väl med att förmedla den cynism som ligger bakom den arbetskraftstrafficing som idag främst går från öst till väst. Han lyckas också bra med att visa hur första ledet i trafficing fungerar och hur förnedrande det är för alla inblandade som befinner sig längst ned i hanteringen, längst ned i entreprenadkedjan. Problemet är att man i filmen bara kan ana de som tjänar de stora pengarna.
Det är naturligtvis de stora bemanningsföretagen, huvudentreprenörerna, som håvar in storslagna pengar, på arbetskraftstrafficing. De kommer undan för lätt i filmen.
Vilken väg ser Ken Loach att dessa utnyttjade migrantarbetare ska ta för att få upprättelse? Ken Loach visar, tyvärr, inte på någon facklig väg. Istället låter han några migrantarbetare trä på sig rånarluvorna och osäkra automatkarbinerna, kidnappa sonen till en av ägarna till bemanningsföretaget och sno tillbaka pengar som de blivit blåsta på.
Snacka om att förstärka bilden av migrantarbetare som potentiella terrorister. Inte bra.
Det finns en facklig väg. Men problemet är att de kampmetoder fackliga ledningarna idag använder sig av; protokollsreservationer och besvikna miner, inte biter på den här delen av arbetsmarknaden. Här måste vi återvända till de kampmetoder som användes vid 1800-talets slut? Varför? Jo, för vi har att göra med en arbetsmarknad som ser ut som 1800-talets slut. Då stod arbetarna rättslösa utanför fabriksgrindarna och bjöd under varandra för jobb. Idag sitter de rättslösa arbetarna framför sina telefoner på mornarna och väntar på samtalet som skall ge dem en inkomst för dagen, eller så samlas de vid bemanningsföretagens värvningskontor i väntan på att bli utslussade till jobb.
Ken Loach gör oss alla en stor tjänst att med denna film. Han väcker en debatt om del av arbetsmarknaden både arbetsgivare och fackliga ledningar vill tysta ned och låtsas om som den inte finns. Länge var inställningen den typiska ”Nej, det här finns inte i Sverige”.
Men den finns; de papperslösa finns överallt. De sitter i kassan på ICA. Jobbar i vaktmästeriet på Riksdagen. Städar tunnelbanan i Stockholm. Steker hamburgare på McDonalds i Göteborg. Den vanligaste uppskattningen är att det finns ca 15 000 papperslösa i Sverige. Det är givetvis en yrvaken underskattning. De finns nästan alla på arbetsmarknaden eftersom de inte kan få någon alternativ försörjning från trygghetssystemen.
Fastighetsanställdas Förbund och Målarna har gått i bräschen och organiserar papperslösa. Det är bara att hoppas att övriga fackföreningsrörelsen följer efter. För om fackföreningsrörelsen inte kan organisera den mest förtryckta delen av arbetarklassen kommer så kommer de som arbetar under dessa villkor bara öka och till slut kommer deras villkor vara allmängiltiga på arbetsmarknaden.
I så fall har Arbetsgivarna kontrarevolution på arbetsmarknaden lyckats fullt ut. Utan att ett skott avfyrats till arbetarnas försvar.