Italien efter valet
I Italien har en unik politisk situation uppstått. För första gången på hundra år är arbetarklassen inte representerade i parlamentet. Kollapsen för de två arbetarpartierna banade vägen för Silvio Berlusconis nya reaktionära regering, men också för en skarp vänstersväng på det italienska vänsterpartiets kongress.
Den italienska kapitalismen har sedan länge varit den europeiska kapitalismens svaga länk. Många industrier har slagits ut av konkurrensen från bland annat Kina. Dessutom har man under senare år, precis som i många andra länder, haft en spekulationsboom på bostäder som kollapsade. Tidigare har man kunnat delvis kompensera den italienska kapitalismens svaghet genom devalveringar, men i och med övergången till euron försvann denna möjlighet. Istället har de italienska arbetarna fått betala för att hålla kapitalismen vid liv i Italien. De fasta jobben har försvunnit i stor skala och ersatts av korttidskontrakt med låga löner. I snitt har en italiensk arbetare förlorat 1900 euro i årslön under de senaste sex åren. Sju miljoner arbetare har en månadslön på under 1000 euro i månaden. Dessutom har de drabbats av stora prisökningar för mat och energi. Detta har speciellt drabbat södra Italien. Varje år flyttar 200 000 personer norrut för att söka jobb. 120 000 av dem stannar där. Hela samhällen disintegrerar i södra Italien.
Förr hade man råd att skicka hem pengar om man jobbade i norr, men nu har många så låg lön att de inte har råd med detta.Den förra regeringen, en allians mellan några borgerliga partier och arbetarpartierna, bjöd arbetsgivarna på skattesänkningar och rev inte upp några av den gamla Berlusconi regeringens anti-arbetar lagstiftning. Men det som fick bägaren att rinna över var när regeringen som förväntades gynna arbetare höjde pensionsåldern och bestämde sig för att acceptera Berlusconis lagstiftning för korttidskontrakt. Mellan en halv miljon och en miljon människor demonstrerade i Rom. Men den borgerliga/vänster alliansregeringen ändrade sig inte.
Arbetarparti enas med kristdemokrater
För att rädda sig bestämde Demokratiska Vänsterpartiet (som motsvarar (s) i Sverige) att gå ihop med den största delen av de före detta Kristdemokraterna. Detta otroligt korrupta borgerliga parti styrde Italien under merparten av tiden efter andra världskriget, och smulades sönder när korruption kom till ytan för några år sedan. Partiet hade varit PDS regeringspartner och hade 300 000 medlemmar vid sammanslagningen.
Skapandet av det nya partiet, Demokratiska partiet, är en historisk seger för den italienska borgarklassen. Äntligen hade man brutit sönder arbetarklassens största parti. Och för första gången sedan Italiens enande för nästan 150 år sedan har man ett pålitligt borgerligt parti, som till skillnad från Kristdemokraterna och Berlusconis parti inte är under inflytande från vare sig kyrkan eller maffian.
Det nya partiet deklarerade öppet att man bröt med arbetarklassen och alla socialistiska idéer. Man hävdade att ”man måste avskaffa alla idéer om att det fanns en konflikt mellan kapitalister och löntagare”. I Demokratiska partiets ledning ingår den före detta ordföranden för de italienska industriägarna, ordföranden för föreningen för unga kapitalister, och många fler arbetsgivare. Man förklarade att man skulle kämpa för att avskaffa alla de gamla kvarvarande arbetsrättslagarna som gynnade arbetare. 15-20 procent av partimedlemmarna kunde inte acceptera detta och lämnade partiet.
PRC går högerut och tappar stöd
PRC, som motsvarar Vänsterpartiet i Sverige (namnet betyder Partiet för kommunismens återskapande), hade under några år satsat allt på att bli rumsrena. Man hade en minister i den borgerliga/vänster alliansregeringen och röstade för den i en förtroendeomröstning. Detta accepterades mycket ovilligt av partimedlemmarna efter att ledningen hade sagt att PRC skulle förlora alla sina platser i parlamentet om man inte röstade för alliansregeringen. Men precis det hände. Just för att man röstade för alliansen.
I senaste valet ingick PRC i ett valsamarbete, den så kallade Regnbågskoalitionen, med vänsterutbrytningen från Demokratiska Vänsterpartiet som inte ville ingår i Demokratiska partiet och några andra mindre vänsterpartier. Regnbågskoalitionen fick bara 3.1% av rösterna, trots att PRC ensamt hade fått över 7% i förra valet. För att komma in i parlamentet behöver man minst 4%. 115 parlamentsledamöter från PRC förlorade sina jobb. Och man förlorade det viktiga valet om vem som skulle bli Roms borgmästare. En före detta nyfascist vann. Hans seger firades med fascisthälsningar.
Arbetsgivarna jublade. En av ledarna uttalade sin tillfredställelse att ”alla krafter som är emot den fria marknaden” hade rensats ut. Under täckmanteln av pogromer mot invandrare förbereder den nya Berlusconi regeringen att krossa CGIL, den största och mest radikala fackliga landsorganisationen, och att avskaffa alla kollektivavtal.
Efter valet hamnade PRC i djup kris. Fausto Bertinotti, PRCs gamla ledare, hade sett Regnbågskoalitionen som ett första steg till att upplösa partiet i ett bredare vänsterparti där kommunismen bara skulle kvarstår som en ”kulturell strömning”. Under årens lopp har många organiserade vänstergrupperingar inom PRC lämnad partiet, allt eftersom partiets högerkurs fördjupades. Av de fem fraktioner som presenterade sitt program på förra partikongressen återstod tre vid årets kongress. Två av dessa har splittrats ytterligare i två eller flera grupperingar.
Fackliga ledare som stödde PRC blev uppgivna. När den fackliga ledaren Giorgio Cremaschi lämnade partiet i juli 2007 gjorde han det med hänvisning till att PRC skulle sitta och stödja regeringen i fem år till efter det kommande valet och att det inte gick att påverka någonting.
Bara FalceMartello fraktionen (som ingår med Socialisten i International Marxist Tendency, vars hemsida är www.marxist.com) har förblivit enad och vuxit. Den har sin starkaste bas bland industriarbetare, till exempel på Ferrari, Maserati och en stor kakfabrik i och omkring Modena. I Modena fick man 55% av rösterna till årets PRC kongress.
Marxister i vågmästarroll
Valförlusten skakade Bertinotti och hans anhängare djupt. De hade satsat allt på ett kort, att få inflytande genom att vara en del av ett regeringsunderlag, och de hade förlorat. Till slut kunde de inte längre skjuta på partikongressen och den hölls i slutet av juli. Fem fraktioner kvalificerade sig till att presentera sina program på 2286 olika föreningsmöten och på 119 distriktsstyrelser. På dessa möten valde 43 000 medlemmar mellan de olika programmen. Dessa röster var underlaget för fördelningen av kongressombud.
Högerfraktionen fick, trots en del valfusk, bara 47.3 procent av rösterna. Den största vänsterfraktionen kring Paulo Ferrero, tidigare den enda PRC-ministern i regeringen, fick 40 procent. Resten av rösterna fördelades mellan tre olika vänsterfraktioner, däribland FalceMartello med 3.2 procent av rösterna (vilket representerar drygt 1500 röster, jämfört med 835 röster på förra kongressen). FalceMartello kom att inta en vågmästarroll på kongressen på grund av sin principfasthet och starka organisation. Man tvingade fram ett gemensamt vänsterprogram som innehåller alla de viktigaste kampfrågorna för dagen, och på basis av det blev Ferrero vald till partiledare. Detta ledde till ett ramaskri i den borgerliga pressen. Det skrevs att Ferrero hade överlämnat kontrollen av partiet till trotskister.
Många har hört av sig till FalceMartello sedan kongressen och velat ge dem sitt stöd, även många som tidigare har lämnat partiet på grund av dess högerpolitik. Ett genomgående tema hos dem som har ringt har varit att de tidigare sympatiserat med FalceMartellos program för en socialistisk omvandling i Italien, men att de har ansett dem för små för att tas på allvar. Nu har man sett att FalceMartello kan spela en avgörande roll i nationella sammanhang.
Berlusconi-regeringens attacker kommer att framkalla en kraftig motreaktion. Demokratiska partiet har inget förtroende hos den organiserade arbetarklassen. De kommer att få det svårt att bromsa kampen. PRC, med en ny vänsterledning och en stark marxistisk flygel, kommer att kunna växa kraftigt. Socialismens möjligheter är nu större i Italien än någon gång under de senaste tjugofem åren.