IT-samhället:

Kejsarens nya kläder

Media basunerar ut att vi är på väg in i ett nytt typ av samhälle - informationssamhället. Denna övergång sägs vara minst lika betydande som övergången från ett feodalt jordbrukssamhälle till ett kapitalistiskt industrisamhälle. Tyvärr har denna uppfattning vunnit terräng även inom arbetarrörelsen.

I "Framtidens frågor", socialdemokratiska partiledningens diskussionsunderlag inför partikongressen i mars, skriver man: "Den tekniska utvecklingen har tagit ett stort steg i och med informationsteknikens genombrott..... Nya band och nya mönster skapas i ett samhälle där den viktigaste tillväxtfaktorn är kunskap och utbildning. I ett sådant samhälle, med allt kunnigare och välutbildade människor, öppnas nya möjligheter för människor att växa och utvecklas. Men dörren öppnas även till nya problem. Nya klassklyftor uppstår om kunskapssamhället blir ett eliternas och inte folkflertalets." (Fetstil innebär att det är min betoning).

Detta innehåller flera resonemang som vi menar är osanna: Att det inte längre är arbete och investeringar (kapital) som skapar välfärd utan kunskap och utbildning; Att vi får (eller riskerar att få) ett nytt klassystem som inte baseras på vem som äger eller inte äger kapital; och som en förlängning av detta: Att arbetslösheten bara är ett övergångsfenomen. Datorer och informationsteknologi gör att folk blir arbetslösa innan de har blivit tillräckligt kompetenta för att kunna ta de "nya jobben".

Ogiltiga påståenden

Andra påståenden som har dykt upp i arbetarrörelsen är att till de nya jobben inte behövs bara utbildning, utan en mycket större flexibilitet och initiativförmåga. De nya samhället ska också innebära dödsstöten för taylorismen - att slaveriet vid det löpande bandet upphör. I de nya jobben kan man via datorn kontrollera sitt arbete själv och därmed blir sin egen chef; modemet innebär att man kan jobba var man vill; och internet att man kan diskutera med alla i hela världen och få fram all information man vill och därigenom växa och utvecklas som människa. Så sägs det.

Denna fascination för teknologi påminner inte lite om de s k futuristerna i början av seklet som skrev dikter och målade tavlor för att hylla maskiner strax innan världen slungades in i ett världskrig som innebar maskinernas genombrott inom krigföringen.

Hur mycket av det nya informationssamhället är verklighet och hur mycket är myt?

En historisk tillbakablick över hur arbetsprocessen (av vem, under vilka förhållanden och med vilka medel varor produceras) och synen på arbetsprocessen har förändrats är nödvändig för att svara på denna fråga.

Arbetsprocessen

För de klassiska nationalekonomerna, framför allt Adam Smith och Karl Marx, intog undersökningen av arbetsprocessen en central plats i deras verk. För dem var det en självklarhet att ha själva produktionen som sin utgångspunkt, de hade nämligen ett genuint intresse av att förstå hur systemet fungerade. Men nationalekonomerna som följde efter koncentrerade sitt intresse på det som var intressant för arbetsgivarna.

Delvis beror detta på att redan Adam Smith kom fram till att en varas värde bestäms av mängden arbete som är nerlagt för att producera det, en analys som Marx vidareutvecklade och som logiskt resulterade i revolutionära slutsatser. Men framförallt beror det på att arbetsgivarnas huvudsakliga nationalekonomiska intresse är att försöka förstå hur försäljningen av varor kan ske, hur man kan få marknaden att fungera. För marknaden framstod även för dom som nånting oförutsägbart och nyckfullt, jämfört med den egna produktion som de hade viss överblick över.

Taylorismen

Analysen av arbetsprocessen överlämnades i stället till experter vars huvudsakliga uppgift var att tipsa direktörer om det bästa sättet att sköta fabriken. Frederick Winslow Taylor var den "vetenskapliga företagsledningens" ("scientific managements") fader. Felaktigt har hans namn förknippats med det löpande bandet, nånting som Henry Ford var först med att introducera.

Däremot kan det löpande bandet ses som en tillämpning av de principer som Taylor utformade för "vetenskaplig företagsledning" i slutet av 1800-talet. Men Taylors principer är inte bundna till en viss teknik, utan snarare till en viss typ av ägarförhållanden.

Taylor utgick från att arbetarna ville sköta jobbet på sitt sätt och jobba i sin egen takt och han insåg att detta inte motsvarade ägarnas krav på effektivitet och arbetstakt. Han menade att så länge arbetarna bestod av hantverkare som kunde sitt jobb bättre än ägarna eller direktörerna, var ägarnas kontroll över arbetet väldigt begränsad. Man samlade många hantverkare under ett tak för att kunna kontrollera arbetstiden och införa arbetsdisciplin genom olika bestraffningsmetoder.

Tre principer

Men Taylor förstod att storskalig produktion gjorde det lönsamt att skapa kontrollmekanismer som kunde ge ägaren kontrollen över själva arbetet och förminska arbetarnas betydelse från att vara kunniga hantverkare, som kanske behövde 10 år att lära sig sitt yrke, till att bli utbytbara arbetsenheter. Han formulerade tre principer:

1. Företagsledningen ansvarade för att samla ihop arbetarnas kunskap för att klassificera den och omformulera den till regler, bestämmelser och formler.

2. Allt hjärnans arbete ska tas bort ur själva produktionen och utföras av speciella avdelningar.

3. Det är företagsledningen som bestämmer hur och när ett jobb ska göras.

Det var inom tillverkningsindustrin som Taylors principer först börjades tillämpas. Detta var ingen slump förstås, men det berodde inte på att tillverkningsindustrin var mer tekniskt utvecklad. Nej, framför allt berodde det på att storskaligheten kom först till tillverkningsindustrin. Detta gjorde det lönsamt att försöka separera ut tankearbetet och förminska arbetarnas insats till att följa standardiserade regler. Detta var den avgörande förändringen av arbetet. Mindre väsentligt är sen om reglerna förmedlas direkt och muntligt till arbetarna eller genom skrivna instruktioner eller genom hålkortsystem eller genom löpande bandet eller genom datorn.

Datorernas intåg

Den moderna datorn härstammar från 40-talet, men dess föregångare, hålkort, användes redan i början på 1800-talet. Principen skiljer sig inte, bara hastigheten och antal tillämpningsområden. Datorns intrång i industrin befriade inte arbetaren utan gjorde honom ännu mer till slav under maskineriet.

Det enda som motverkade detta var 70-talets vänstervåg. Genom decennier av reformer ökade arbetarklassens framtidstro och självförtroende. Maj -68 i Frankrike och gruvstrejken i Sverige var minst lika mycket arbetarnas kamp för människovärde och en revolt mot arbetsgivarnas allt hårdare styrmekanismer, som en kamp för löner. Men MBL och några experiment på Volvo med "självstyrande" grupper var bara plåster på såren för den utarmning av arbetet som datorns intrång på fabrikerna innebar.

Förbättrar datorer arbetet?

Naturligtvis skrevs det spaltmeter om hur datorerna förbättrade arbetet, precis som på 1800-talet när nya maskiner introducerades. Och naturligtvis verkade det på kort sikt "kompetenshöjande" för 50-åringar att lära sig trycka några knappar, speciellt eftersom det har växt upp en hel industri av journalister, psykologer, konsulter och experter vars uppgift är att anpassa människan till de nya maskinerna. Men i slutänden innebär det att kvalificerade grafiker, som behövde en livstid att bli fullärda i sitt yrke, kan ersättas av någon som lär sig ett program på 3 veckor och helt hantera tekniken efter 6 månaders användande.

Taylors ingrepp för att ge arbetsgivaren kontroll över själva arbetsprocessen innebar skapande av en stor grupp kontorsarbetare. I början av artonhundratalet kunde till exempel en fabrik i England som anställde 1600 arbetare klara sig med 3 kontorsanställda. De hade också mycket hög status, hade överblick över hela produktionsprocessen, var män, var välbetalda och kunde till och med gifta sig med ägarens dotter.

Taylors metoder kombinerat med att vetenskapen (oftast i form av produktutveckling och kontroll) bands till produktionen och ett ökat behov av försäljnings-, service- och marknadsföringsorganisationer när marknaden växte fick kontoren att svälla ut. Detta innebar dock inte att allt fler fick "finare" jobb, snarare tvärtom.

Kontorsarbete

På 20-talet började man använda Taylors metoder i kontoren. Rutinerna förenklades, arbetet delades upp i enkla operationer och bara ett fåtal kunde överblicka hela arbetet. Kontorsarbete blev ett lågavlönat kvinnoarbete. När Janne Carlsson, förre SAS-chefen, på 80-talet skrev en bok som hette "Riv pyramiderna" och blev en management guru, handlade det i praktiken mer om att förenkla mellanchefernas uppgifter, än att skapa en demokratisk organisation och göra arbetet intressant för "medarbetarna".

Ett exempel: I början av 80-talet datoriserades utlandstelefonisternas jobb, i USA utan facklig kontroll gick man förstås längst. Tidigare var det ett relativt intressant arbete, man fick kontakt med telefonister över hela världen, man kontrollerade takten med vilken man framförde samtal, man kunde också ringa privat, det gick inte att kontrollera.

När datoriseringen kom ändrades detta. Helt plötsligt kunde ledningen få kontroll över vad telefonisterna gjorde. I USA jobbar nummerupplysningen på ackord och deras telefonister har aldrig tid att snacka. Inspelade meddelanden hälsar välkommen, en telefonist tar kort emot ärendet, matar in det i datorn och datorn läser upp numret till kunden medan telefonisten redan försvunnit till nästa kund. Detta visar att datorn inte bara används till att kontrollera arbetets utformning utan också arbetstakten, precis som löpande bandet.

80-talets datorisering på kontoret har inneburit massavskedande av kontorister, även under 30-talets depression var det relativt ovanligt att kontorister avskedades. Att det idag finns flera arbetslösa kontorister än byggnadsarbetare har väckt förvånansvärt lite uppmärksamhet.

Är servicesektorn framtidens arbetsmarknad?

Arbetarströmmen har gått från jordbruket till tillverkningsindustrin och vidare till kontoren och nu talar man om servicesektorn som framtidens arbetsmarknad. Men precis som i alla andra sektorer kommer inte världen att frälsas av denna övergång, utan man kommer att genomgå samma utvecklingscykel. I början blir det fler jobb men så fort det lönar sig, på grund av framförallt storskalighet, tayloriseras arbetet, för att sedan mekaniseras och slutligen avskedas folk. Det är inom servicesektorn som framtidens stora produktivitetsvinster kommer att göras.

Men framtiden är utstakad. Ta min egen bransch, restaurangbranschen som exempel. Där heter framtiden McDonalds. En standardiserad produkt, en högt mekaniserad tillverkning, ett löpande band och en sådan utarmning av arbetet att man bara vill anställa 16-åringar för att sköta ruljansen eftersom man kan få dem till en bråkdel av kostnaden för en kvalificerad kock. De flesta ugnar som säljs har idag en termometer som man sticker in i maten, när maten når en förprogrammerad temperatur efter ha genomgått en förprogrammerad temperaturcykel stängs ugnen av. I framtiden kommer man bara att lägga maten på en våg och ange vad det är så sköter datorn resten.

Behövs bara ABAB-vakter

Inom handeln har man gått så långt i USA att man nu prövar affärer utan expediter. Man plockar varorna själv och avläser priset på en maskin vid utgången. Än så länge måste man sedan betala en kassörska, men det är väl bara en tidsfråga innan hon ersätts av en maskin som avläser ett kort. Varje gång man handlar en vara går automatiskt en order ut till leverantören och lagret fylls på. Det enda man behöver är några ABAB-vakter och några ungdomar som packar upp och städar (men även dessa jobb blir allt mer mekaniserade), förutom en chef. Hur kan man jämföra de anställda här med det gamla paret i lilla livsmedelsaffären på hörnet som kände sina kunder, kände till vad de sålde och kunde föreslå att man lagar kåldomar i kväll, samt förklara för en ung husmor hur man gjorde det.

Även om det i polemiken framhävs att man inte kan få en frisör att klippa snabbare eller en symfoniorkester att spela snabbare, så rationaliseras även dessa yrken. Frisören gör numera sin bokföring på data, eleven använder dammsugare för att sopa upp håret och får olika kemiska och tekniska hjälpmedel. Även en uppdelning av arbetet kommer säkerligen att ske i framtiden, där de enklare jobben som att tvätta håret, ta emot pengar, osv kommer att reserveras för 14-åringar.

Rationalisering av musikindustrin

En symfoniorkester har redan genomgått en omfattande rationalisering, där utgivningen av musik på CD bara är kulmen av en lång process. Datorisering har spelat en stor roll i att förenkla kvalitetsinspelningar. Att gå på konserter "live" blir allt dyrare. Detta gäller även rockstjärnor. Om man inte vill trängas med 10 000-tals andra för att se dom som små flugor hoppande på en rökig scen långt borta får man betala tusentals dollar för att över en middag tillsammans med ett hundratal likasinnade lyssna på Whitney Houston.

Restauranger, konserter, affärer med personlig kontakt och service blir, precis som handgjorda varor, att ha en personlig sekreterare, och en egen trädgårdsmästare redan är, de rikas privilegium. Vi andra får nöja oss med taylorismens resultat.

Kompetenshöjning?

Varför allt detta tjat om kompetenshöjning och utbildning? Grundorsaken är att mekaniseringen och utarmningen av kontoren men framförallt av servicen, går i mycket snabbare takt än motsvarande process inom industrin eller jordbruket. Jordbrukets mekanisering tog sekler, industrins ett sekel, kontorets (som inte har avslutats än) åtminstone ett halvt sekel, men serviceindustrin, kapitalismens sista hopp, ska tayloriseras och mekaniseras på ett par decennier och vissa delar på enbart några år.

Meningen med att vi ska kunna så många olika jobb samtidigt är att servitrisen ska kunna hoppa in som hovmästare, i hotellreceptionen, disken och även marknadsavdelningen på ett stort hotell. Vad detta egentligen representerar är dels en intensifiering av arbetet, för det ska inte finnas några lugna minuter under arbetspasset, till exempel på eftermiddagarna när få vill äta. Och dels är det symptom på hur servitrisens och alla de andras arbete har urholkats. Nu räcker det ofta med att vara en snygg tjej, med i bästa fall ett leende på läpparna, man behöver knappt veta nånting om olika dukningar, mat, och ännu mindre om viner.

Att diska var inte lätt tidigare, men datoriserade diskmaskiner har gjort det möjligt för servitriser att även klara det jobbet. Att kunna många jobb innebär mer och mer att arbetare uppnår den status som arbetsgivarna har intresse av, man ska vara utbytbara arbetsenheter som är lätta att kontrollera.

Flexibilitet

Flexibilitet är förstås inte bara nånting för servicesektorn. Inom tillverkningsindustrin leder det också till en intensifiering av arbetet. En jämförelse mellan amerikanska bilfabriker visar, att i de fabriker som tillämpar "flexibelt arbete", är den effektiva arbetstiden 57 sekunder per minut, mot 45 sekunder i de mer traditionella fabrikerna. Detta innebär att man arbetar nästan en extra dag i veckan på de "flexibla" arbetsplatserna!

Men, kan man invända, varför har skoltiden blivit längre om arbeten urholkas från kunskap. Undersökningar visar att elever inte har mer kunskap i historia, matte eller svenska när de lämnar skolan idag än tidigare. I USA visar undersökningar t o m att läskunnigheten har börjat minska. Men skolan har övertagit allt mer av familjens roll av social träning, dvs att anpassa människor till samhällets och produktionens villkor.

Det går inte att förneka att det finns ett bredare skikt av högkvalificerade arbeten än tidigare, den allmänna utarmningen av arbetets innehåll till trots. Men då talar vi om enbart ett par procent av den arbetande befolkningen. Utbildningen har därför byggts ut också för att tillgodose behovet av dessa högutbildade, men för de allra flesta handlar den långa skolgången mera om en slags förlängt fritids så att man slipper ha tonåringarna drällande arbetslösa på gatorna.

Samma gamla tråkiga visa

De "nya jobben" visar sig ha samma tråkiga innehåll som de gamla, trots att de är i nya sektorer och använder nya maskiner, framför allt datorer. Och samma gamla klassförhållanden råder mellan arbete och kapital som tidigare. Inom arbetarrörelsen bör vi inte falla för borgarnas propaganda vare sig de presenterar tvättmedel eller datorer som det nya mirakelmedlet. Vi måste se under ytan. Borgarna har alltid sagt samma sak om mekanisering. På 30-talet drog Harry Jerome slutsatsen i en rapport beställd av USAs regering om mekanisering inom industrin att: "När det gäller effekterna av en fortsatt mekanisering i framtiden.......finns det betydelsefulla bevis för att tro att fortsatta förändringar kommer att höja den genomsnittliga kompetensen som behövs."

Tre nya jobb på frammarsch

De finns dock en kategori av "nya jobb" som inte har nämnts än, men som är på stark tillväxt och skulle växa ännu snabbare om det inte vore för det fackliga motståndet. Det är korttidsvikariat och deltidsanställningar. Just detta är en symptom på arbetets utarmning, för om inte arbetskraften var utbytbar skulle man inte kunna ha korttidsvikariat och om det inte var okvalificerat skulle man inte ha råd med deltidsarbetare. Högkvalificerad arbetskraft måste hållas igång på heltid annars är inte investering i utbildning lönsamt.

En annan kategori av "nya jobb" som är på stark frammarsch är ett resultat av massarbetslösheten och nyfattigdomen. Folk som säljer kvällstidningar i gathörnen, skoputsare, loppmarknad på Hötorget osv. (Än har vi inte kommit så långt som i Ryssland där gamla gummor sitter dagarna i ände bakom en upp-och-ned-vänd kartong och säljer en kruka, lite potatis och en trasig glödlampa). Dessa jobb tillhör kapitalismens lågproduktiva skede innan storskalighet och mekanisering slog igenom och dess återkomst visar att systemet har blivit senildement.

En tredje kategori av "nya jobb" som växer är ett resultat av den omfördelning som skett under de senaste 15 till 20 åren från de rika till de fattiga. De rika vill nu börja anställa folk, inte för att producera vinster, utan för att tillgodose sina egna personliga behov. Det är i detta sammanhang som "pigdebatten" bör ses.

Hopplöst?

Naturligtvis förändras arbetarklassens sammansättning och det finns stora skillnader mellan arbetarklassen idag och på Marx dagar. Men mekanisering, även i form av datorer, har inte ändrat på Marx definitioner av klasserna eller klasskampen, snarare bekräftat den. Arbetsgivarna, överklassen, kapitalisterna, äger produktivkrafterna (maskiner och fabriker) och löntagarna, underklassen, arbetarklassen har inget att leva på utom sin lön. Bönder, småborgare, mellanskikt har malts sönder mellan de två viktigaste klassernas kvarnstenar.

På 80-talet såg vi som en konsekvens av detta att industritjänstemännen, banktjänstemännen och kommunaltjänstemännen var ute i längre och bittrare strejker än de flesta '"arbetargrupper". Nyligen såg vi tjänstemännens fackföreningar, även såna som Ledarna (f.d. SALF) och Försvarets civiltjänstemannafack gå i bräschen för protesterna mot sänkningarna av A-kassan.

Är framtiden hopplös? Är vi dömda att under alla omständigheter underkasta oss maskinerna? Är det enda alternativet arbetslöshet? Svaret på den frågan är att maskinerna varken gör oss till slavar eller arbetslösa. Maskiner är neutrala. Det är de som äger (och därför kontrollerar) maskinerna, som avgör om maskinerna befriar oss från tungt och tråkigt arbete eller motsatsen. Det 'goda arbetet' måste därför utformas under arbetarnas kontroll och styre, i ett socialistiskt samhälle.

Jonathan Clyne, Stockholm

Ur Socialisten nr 13, februari 1996