ROZA JAVAN BERÄTTAR med sprängfylld inlevelse, hennes kropp liksom rister av uttrycksvilja; flera gånger reser hon sig upp för att kunna gestikulera friare. Hon märker knappt att vi fotograferar henne i parken där vi sitter. Emellanåt kommer hon på sig själv med att prata för högt och tittar sig omkring, men lugnar sig med att det bara är studenter som sitter och pluggar i parken. Hon skrattar länge innan hon förmår berätta historien om hur flickorna i klassen fick lära sig hur de ska göra när det knackar på dörren. Om fadern eller någon bror är hemma är det naturligtvis de som ska öppna – men om en flicka är ensam hemma? – Min lärare sade på fullt allvar att det kan vara en främmande man som knackar på, och därför måste ni vara mycket försiktiga. Eftersom kvinnorösten är så ljuv blir mannen lätt förförd av den, så ni måste köra in fingret djupt i ena mungipan så att era röster förvrängs när ni frågar ”ki-e?”, vem är det? Gör ni inte det blir mannen vild! Så en dag kom Khatami. – Han började prata om att alla skulle få större frihet. Vi skulle få frihet att röra oss, frihet att tala öppet. Jag var sexton år och mitt hopp om att allt skulle bli bättre tändes. Jag började genast plädera för Khatami och agitera i skolan, så mycket att jag och mina vänner hamnade i bråk med basiji-killarna i grannskapet. Det slutade med att vi slogs – alla låg i en grop och slog på varandra.

EFTER GRUNDSKOLAN SIKTADE Roza på universitetet. För att komma in på universitet i Iran måste man skriva ett jätteprov som kallas konkour och uppnå ett mycket högt resultat; de flesta studerar ett helt år bara för att klara provet och många får skriva om det flera gånger. Men Roza kom in på sitt första försök. – När jag började på universitetet fattade jag att de flesta som gick där var barn till medelklassföräldrar. Jag jämförde mig med mina klasskamrater och såg att jag hade jobbat dubbelt så hårt som dem inför konkour-provet och bara fått lika bra resultat. De hade haft det lätt, för de hade haft råd att köpa privatlektioner med särskild konkour-anpassad undervisning. Det är en penningmarknad. Tänk om vi skulle springa 100 meter och du skulle ha köpt träningslektioner innan – vem tror du skulle vinna? Medelklassen slår ut arbetarklassen. De enda universitet i Iran som arbetarbarn har en chans att ta sig in på är de statliga, men de blir hela tiden färre och de privata blir fler, så konkurrensen hårdnar även där.

ROZA JAVANS STÖRSTA intressen var samhällsvetenskap och filosofi, men att studera sådana ämnen skulle inte leda till någon försörjning. Hon såg sig tvingad att välja kemi, ”man måste gå den väg de stakar ut för en.” I klassen var det bara två av 25 studenter som valt kemi för att de gillade ämnet. Av de övriga blev flera deprimerade över sina frihetslösa liv; några började ta droger. På universitetet upptäckte Roza Javan internet. Hon började läsa webblogg där alla skrev under pseudonymer för att kunna diskutera fritt. Tidigare hade hon bara läst böcker på den islamiska republikens censurerade bibliotek: internet var en befrielse. Samtidigt kom hon i kontakt med feminismen, gick med i en kvinnogrupp där heta diskussioner fördes om äktenskapet och kvinnans rättigheter, följde det politiska skeendet i landet och började snart, desillusionerad, att genomskåda Khatami. – När den förste studenten dog under protesterna 1999 sade Khatami ingenting. De studenter som hållit hans porträtt mot hjärtat tog ner det. Sedan Khatami blev president har situationen för de fattiga inte blivit bättre – tvärtom, allt har blivit sämre, de som är uppvuxna i vår generation har inga jobb, de är beroende av knark istället och om man har ett jobb får man ändå inte ekonomin att gå ihop. Hyran ligger på 100 000 toman och lönen på 150 000, ett kilo kött kostar 7000 toman, kläder är dyrt, taxi och bussar är dyrt, allt är dyrt.

OMKRING TVÅ ÅR in på Rozas universitetstid dog alla diskussioner ut. Besvikelsen över att inget blev av Khatamis löften bredde ut sig som en stor tystnad. Men Roza Javan fortsatte att gå till universitetsbiblioteket, ta ner böckerna från hyllan och läsa på måfå. En dag plockade hon ner en bok om politiska ideologier från A till Ö. – Jag läste om alla olika ideologier som liberalism, pragmatism, konservatism. När jag kom fram till socialismen slukade jag texten – det var ju det här jag alltid hade velat! Det var ju det här jag alltid hade trott på, utan att jag vetat om det! Jag blev alldeles till mig, ögnade bara snabbt igenom resten av boken och satte mig vid närmsta dator för att söka på ”socialism” på nätet. Det kom upp massor av länkar på persiska, jag blev ännu mer exalterad. Roza Javan mejlade alla iranska socialistgrupper hon kunde hitta. Det blev femton mejl, de flesta gick utomlands. Hon fick bara två svar, men en av dem som svarade var en iranier i norden som tog sig tid med hennes frågor. De började växla mejl allt intensivare, och idag kallar hon honom sin ”mentor”. Hon letade reda på all socialistisk litteratur som stod att finna på persiska: sköljde genom Kapitalets alla delar, Grundrisse, Ekonomisk-filosofiska manuskripten, Teser om Feuerbach, Engels Anti-Dühring.

HEMMA I SITT RUM lägger hon varsamt fram de titlar hon kunnat köpa. Inte ett blyertsstreck eller en vikning har hon märkt dem med. – Jag vågar inte anteckna i böckerna, de var så dyra. Men jag antecknar vid sidan om i en skrivbok. Marx är mycket svår att förstå, ibland går han bara in i huvudet och ut igen, så jag brukar göra som när jag läser kemi: ställa upp formler vid sidan om. Jag skulle inte ha förstått mycket om det inte var för Ernest Mandels Inledning till marxismens ekonomiska teori – den har jag läst fyra gånger! Men bäst tycker jag om Manifestet, den är så radikal och Marx och Engels var unga när de skrev den. En ivrig glädje spritter i Roza Javans ögon när hon pratar om den marxistiska litteraturen. Hon säger att hon fortfarande inte har förstått allt, att hon skickar sina frågor till sin mentor – ”men mervärdeteorin är jag bra på att förklara! Om en arbetare behöver sex timmar för att få ihop till sin lön…”

VI KAN INTE MINNAS när vi senast stötte på ett sådant engagemang. Hon tycks bubbla av kunskapstörst, ställer frågor till oss, vill veta allt om den svenska vänstern, ber oss skriva ned ordet ”queerfeminism” i skrivboken. Till en början kände sig Roza Javan ensam som socialist. – Jag ville ropa ut till alla omkring mig att jag hade blivit socialist. Jag ville göra reklam för böckerna, jag skrev ut en bild på Marx och klistrade den på min pärm och när någon gick jag förbi i korridoren sänkte jag armen så att bilden skulle synas. Jag kunde inte hålla mig från att ta en tuschpenna och gå runt på toaletterna och skriva ”krossa kapitalismen!”. På entrédörren till min korridor satte jag upp en text av Rosa Luxemburg om ekonomi, och så höll jag på ända tills jag berättade för min mentor. Han blev arg på mig. ”De dödar socialister i Iran, regimen avrättade tusentals vänstermänniskor 1988 – är du galen?” Då bestämde jag sig mig för att försöka vara mer diskret. Men det var för sent, alla runt mig visste ju redan…

ROZA JAVAN UPPTÄCKTE sin socialism några månader före första maj 2004. Hon nåddes av ryktet om en första maj-demonstration i Teheran och beslöt sig för att åka dit. I flera veckor flätade Roza Javan trovärdiga lögner så att hennes föräldrar skulle ge henne tillåtelse. Hon kom iväg, tog sig till industriområdet mellan Teheran och Karraj och möttes av åsynen av tre hundra arbetare som tågade genom huvudvägen. – Den första kommunist jag såg blev jag kär i! Det var Sina, som jag nu är gift med. Jag gick runt där på första maj, alldeles storögd och visste inte vem jag skulle gå fram och ta tag i… Sedan dess har Roza Javan varit aktiv i den iranska arbetarrörelsen. Men några av hennes förhoppningar har redan hunnit gå i kras. – Som ung kvinna får jag alltid bråka mig in i den krets som styr de progressiva arbetarna. Det är nästan bara män, och ibland har de en nedlåtande attityd under diskussionerna: ”vem är du att komma här, är du en riktig arbetare?”. När jag frågar dem hur de ser på revolutionen får jag inga bra svar. Vaddå ”avskaffa lönearbetet”, vad betyder det? Antingen arbetar man och får pengar, eller så arbetar man och får en kyckling och en påse ris. Vad är det ni vill ha? Det kan de inte svara på, de specificerar inte vad de menar. Samtidigt framför Roza Javan kritik mot det hon kallar “medelklassfeminismen” i Iran: de högutbildade kvinnor som nöjer sig med att diskutera sina rättigheter inom äktenskapet. Hon fick själv sin man att skriva på en hel bunt med papper – om lika rätt att ta ut skilsmässa, delad vårdnad i händelse av att hon tar ut skilsmässa, rätt för henne att resa på egen hand och mycket annat – men trycker hårt på att feminismen inte får stanna vid detta. - Medelklassfeministerna är bara intresserade av jämställdhet med sina egna män. De bryr sig inte om att ta kontakt med arbetarkvinnor eller samarbeta med dem, trots att de lider under ett mycket värre förtryck. De är helt ekonomisk beroende av sina män och kan inte göra något om de blir våldtagna eller misshandlade, de har inget skyddsnät.

IDAG SITTER ROZA Javan flera timmar varje dag framför datorn. Hennes hårddisk är full av texter som hon laddat ned från Marxist Internet Archive, länkar till vänstersidor på persiska, epostadresser till iranier världen över, egna noveller och egna artiklar om allt från innebörden av skotten i Khaton Abad till de politiska svagheterna hos nobelpristagaren Shirin Ebadi. Utan pengar till en skrivare har hon börjat få ont i ögonen av allt läsande på skärmen. Numera redigerar hon en sajt för unga iranska socialister. – Det finns många studenter som blivit nyfikna på socialismen och börjat fundera i samma banor som jag efter att de förlorat sina illusioner om Khatami. Men de får ingen näring! De vet inte var de ska vända sig, det finns ingen organisation som kan nå ut till dem, de har svårt att hitta andra som tänker likadant. Till följd av diktaturen stannar allting av. Tusentals nyurexaminerade iranska studenter lämnar varje år sitt hemland. Det är det kanske populäraste sättet att leva ut besvikelsen över den demokratisering som aldrig blev av – men för Roza Javan är den utvägen otänkbar. – När jag var yngre var min högsta dröm att ta av mig hijaben, sätta på mig en kort kjol och springa i vinden så att mitt hår kunde fladdra fritt. Inte ens en sådan liten dröm kan gå i uppfyllelse i vårt land. Men jag tänker stanna här. Vad vi behöver är en revolution, så att vi som kvinnor och arbetare kan uppnå våra krav till hundra procent. Sin pseudonym har Roza Javan tagit från Rosa Luxemburg. ”Javan” betyder ung: den unga Rosa.

SHORA ESMAILIAN ANDREAS MALM

Artikeln har tidigare publicerats i Arbetaren. Här är den något kortad. Den ursprungliga versionen och andra artiklar om Irak finns på www.arbetaren.se