Valet i Irak – ingen ljusning

Redan den 30 januari förklarade president Bush att valet i Irak samma dag var en ”dundersuccé.” FN:s generalsekreterare Kofi Annan prisade det irakiska folkets mod och gratulerade valkommissionen. De siffror på valdeltagande som valkommissionen först presenterade var oväntat höga, omkring 75 procent. Valdeltagandet reviderades snart till 58 procent av de registrerade väljarna, vilket fortfarande är en hyfsad siffra. (Hur många röstberättigade som aldrig registrerade sig tycks ingen veta, eller bry sig om).

Några dagar senare hade kritiken mot valet växt: Många vallokaler öppnades aldrig, i andra fattades både valurnor och valsedlar. Kristna, kurder, assyrier och turkmener har protesterat mot röstproceduren. Anklagelser har också riktats mot valförrättare i shiamuslimska stadsdelar i Bagdad som sägs ha hotat att dra in de statliga matransonerna för dem som inte röstade. Till det kan man lägga att den sittande, handplockade interrimspresidenten, Iyad Allawi, haft ett totalt övertag i media.

Iraks mäktigaste sunnimuslimska organisation, Muslimska skriftlärdes förbund, förklarade den 2 februari att valet saknar legitimitet eftersom det bojkottades av många olika grupper, partier och strömningar. I sunni-områdena var valdeltagandet också mycket lågt. I området an-Anbar, där bland annat Falluja ligger, gick bara två procent till valurnorna (www.tv4.se).

De som uppmanade till bojkott menade att det är omöjligt att genomföra ett demokratiskt val så länge som landet är ockuperat av utländska styrkor. De hävdade också att väljarna inte kunde garanteras säkerhet vare sig före eller på valdagen, något som visade sig helt riktigt. Rapporter har kommit om kandidater som inte vågat framträda öppet och på valdagen ägde enligt Svenska Dagbladet 39 attentat rum enbart i Bagdad.

Samtidigt börjar det amerikanska folket tröttna på att behöva punga ut med fantasisummor för krigen i Irak och Afghanistan. Bush har precis begärt ytterligare 460 miljarder kronor av kongressen för sin krigföring. Hans anhängare världen runt säger numera att invasionen i Irak egentligen inte handlade om massförstörelsevapen - några sådana hittades ju som bekant aldrig. Den handlade i stället om mänskliga rättigheter. Och att valet i januari visar att Irak är på rätt väg. USA-koalitionen har skapat möjligheten att så frihetens frö även i världens minst demokratiska region hävdar en av SvD:s krönikörer (den 3 februari), helt i linje med ledarna i samma tidning.

Det är en beskrivning som inte har med verkligheten att göra. Sanningen är att den USA-ledda ockupationen av Irak blir allt brutalare. Den väcker skräck, hat och ett växande motstånd i landet. I tidskriften The Economist (1 januari 2005) skildras hur irakier förväntas kasta sig åt sidan när amerikanska jeepar kommer körande, hur irakier som kommer närmare än 50 meter skjuts ner, hur åskådare som talar i mobiltelefon i närheten av en explosion skjuts ner. Det kommer till en punkt när man inte kan vänta tills man ser män med vapen, man börjar skjuta på alla, säger en amerikansk löjtnant i reportaget. Idén om att vinna folkets hjärtan har man helt givit upp.

I det BBC-producerade programmet Panorama som sändes i Storbritannien den 30 januari visades en film, Exit Strategy, där en av BBC:s redaktörer i Bagdad, John Simpson riktade förödande kritik mot USA:s politik i Irak. Apropå all propaganda kring valen sa han rent ut: ”Jag har aldrig träffat på en enda irakier som håller med om påståendet att Irak är rikare nu eller att man har en ljus framtid.”

De som berikat sig på kriget är de amerikanska storbolag som fått återuppbyggnadskontrakt för miljarder (Halliburton, Bechtel med flera) och förstås krigsindustrin. De vanliga irakierna har fått kaos, många lever fortfarande utan fungerande vattenförsörjning, avlopp och elektricitet och arbetslösheten är mycket hög. När USA:s ståthållare Paul Bremer upplöste den irakiska armén ställdes i ett slag minst 300 000 tidigare soldater utan lön, och även den tidigare poliskåren på 75 000 man splittrades. De ”regeringar” som kommit och gått har alla lagt upp planer på massiva privatiseringar och minskningar av de statliga subventionerna, bland annat matkorgar, som en majoritet av befolkningen är beroende av. Förutom detta drabbas irakierna av det dagliga våldet - främst från koalitionsstyrkorna och deras allierade i Irak.

BBC hade i ovan nämnda program kommit fram till att koalitionen och de irakiska trupperna skulle kunna vara skyldiga till att ha dödat 60 procent fler civila i Irak än motståndsrörelsen. Det är en anmärkningsvärd uppgift, med tanke på att det media vanligtvis rapporterar är aktioner av självmordsbombare.

Koalitionsstyrkorna dödar fler

Panorama lämnade ut siffror på antal civila offer som man lyckats få tag i från konfidentiella register. Enligt dessa uppgifter hade myndigheterna/koalitionsstyrkorna mellan den 1 juli 2004 och den 1 januari 2005 dödat över 2000 civila. Motståndsrörelsens attacker hade under samma tidsrymd skördat 1200 liv. Siffrorna kommer från allmänna irakiska sjukhus, och tar inte med dödade upprorsmän, i den mån man känt till att de varit sådana.

Dessutom hade över 12 000 civilpersoner skadats i konflikt-relaterat våld under samma tid. Drygt 8500 skadades av koalitionen eller irakiska säkerhetsstyrkor. Omkring 4100 drabbades av motståndsmännens våld.

Siffrorna är bara uppskattningar, eftersom det inte finns någon officiell registrering av irakiska förluster. De inofficiella bedömningarna varierar kraftigt. Den ansedda medicinska tidskriften Lancet uppskattade att så många som 100 000 människor (såväl civila som motståndskämpar och soldater) kan ha dödats.

Ingen kommer någonsin att få veta hur många som ligger under Fallujas ruiner. De flesta av offren där var vanliga män, kvinnor och barn. En kvarts miljon människor tvingades fly.

Uppgifterna ovan är hämtade från Alan Woods artikel Iraqi Elections: a cynical deception på www.marxist.com (7 januari 2005), och författaren tillägger: ”Effekten av denna barbariska handling var möjlig att förutse. Amerikanarna hävdar att de dödat 12000 upprorsmän. Kanske det. Men Fallujas martyrskap har skapat tio, tjugo eller kanske hundra nya motståndskämpar för varje upprorsman de hittills dödat.”

I mitten av 2003 talade USA:s försvarsminister Rumsfeld om ett fåtal motståndare som hamnat i en återvändsgränd. Kort därefter gjordes en officiell uppskattning att upprorsmakarna var omkring 5000. Siffran reviderades senare till 20 000. Men i januari 2005, sa Allawis säkerhetschef, Mohamed Abdullah Shahwani, till den franska nyhetsbyrån AFP att han räknade med kanske 200 000 motståndsmän (inklusive de som förser motståndskämparna med logistik och skydd) (www.marxist.com, 7 januari). Det säger något om vilka som hamnat i en återvändsgränd.

Valresultatet

Resultatet av valet den 30 januari blev inte heller riktigt det USA-regeringen hoppats. De hade satsat stort på den sekuläre Allawi och hans Irakiska listan, men det blev istället ”shialistan”, Förenade irakiska alliansen, som blev störst. De fick närmare 48 procent av rösterna. Deras förordande av islamisk lagstiftning är ett hot mot kvinnornas ställning i Irak, samtidigt som deras program är betydligt mindre marknadsliberalt än Allawis. Det innehåller formuleringar som ”Införande av ett socialt välfärdssystem som innebär att staten garanterar ett arbete åt varje arbetsför irakier” och ”att skriva av Iraks skulder, ställa in skadeståndsutbetalningar och använda oljerikedomarna till ekonomiska utvecklingsprojekt”. Inte minst kräver FIA ”en tidtabell för tillbakadragande av de multinationella styrkorna från Irak”.

Journalisten Naomi Klein påpekar dock (Aftonbladet 14 februari 2005) att vare sig Bush eller Blair är beredd att lägga fast några tidsplaner för tillbakadragande av trupperna, och att USA dessutom har sin trojanska häst, Mahdi, i FIA. Precis som Allawi vill han privatisera irakiskt näringsliv. Så irakierna ska inte förvänta sig få det de röstat för - ett slut på ockupationen och arbete åt alla.

Hon summerar: ”Nu verkar det som om två år av blodspillan, mutor och hårda påtryckningar bakom kulisserna har lett fram till detta: en överenskommelse som innebär att ayatollorna får kontroll över familjen, Texaco får oljan och Washington sina permanenta militärbaser (det skulle kunna kallas ”olja i utbyte mot kvinnor”-programmet).

Kerstin Alfredsson