Facklig kamp
- Irakkrigets nya frontlinje

Den USA-ledda ockupationen av Irak fortsätter. Över 100 000 soldaterär kvar i landet, nio månader efter att Bush förklarade att kriget i stort sett var över. Irakierna har varken fått välstånd eller fred. Tvärtom. Massiva privatiseringar förbereds, samtidigt som dödstalen fortsätter att stiga. Ockupationsmaktens trakasserier av civilbefolkningen väcker allt större motstånd.

Finns det då några krafter i Irak som den internationella arbetarrörelsen kan stödja? Med 70 procent officiell arbetslöshet blir förstås den fackliga kampen svår, och inte har massmedia i väst varit särskilt intresserad av att skildra fackliga initiativ. Men den som letar kan ändå hitta glimtar av information.

Saddam Husseins regim drev en hård linje mot fackliga aktivister. Många avrättades och många flydde under hans styre.1987 bestämdes att alla som arbetade i de stora statliga företagen, den största och viktigaste sektorn i Iraks ekonomi, inte var arbetare utan statstjänstemän. Det betydde att de var förbjudna att bilda fackföreningar och att sluta kollektivavtal.

Antifackliga lagar kvarstår

När Saddams regim föll i april 2003 restes direkt kraven på att få rätt att organisera fackföreningar. Men ockupationsmakten har hittills inte velat riva upp Saddams antifackliga lagar. Arbetarnas krav har överhuvud taget inte besvarats, men aktiviteten på arbetsplatserna har ökat ändå. Journalisten David Bacon skriver att 400 fackföreningsaktivister möttes i Bagdad i juni 2003 och bildade Workers Democratic Trade Union Federation (Arbetarnas demokratiska fackföreningsfederation). Planer drogs där upp på att reorganisera fackföreningarna på tolv av landets största industrier. (The Progressive december 2003)

På oljeraffinaderiet Al Daura lyckades man få alla nio avdelningarna att välja fackliga kommittéer, och en facklig ledning för hela arbetsplatsen, men industrichefen kunde inte skriva något avtal på grund av gällande lagstiftning. På fabriker som tillverkar vegetabilisk olja respektive skor har en annan grupp som kallas Arbetarnas Föreningar och Råd börjat organisera de anställda och kräva erkännande.

Kamptraditioner lever än

En intervju i den italienska tidningen il Manifesto (den 6 juni 2003⁾ visar att även andra arbetarrörelsetraditioner lever vidare. En högt uppsatt person i staden Nassiryia med 1,2 miljoner invånare säger att kommunistpartiet där borde ha tagit saken i egna händer när plundringsvågen kom i april, och med vapen i hand stoppat tjuvarna. I den staden fick kommunistpartiet över 60 procent i valet 1958, och om dess företrädare agerade idag så skulle de få massivt stöd. "Här följer ingen islamisterna", säger han till journalisten (Roberto Sarti: The Iraqi Communist tradition is still alive, 23 juni 2003 www.marxist.com).

Lika illa nu som förr

För Iraks arbetare har förhållandena inte förbättras under ockupationen. Lönerna för dem som har arbete ligger enligt David Bacon kvar på samma nivå som under Saddams sista år vid makten. Men de system som tidigare fanns för bonusar och vinstdelning har tagits bort, liksom matsubventionerna. Dessutom har en ändrad växelkurs gjort importerade varor dyrare. På Al Daura raffinaderiet får arbetarna nu motorolja varje månad som kompensation för de låga lönerna.

Privatiseringar ett verkligt hot

Det stora hot som hänger över arbetarnas huvuden är ockupationsmakternas planer på massiva privatiseringar. 70 procent av löntagarna finns i statliga företag och offentlig sektor. Enligt de påbud som kom från ockupationsmyndigheten, Coalition Provisional Authority (CPA), i september 2003, order nummer 39, tillåts utländskt ägande till 100 procent i ekonomin, med undantag för oljeindustrin. I oktober förklarade Tomas Foley från CPA att det snart skulle presenteras en lista på statliga företag som var till salu. Att det betyder avskedanden är det ingen som tvivlar på. Och arbetslöshet betyder hunger. I Irak finns ingen arbetslöshetskassa.

Minskade inkomster, övertidsarbete utan ersättning, stigande priser, usel arbetsmiljö, risk för ännu större arbetslöshet och inga rättigheter. Det är ett recept för protester oavsett om fackföreningarna är lagliga eller inte. David Bacon berättar om protestmarscher till arbetsministeriet, strejker och olika former av påtryckningar.

Hård kamp

Från Nahrawahn, ett industrikomplex i närheten av Bagdad med 15000 anställda, kom en rapport från en frilansjournalist om ännu tuffare kampmetoder (Robero Sarti) Där arbetar män, kvinnor och barn med att tillverka tegel. För 14 timmars arbete fick de 1,50 dollar (barn 60 cent). Semesterersättning, säkerhetsregler, rätt till sjukvård var det inte tal om. Men den 11 oktober 2003 bestämde sig de anställda för att säga ifrån och 75 procent av dem gick i strejk. Kraven var socialförsäkringar, pensioner, sjukvård på arbetsplatsen, avtal och lönehöjning. Arbetsgivaren svarade att de fick strejka bäst de ville, han tänkte avskeda dem och anställa andra. Då gick arbetarna hem och hämtade sina vapen. Inga strejkbrytare kunde komma in på arbetsplatsen genom den beväpnade strejkvaktskedjan, och till slut tvingades arbetsgivaren backa. Lönen höjdes med 500 dinarer och arbetsgivaren gick med på att börja förhandla om övriga krav (www.marxist.com Roberto Sarti)

Demokratiska metoder växer fram

En ögonblicksbild från al-Kindi sjukhuset den 20 april 2003 visar hur arbetarklassen utvecklar demokratiska metoder, men också vad den har att tampas med. Mats Lundegård skrev i Dagens Nyheter: "På Bagdads största sjukhus tycks en politisk dragkamp redan har inletts. Doktor Hamid Hussein al-Araj, tidigare chefsöverläkare på al-Kindi-sjukhuset, valdes för tre dagar sedan till chef för hela verksamheten. Det var personalen som i en hemlig omröstning gav honom förtroendet."

Odemokratisk ledare styr med våld

Men två våningar under al-Araj satt shejk Abbas Subaidi och också han ansåg sig leda verksamheten. Hans mandat kom från Hausa el-Mia, en lärd institution i shiamuslimernas heliga stad Najaf. "Nej jag är inte vald, medger han. Men ingen bland Bagdads shiiter kan ifrågasätta min legitimitet." Mats Lundegård kommenterar: "Oavsett hur de olika ledarnas legitimitet beskrivs på al-Kindi, gagnas shejk Subaidi rimligen av det faktum att han kontrollerar den frivillighetsstyrka som ombesörjer säkerheten i och runt sjukhuset. Det är en grupp unga män med automatkarbiner som rör sig i environgerna. Jag frågar imanen hur många beväpnade män han har till sitt förfogande. Han glider undan frågan.

- Många nog, säger han helt kort."

Apell från irakiska arbetare

I december 2003 kom en apell till arbetare i Irak och hela världen från fackliga aktivister i Bagdad, förmedlad genom hemsidan LabourStart.⁵ Appellen var undertecknad av The Iraqi Federation of Workers Trade Unions (IFTU) och beskrev hur den amerikanska ockupationsmakten den sjätte december 2003 attackerat deras tillfälliga huvudkvarter och arresterat åtta av deras ledare och aktivister. De skrev: "Angriparna letade igenom och förstörde IFTU:s tillhörigheter, slet ner banderoller och affischer som fördömde terroraktioner, målade över namnen IFTU och General Union of Transport Workers (på byggnadens framsida) med svart färg och krossade fönsterrutor utan att ge något skäl eller någon förklaring."

Fackliga ledare i Irak tror att attacken beror på att de protesterat mot privatiseringarna av irakiskt näringsliv.

IFTU fördömde handlingen och vädjade om internationellt stöd och internationella protester mot fängslandena. Dagen därpå släpptes de häktade aktivisterna.

Internationellt stöd behövs

FFI, den fackliga international som både LO och TCO tillhör, har protesterat mot ockupationsstyrkornas agerande i Irak. Protesten gäller både attacken mot fackföreningarna och det ensidiga gynnandet av amerikanska företag i planen för återuppbyggnad av Irak (www.byggnadsarbetaren.nu).

Vi har inte mycket information, men vad dessa skildringar visar är att det trots allt finns en gryende fackföreningsrörelse, att den möter ett massivt motstånd från flera håll och att den internationella arbetarrörelsen borde gå in med all kraft och ge sitt fulla stöd till den.

Det är här hoppet om att bygga ett verkligt demokratiskt Irak finns - ingen annanstans.

Kerstin Alfredsson

Från Socialisten nr 67, februari 2004