Irak:

Bush i en rävsax

USA:s plundring av Irak visar vad kriget hela tiden har handlat om. Men mitt i det kaos och den förstörelse som präglar det irakiska folkets liv fortgår ett seglivat motstånd. Ett motstånd som tillsammans med ett växande internationellt missnöje försätter Bush och Blair i en mycket svår situation.

De stora rubrikerna om Irak-kriget har gradvis försvunnit från löpsedlarna, men situationen i Irak är inte ett dugg bättre nu än för ett halvår sedan när Saddam Hussein fortfarande satt vid makten,varken för irakierna eller soldaterna som är stationerade i Irak.

Landets infrastruktur har vittrat sönder under tio år av sanktioner, och kriget har förstört landet ytterligare. Det saknas mat, medicin, elektricitet och framförallt rent vatten. Ekonomin är sönderslagen och arbetslösheten är extremt hög, enligt SvD 24/9-2003 så låg den på 60%. Elektriciteten är en nyckelfråga. De två jättefloderna Eufrat och Tigris räcker gott och väl för att försörja hela landet med rent vatten, men för att vattentillförseln ska fungera krävs det elektricitet. Övergångsregeringen har avsatt 229 miljoner dollar till energisektorn, men för att klara de varma somrarna behövs det enligt beräkningar 10 miljarder dollar, dvs mer än 40 gånger så mycket. De västerländska storföretagen som enligt USA ska ta hand om återuppbyggnaden av Irak har inget intresse av en sådan investering eftersom de kortsiktigt inte har något att tjäna på att förse fattiga arbetslösa irakier med el. Och trots det brinnande behovet av att bygga upp landets raserade infrastruktur har övergångsregeringen satt maxskatten för personer och företag till 15 procent! Alla statsägda industrier förutom oljeindustrin ska enligt den av USA tillsatta ekonomiministern privatiseras. Sex utländska banker ska få möjlighet att köpa upp de irakiska bankerna. De flesta företag som har fått kontrakt på nybyggnaden i Irak har anmälningar mot sig för att hindra fackligt arbete och flera av dem är öppet mot fackföreningar. Den så kallade återuppbyggnaden av Irak blir som väntat alltså inget annat än en plundring av ett redan utarmat folk.

Stigande dödssiffror

Som om det inte räckte med den ekonomiska misären så utsätter ockupationsmakten det irakiska folket för ständiga förolämpningar och övergrepp. Situationen liknar den i de ockuperade områdena i Palestina. Vid ett tillfälle tog amerikanska soldater bort en islamisk fana från toppen av ett radiotorn med hjälp av en Black Hawk-helikopter. Tusentals irakier samlades under tornet för att protestera, varpå soldaterna öppnade eld. Detta är ingen isolerad händelse. Ockupationsmaktens soldater skjuter gång på gång in i demonstrationer för att skingra dem.

USA för ingen statistik över antalet irakiska dödsoffer, men enligt www.iraqbodycount.org som samlar ihop rapporter och uppgifter från media så har mellan 6 000 och 8 000 irakier dödats. 258 amerikanska soldater hade dödats enligt siffror från augusti, 170 av dem i strid eller bakhåll, de återstående 88 harde dött i olyckor, självmord eller av sjukdomar. Dessutom hade officiellt 827 skadats, men den officer som ansvarade för flygtransporten av skadade till flygbasen Andrews flygplats sa att minst 4 000 hade skadats (The Guardian - 4/8). Fler än en gång har ensamma obeväpnade irakier (och västerländska journalister för den delen) skjutits till döds på långt avstånd.

Ockupationsstyrkorna håller också minst 2 000 irakier fängslade (10 000 enligt ABC News), bland annat i det ökända fängelset Abu Ghraib som fungerade som ett center för tortyr och massavrättningar på Saddam Husseins tid. Och i enlighet med Saddam Husseins metoder får fångarna ingen kontakt med sina anhöriga, och inte heller får de någon advokat eller möjlighet att få sina fall prövade i någon oberoende domstol. Abu Ghraib är fortfarande en skräckens fästning som är isolerad från omvärlden.

Samtidigt som USA håller tusentals irakier fängslade på vaga grunder gör de ingenting för att stoppa plundringar, inbrott och våldtäkter. Mycket tyder på att USA strax efter krigsutbrottet uppmanade plundringarna. Vittnen talar om hur amerikanska soldater jagade bort eller helt enkelt sköt ner vakter vid olika institutioner och uppmanade folk att plundra. Våldsamma och beväpnade gäng har därefter givits ett sådant spelrum att ingen går säker på gatorna. Kvinnorna är särskilt utsatta, över 400 våldtäkter har rapporterats, och i ett land som i princip saknar rättsväsende måste mörkertalet vara enormt stort. Många familjer vågar inte skicka sina barn till skolorna längre. I de irakiska flickskolorna har närvaron halverats. Ockupationsmakten verkar inte särskilt intresserad av problemen. "Militären följer inte irakisk kriminalstatistik" säger koalitionsstyrkornas talesman. Men på vissa håll i landet har irakiska kvinnor själva organiserat sig med stöd från kvinnor i irakiska Kurdistan där liknande organisationer har funnit en längre tid. Mitt i kaoset och våldet finns det exempel på hur folk förenar sig över etniska och religiösa gränser för att tillsammans försöka förbättra tillvaron.

Ett annat exempel är al-Kindi-sjukhuset, Bagdads största sjukhus. Där finns en imam vid namn Shejk Abbas Subaidi som är tillsatt som sjukhusets chef av Hausa el-Mia, en lärd institution i shiamuslimernas heliga stad Najaf. Dessutom kommenderar han över en säkerhetstyrka bestående av unga män med automatkarbiner. "Nej, jag är inte vald" säger han, "men ingen bland Bagdads shiiter kan ifrågasätta min legitimitet". Men trots Hausa el-Mia och automatkarbinerna så är det uppenbart att personalen ifrågasätter hans legitimitet. De har nämligen i hemlighet demokratiskt valt en egen chef, doktor Hamid Hussein al-Araj, för hela verksamheten. På sjukhuset råder alltså en dubbelmakt-situation i och med att personalen inte vill låta sig ledas av den religiösa ledaren.

Sabotage

Så snart USA intog Bagdad så skyndade de sig att ta över oljefälten, uppenbarligen ett av huvudmotiven för invasionen. Men USA har problem med att tillgodogöra sig segerns frukter. Det irakiska folket inser alltför väl att de har att göra med en girig ockupationsmakt snarare än någon ädelmodig befrielsearme. Därför utsätts oljeledningarna och raffinaderierna för ständiga sabotage. Den stora oljeledningen som går från oljefälten vid Kirkuk till hamnen Ceyhan i Turkiet och är den viktigaste exportvägen för oljan öppnade i augusti för första gången sedan kriget, men redan efter två dagar fick den stängas ner igen på grund av ett bombdåd. När man började få elden under kontroll inträffade en ny explosion.

Kostnaderna

Under kriget behandlade USA FN och många europeiska länder med ett illa dolt förakt. Man brydde sig knappt om att försöka få FN att ge sitt godkännande till kriget. Men nu har regeringen i Washington börjat inse vilka enorma kostnader Irak-operationen kan innebära, och att det vore behändigt om andra länder ville hjälpa till och stå för de kostnaderna. En rapport från amerikanska kongressen säger att Pentagon kan bli tvungen att dra tillbaka mer än hälften av soldaterna från Irak innan nästa vår eftersom USA måste vara redo för "nya hot". Också pengarna är ett problem. Kostnaderna för "återuppbyggnaden av Irak" (större delen går enligt The Economist till militära utgifter snarare än till någon återuppbyggnad) har stigit till så mycket som 100 miljarder dollar. Därför går USA nu plötsligt tillbaka till FN för att be om hjälp. Men eftersom USA inte vill lämna ifrån sig det militära kommandot eller någon större del av rättigheterna till Iraks återuppbyggnad så är de europeiska länderna, med undantag för Storbritannien, inte särskilt pigga på att ställa upp. USA kommer att få större och större problem allteftersom kostnaderna växer, framförallt om motståndet från det irakiska folket antar mer organiserade former. Och även om USA lyckas säkra oljeexporten och någon sorts statsapparat så kommer de knappast lyckas stabilisera landet. Bush-administrationen har trampat i en rävsax, och det är mycket svårt att se hur detta skulle kunna sluta bra för dem. Dödstalen och kostnaderna kommer ständigt att fortsätta stiga, och i takt med det kommer missnöjet bland soldaterna och hemopinionen att växa.

Nya protester i väst

Antikrigsrörelsen har börjat ta sig igen och tiotusentals människor demonstrerade nyligen (27/9) mot ockupationen av Irak och Palestina. Förutom att dessa demonstrationer sätter press på europeiska och amerikanska ledare så fyller de en annan viktig funktion. De visar för arabvärlden att stora delar av folket i västvärlden står på deras sida och inte stöder Bushs och Blairs imperialistiska politik. Detta har redan allvarligt skadat trovärdigheten hos de islamska fundamentalisterna som förespråkar en nationalistisk kamp mot USA och västvärlden, och på längre sikt kan det lägga grunden för en arbetarenhet mellan folken i västvärlden och arabvärlden mot imperialismen och kapitalismen, vilket är det enda sättet att få slut på imperialismens härjningar över världen.

Pelle Nilsson

Från Socialisten nr 65, oktober 2003