De verkliga orsakerna till ett krig i Irak

Långt över hundra tusen amerikanska soldater är redan på plats i Mellanöstern och fler är på väg. Totalt fyrtio tusen soldater är dessutom utlovade från Storbritannien. Mobiliseringen har sin egen logik - ett krig i Irak verkar idag oundvikligt. Men vad ligger egentligen bakom?

Kamp mot diktatur?

När president Bush deklarerade kriget mot terrorismen efter den 11 september 2001 hamnade Irak genast i fokus som en av "ondskans axelmakter". Saddam Hussein anklagades för att med sina "massförstörelsevapen" och kontakter med terrorister hota Amerikas och världens säkerhet. Han kallades "världens kanske mest brutala diktator" (DN 8/10).

Och visst är Saddam en tyrann med vidriga brott på sitt samvete. Han började sin period som nummer ett i det regerande Baath-partiet år 1979 genom att samla ihop övriga ledare och låta skjuta dem som han såg som rivaler. Massmordet på kurder med hjälp av giftgas i byn Halabja 1988 är ett känt faktum, liksom förtrycket av alla oppositionella.

Men Saddams metoder har inte stört USA:s regimer tidigare. Under hela 80-talet försåg både USA och Storbritannien Irak med vapen. De godkände i hemlighet försäljning av medel för framställning av kemiska vapen och USA bidrog också med militära underrättelsetjänster i kriget mot Iran. Några sanktioner var det inte tal om när gasningen som tog livet av 5000 människor i Halabja verkligen pågick. Tvärtom försökte regeringstjänstemän i USA och Storbritannien, enligt John Pilger, mörklägga massmordet, och i samma veva gav Thatcherregeringen Saddam ekonomisk uppbackning i form av 340 miljoner pund i exportgarantier. (Aftonbladet 3/12 2002)

Då såg de Saddam som en garant för stabilitet i regionen och en motvikt mot det USA-fientliga Iran.

Saddam Hussein är inte en värre diktator idag än när han var USA:s och Storbritanniens bundsförvant. Ännu mer ihåligt blir Bush tal när man ser vilka individer USA-regimen har tänkt sig som Saddams efterträdare.

Den borgerliga tidningen Sunday Herald i Skottland presenterade i höstas de hetaste namnen bland de höga militärer som lämnat Irak och alltså kan kandidera till posten som USA:s man. Den ena var General Nizar Al-Khazraji, överbefälhavare under kriget mot Iran. Enligt många människorättsgrupper var det han som ledde den ökända attacken med kemiska vapen mot Halabja. Han lär också personligen ha sparkat ihjäl ett kurdiskt barn efter att hans trupper gått in i en kurdisk by 1988. David Mack, en höjdare på USA:s State Department som koordinerar irakiska "oppositionsgrupper" i Washington, menade att Al-Khazraji har "de rätta ingredienserna för en framtida ledare i Irak".

Det andra löftet var brigadgeneral Najib Al-Salihi, som ledde en pansardivision i elitförbandet Republikanska Gardet under Gulfkriget. Han utmärkte sig genom att delta i krossandet av det folkliga upproret mot Saddam Hussein som bröt ut efter krigsförlusten. Nu lever han i USA.

Att det irakiska folket självt skulle få välja sin regering har det aldrig varit fråga om. Journalisten Per Jönsson skriver att enligt läckor från Vita Huset ska Irak efter att Saddam avsatts styras av en militäradministration under amerikanskt befäl. "Uppgifter som också delvis bekräftas av försvarsminister Colin Powell". Militärstyret skulle enligt planerna senare (kanske efter åratal) övergå i "ett slags civil ockupation". (DN 13/10 2002)

Den före detta vapeninspektören i Irak, Scott Ritter, säger att "det är skrattretande när Donald Rumsfeld och andra talar om demokrati i Irak". Enligt Ritter litar USA inte ett dugg på den största folkgruppen, shiamuslimerna, eftersom de delar religion med det USA-fientliga Iran. Och USA vill precis lika lite som Turkiet se ett oberoende Kurdistan. (Krig mot Irak, Leopard förlag, 2002).

Om det är verkligheten bakom talet om att avskaffa diktaturen, hur är det då med Bush övriga påståenden?

Koppling till terrorism?

Om vi börjar med själva kopplingen mellan terroristdådet mot World Trade Center år 2001 och Irak, så är Bush och Blair redan där ute på hal is. Saddam Hussein själv har förnekat all kontakt med al-Qaida och ingenting har lagts fram som knyter Irak till dådet den 11 september. Irak har åtminstone hittintills varit ett av de muslimska länder där regimen varit uttalat sekulär och fundamentalismen svag. Den förre vapeninspektören Scott Ritter som var verksam i Irak mellan 1991 och 1998 säger att Saddam Hussein i 30 års tid manat till krossande av den islamska fundamentalismen. Den som värvar anhängare till wahibitiska grupper (bin Ladins lära) kan dömas till döden. Usama bin Ladin å sin sida ser Saddam som en avfälling, en som man måste döda. Påståendet att de skulle samarbeta ser Ritter som helt absurt.

Inte heller fanns en enda irakier med bland de terrorister som avslöjades i samband med 11 september. Femton av nitton kom däremot från USA:s näst viktigaste allierade i området (och Usama bin Ladins hemland), Saudiarabien. Bland de cirka 200 misstänkta terrorister som polisen i Europa häktat sen "kriget mot terrorismen" startade redovisas inte heller någon irakier. (Economist)

Colin Powell hävdade i sitt tal till Säkerhetsrådet den 5 februari att det finns en al-Qaida cell i nordöstra Irak, men om det är sant så agerar den i så fall i ett kurdstyrt område, som Saddam Husseins regim inte kontrollerar. Powells resonemang gick ut på att Saddams regim skulle ha infiltrerat den kurdiska islamistgruppen Ansar al-Islam och förmått gruppen att erbjuda al-Qaida en säker tillflyktsort. Men det påståendet ställdes omedelbart mot en rapport från International Crisis Group. ICG:s chef i Amman Joost Hilterman, som nyligen rest i Halabja-regionen, säger att den utpekade kurdgruppen är mycket nationalistisk och står i total opposition till Saddams regering.

Bland andra Human Rights Watch har gjort liknande bedömningar. De beskriver hur Ansar al-Islam försöker påtvinga andra kurdgrupper talibanliknande regler (obligatoriskt skägg för män, ingen utbildning för kvinnor o.s.v.). Flera rapporter har kommit om hur gruppen attackerat andra kurder och dödat dem. Det sägs också att det ingår araber från andra länder i den, bland annat så kallade "afghanska araber", som varit i Afghanistan och slagits. Kontakter verkar finnas med Iran, men att gruppen skulle ha med Saddam Hussein att göra finns det inga tecken på.

Hotet mot omvärlden

"Massförstörelsevapen" finns det gott om i världen. Den utan konkurrens största mängden finns i USA. Redan före attacken på World Trade Center år 2001 stod USA för 36 procent av hela världens militära kostnader. Ryssland som låg tvåa stod för sex procent. Sen dess har USA rustat upp enormt. Bara ökningen av försvarsbudgeten för 2003 på 48 miljarder dollar är större än Rysslands totala försvarsbudget (Sipri).

Kärnvapen finns dessutom i bland annat Israel, Indien, Pakistan och Nordkorea, vars regimer inte är särskilt fredliga någon av dem. Skulle då sådana vapen i Saddam Husseins händer utgöra ett större hot för omvärlden och USA? Det är vad Bush och Blair hävdar, men den irakiska regimen har hittills aldrig någonsin riktat sina vapen mot USA eller Europa. Varför skulle den göra något så korkat? Irak har inget intresse av en konflikt med väst, och inser självklart också sin militära underlägsenhet. Diktaturen i Irak har använt sin styrka till att krossa oppositionella i det egna landet, och utmana angränsande arabländer. Ända tills de gjorde misstaget att gå in i Kuwait, vilket skapade oro för vad som skulle hända med Saudiarabien, hade de USA:s välsignelse. Fortfarande tillåts Irak-regimen ha vapen som de kan slå ner regimkritiker med.

Har då Irak över huvud taget några "massförstörelsevapen"? Det kan vi inte veta med hundra procents säkerhet. Vad vi vet är att Iraks vapenindustri bombades sönder och samman under Gulfkriget 1991 och att under de följande åren fram till 1998 arbetade FN:s vapeninspektörer med att leta upp och förstöra vad som återstod av otillåtna vapen. Under hela tiden efter Gulfkriget har Irak utsatts för handelssanktioner. Så det är svårt att se att just Irak skulle kunna ha någon större mängd.

Under hösten 2002 skapade Tony Blair ett stort hallå genom att hävda att han hade bevis för Iraks otillåtna vapeninnehav. Beviset var en rapport från IISS (International Institute for Strategic Studies) och grundade sig på utsagor från Unscom (FN:s vapeninspektörer fram till 1998). Men de som läste rapporten kunde konstatera att den förutom alla "troligen" och "potentiellt" var ganska tom. Den konstaterade att "attacker under Gulfkriget ödelade Iraks offentliga och hemliga nukleära anläggningar" men menade att vetenskapliga experter överlevde. Så kunskap finns. Om biologiska vapen (virus, sjukdomar etc.) säger rapporten att Irak kan tillverka sådana om de vill, men att biologiska vapen utan missiler eller liknande transport "troligen inte kan orsaka massdöd". Att kemiska vapen fanns under Gulfkriget konstateras, men rapporten tillägger "Under åren av inspektioner är det osannolikt att Irak producerade någon större mängd".

Scott Ritter var där

Amerikanen Scott Ritter är tydligare än så. Han var tidigare officer i USA:s marinkår, och sen vapeninspektör i Irak under sju år. I boken Krig mot Irak (Leopard förlag, 2002) säger han att när han lämnade Irak 1998 hade infrastrukturen och anläggningarna för att bygga kärnvapen "eliminerats till hundra procent". Alla verktyg, all utrustning hade spårats upp och förstörts. Och han påpekar att kärnvapen inte kan byggas i en källare eller en grotta. De kräver modern industriell infrastruktur, mängder av elektricitet och högteknologi. Det skulle kosta tiotals miljarder dollar att bygga upp nya program, och knappast gå att dölja för världens säkerhetstjänster. Om Irak till exempel skulle bygga en centrifuganläggning för anrikning av uran skulle den sända ut gammastrålning och strålning med andra frekvenser som går att upptäcka.

Om de kemiska vapnen säger Ritter att en väldig industrianläggning i Muthanna bombades 1991 och eliminerades sen av vapeninspektörerna. Samtliga kemiska industrianläggningar inspekterades mellan 1994 och 1998. Detektorer och kameror installerades, men inga nya upptäckter gjordes. Om nervgaserna sarin eller tabun ändå skulle ha gömts undan så har de vid det här laget förstörts av sig själva. Efter fem år sönderfaller ämnena till en "obrukbar sörja". (Om Ritter har rätt så betyder det att Blix frågor om oredovisade gamla lager från 1991 är irrelevanta).

VX-gas ljög irakierna om, men vapen-inspektörerna snokade reda på att de tillverkat även sådan. 1996 hittade de 200 lådor med glasfodrad utrustning för tillverkning av VX, som gömts undan. De förstördes. Också om kemiska vapen säger Ritter att tillverkning leder till gasutsläpp som skulle ha upptäckts vid det här laget om de existerade. "Vi har övervakat dem hela tiden via satellit och andra medel, och har inte sett något av detta."

Sak samma med de biologiska vapnen. Om något sparats är det obrukbart nu. När irakierna 1995 erkände att de framställde mjältbrand i flytande form och flytande botulinustoxin förstörde vapeninspektörerna fabriker och utrustning för tillverkning. Sen gjordes mängder av provtagningar på alla tänkbara ställen där jäsningsprocesser kunde förekomma. Att irakierna skulle ha smittkoppsvirus anser Ritter vara en myt. Det har aldrig bekräftats

Men inköp då? Ritter svarar att den irakiska säkerhetstjänsten har många bulvanföretag som köper upp varor utomlands, han har själv sammanställt listor på hundratals företag. Men trots att inspektörer åkt världen runt för att kolla upp dem har de inte upptäckt några bevis för att de köpt olagliga varor för vapentillverkning. Handelssanktionerna tvingar säkerhetstjänsten att skaffa fram basvaror, utrustning och reservdelar till industrin och det konventionella försvaret. De bryter förstås mot sanktionerna, men det är en annan sak.

Vapeninspektörerna idag

Den nya gruppen FN-inspektörer, Unmovic (97 personer) och atomenergiorganet IAEA, (8) personer) har inte heller hittat någonting som bekräftar USA:s hotbild.

Egentligen ville Vita Huset aldrig skicka några inspektörer till Irak, eftersom de bara skulle fördröja och krångla till planerna för en attack. Det har uttryckts av både vicepresident Dick Cheney och försvarsminister Donald Rumsfeld (DN 18/9-02). Och faktum är att FN-inspektörerna åtminstone till att börja med varit lite för nitiska och självständiga för Bush smak.

Under de två första månaderna de befann sig i Irak, fram till den 27 januari 2003 då de lade fram sin första rapport, hade de genomfört över 300 inspektioner. Visserligen kritiserade Hans Blix Iraks bristande samarbetsvilja och ifrågasatte vad som hänt med nervgas och antrax som fanns under Gulfkriget, men å andra sidan medgav både han och IAEA:s chef Mohamed El-Baradei att de haft i stort sett fria händer. De hade blivit insläppta dit de ville komma och det hade varit "en fungerande arbetsmiljö". (28/1 2002)

I talet inför FN i september 2002 hävdade Bush att några påträffade aluminiumrör, och Iraks försök att importera fler sådana rör, var ett klart indicium för att Irak har ett aktivt kärnvapenprogram. FN:s atomenergiorgan IAEA (och andra experter) däremot förklarade att metallbehållarna inte var "direkt lämpade" för anrikning av uran. Däremot kunde de användas för raketer vilket är helt tillåtet. Irak har rätt att inneha missiler med upp till 150 kilometers räckvidd.

En tidigare inspektör inom IAEA, David Albright, sa rent ut att han trodde att den amerikanska regeringens påståenden om metallrören spreds i ett "kortsiktigt politiskt syfte". (DN 25 jan 2002)

Inte ens när vapeninspektörerna hittade elva stridsspetsar som skulle kunna användas för kemisk krigföring blev reaktionen den USA hade önskat. "Ingen rykande pistol", löd den numera bevingade kommentaren från Unmovics chef Hans Blix. Höga militärer i Sverige menade att stridsspetsarna mycket väl kunde ha glömts bort av den irakiska regimen.

För de regeringar som inte kände den minsta entusiasm inför ett anfall på Irak blev fyndet snarare ett bevis för att vapeninspektionerna var effektiva och ett alternativ till krig. Frankrike förklarade sig beredd att finansiera en tredubblad styrka av vapeninspektörer om så krävdes.

Powells tal till Säkerhetsrådet

Alltså behövde USA:s regering lägga fram egna uppgifter, från den egna säkerhetstjänsten, för att motivera ett anfall. Det var det Colin Powell gjorde inför Säkerhetsrådet och hela världen den 5 februari 2003. För att inte budskapet skulle få en olämplig inramning täcktes under tiden en kopia av Picassos antikrigsmålning "Guernica" över med ett blått tyg!

Inspelade samtal mellan irakiska militärer, satellitfoton, kartor och teckningar utgjorde det nya materialet. Syftet var att visa att Irak har ett antal (mellan sju och 18) mobila fabriker för tillverkning av biologiska vapen, en anläggning för produktion av kemiska vapen och att kärnvapenprogrammet fortsatt. Colin Powell menade att FN-inspektörerna förs bakom ljuset och att höga irakiska tjänstemän träffat al-Qaidamän.

Men Powells föreställning möttes med skepsis. Inte en enda tvivlare tycks ha övertygats av de argument som lades fram. För det första var det bara indicier som presenterades. De kunde tolkas lite hur som helst, vilket Aftonbladet visade genom att lägga fram alternativa förklaringar på i stort sett varje punkt. För det andra kan man fråga sig hur pålitlig den här typen av information är. Falska bevis har använts tidigare i liknande sammanhang.

I uppladdningen till Gulfkriget 1990 vittnade personer i direktsända amerikanska tevenyheter om hur irakiska trupper i Kuwait ryckt ut spädbarn ut kuvöserna på sjukhus och lämnat dem att dö på golvet. Det berättades om våldtagna och mördade kvinnor och män som fått tungorna avskurna. Senare visade det sig att dessa "vittnesmål" författats av en amerikansk PR-firma som betalts av förmögna kuwaitier. De som gråtande framträdde på teve hade inte satt sin fot i det ockuperade Kuwait. Men när dessa fakta kom fram hade USA sedan länge genomfört sin Operation Ökenstorm. (DN19/1 2003)

Längre tillbaka, 1964, inleddes USA:s ödesdigra engagemang i Vietnamkriget med en lögn om att amerikanska fartyg attackerats av Nordvietnam i Tonkinbukten. Något sådant angrepp hade aldrig skett.

Att USA skulle fabricera eller plantera ut "bevis" är ingen omöjlighet, om de inte helt enkelt genom ständiga bombningar och militära nålstick lyckas provocera Irakregimen att göra något som motiverar ett anfall.

Till det kan man lägga att om nu Saddam Hussein och hans regim har en del farliga vapen - vilket förstås är troligt även om de inte direkt hotar USA - så är det allra säkraste sättet att få honom att använda dem att invadera landet.

De verkliga skälen

1 Oljan

Vad är då den verkliga drivkraften bakom Bush beslutsamhet att till varje pris starta detta krig? Varför struntar man både i fakta och motstånd från andra regeringar?

Svaret ligger mindre i själva Irak än i Saudiarabien och hela världsläget efter Sovjetunionens upplösning. Det handlar om USA. totala dominans, om USA-regimens prestige, och en stor del av svaret stavas OLJA.

66 procent av alla kända oljereserver som är möjliga att utvinna med nuvarande teknik och till nuvarande kostnader finns i Mellanöstern. Det kan jämföras med 9 procent i Latinamerika och 6 procent i Nordamerika (enligt Oil and Gas Journal). De största reserverna finns i Saudiarabien, de näst största i Irak.

Enligt en seriös studie publicerad av World Energy Outlook kommer efterfrågan på olja att stiga med 40-50 procent i världen fram till 2025. Saudiarabien är det enda land som kan svara upp till det behovet. Oavsett om prognosen slår in eller inte är oljan en avgörande råvara i världsekonomin och redan nu spelar Saudiarabien en nyckelroll på oljemarknaden. Landet har fungerat som en "kran" som beroende på om den skruvats på eller av har sänkt eller höjt priserna för alla oljeimportörer. Den största oljeköparen är förstås USA, och USA har länge haft utmärkta kontakter med det saudiska kungahuset.

I Saudiarabien råder total diktatur. Partier är förbjudna, pressen censurerad, några val har aldrig någonsin genomförts. Rapporter om tortyr kommer ständigt, oppositionella slängs i fängelse om de inte avrättas och tjuvar kan få händerna avhuggna. Kvinnor får inte ens köra bil. Men Vita Huset har inte haft några anmärkningar.

Saudiarabien

Saudiarabien är alltså en mycket viktig allierad för USA, och frånvaron av demokrati har inte lagt några hinder i vägen för det. Men de senaste åren har utvecklingen givit både saudiska och nordamerikanska härskare sömnlösa nätter av andra skäl. Under tidigare decennier verkade den Saudiarabiska regimen ytterst solid. De stora oljeinkomsterna höjde levnadsstandarden för hela befolkningen, även om kungafamiljen och deras närmaste kapade åt sig en helt grotesk andel. Utbildning och sjukvård är gratis. Ingen statsskatt tas ut på enskildas inkomster. Socialförsäkringssystem finns och bensin, el, vatten, gas och flygbiljetter subventioneras kraftigt av staten (Länder i fickformat, 1999). Landet har också dragit till sig stora skaror gästarbetare från fattigare länder i Asien.

Men nu pekar de ekonomiska kurvorna neråt och den officiella arbetslösheten är uppe i 15 procent. Bland män får man nog tillägga, för kvinnors arbetslöshet räknas knappast. Jobb som för några år sen enbart utfördes av invandrad arbetskraft, som receptionist eller väktare, tvingas nu de infödda slåss om. Inkomsterna räknat i BNP per invånare (BNP, bruttonationalprodukten, är lika med värdet på alla varor och tjänster som producerats i ett land under ett år) sjönk från 16.650 dollar 1981 till 6.527 dollar år 1998. Det betyder att BNP per person som för 20 år sen låg på samma nivå som för USA nu är nere på en fjärdedel av USA:s. 1999 utgjorde statsskulden 120 procent av nationalinkomsten. (Economist 20/8 2000)

Missnöjet med försämringarna har mynnat ut i revolter och till och med myterier i armén. Kritiken är så utbredd att regimen inte längre helt kan tysta ner "upprorsmakarna". I stället har oroligheterna kommit upp till ytan i olika kungligheters tal, och blottat en klyfta i familjen. Regimen har dessutom försökt minska antalet immigranter genom att införa en extra skatt på 10 procent på deras löner.

I den härskade klassen har det uppstått en spricka i synen på kungafamiljen. En stor grupp menar att den parasitiska regimen måste avskaffas för att hindra en revolt underifrån som ingen vet var den slutar. Anhängarna till monarkin anser tvärtom att ett regimskifte skulle öppna dammluckorna och rörelsen skulle svepa bort betydligt mer än kungafamiljen.

Fundamentalisterna byter fiende

I skuggan av den pågående konflikten i samhällets elit frodas den fundamentalistiska Wahabi-rörelsen. Den ultra-ortodoxa Wahabisekten är inget nytt fenomen i Saudiarabien. Under 250 år har den haft en nära allians med huset al-Saud. (Economist 11/10 2001) Wahabi-rörelsen har givit kungafamiljen en religiös legitimitet i utbyte mot att de fått fria händer att bedriva sitt heliga krig, jihad. De har också styrt över utbildning, massmedia, sedlighetspolisen med mera.

Wahabi-manifestet som lär ut att man "aldrig ska stödja otrogna" är obligatorisk läsning i skolan. En annan fras som präntas in lyder "Jag ska rena den arabiska halvön från judar och kristna". Det är i den miljön som Usama bin Ladin och hans anhängare fostrats.

Så länge det kalla kriget pågick och den saudiarabiska varianten av islam vände sitt jihad mot Sovjetunionen och dess vänner var USA nöjd med förloppet. Fundamentalisternas framfart i Afghanistan, Balkan, Centralasien och till exempel Nassers Egypten understöddes av USA.

Men när samma fundamentalister vänder sig mot sina forna allierade är det inte lika roligt. Och det är det som händer nu - bland annat därför att USA har slutat att finansiera fundamentalisterna. Wahabi-rörelsen utnyttjar situationen och folks djupa missnöje för egen räkning genom att rikta kritik mot den härskande klickens korruption, amerikanska intressen i oljefälten och att underblåsa hatet mot USA-truppernas närvaro i "Det heliga landet".

Sent i september 2001 utlyste en 80-årig mycket framstående shejk en fatwa över hela den kungliga al-Saud-familjen på cirka 30000 personer. Skälet var att de stött "de otrogna mot muslimerna". Att "de otrogna" var lika med USA-regimen råder det inget tvivel om. Händelsen kan kanske verka lite udda för en västerlänning, men shejken fick medhåll från flera religiösa ledare och det är ett tydligt tecken på att kungahuset sitter löst. Om de håller fast vid sina starka band till USA på världsarenan provocerar de sina stödtrupper inom de egna gränserna, och vice versa.

USA-regimen har ännu inte offentligt kommenterat att dess bundsförvant i världens viktigaste oljeland helt håller på att tappa greppet. Men i tidskriften Economist 8/8 2002 kan man läsa om en rapport till Pentagons Defence Policy Board (en slags rådgivande församling med prominenta deltagare som Henry Kissinger och före detta vice president Dan Quayle) som läckt ut. Där beskrevs Saudiarabien rakt ut som USA:s fiende och "ondskans kärna". "Saudierna är aktiva på varje nivå i terrorkedjan, från planerare till finansiärer, från kadrer till fotsoldater, från ideologer till hejaklacksledare", heter det. Rapporten slutar i en rekommendation att USA-representanter borde ställa huset al-Saud inför ett ultimatum: Sluta att backa upp terrorismen eller inse att era oljefält och era finansiella tillgångar i Amerika kommer att beslagtas!

Bush-administrationen tog förstås avstånd från detta, men rapporten visar ändå vilka diskussioner som förs bakom lyckta dörrar i USA:s ledande kretsar. Och det förklarar också varför kontrollen över Irak och dess olja nu blivit så viktig för Vita Huset. Den saudiska regimen kan svepas bort när som helst, och USA tänker inte stå med hängande armar och se på hur det amerikanska greppet om den strategiskt och ekonomiskt viktiga regionen släpper. Målet har därför hela tiden varit att tillsätta en USA-lojal marionettregering i det oljerika Irak. Den som tvivlar på detta kan till exempel läsa den amerikanska informationsbyrån Stratfors kommentarer. Väl förankrade i Irak blir det också enligt deras sätt att se lättare att hantera en kris i Saudiarabien. Hemliga papper med förslag på att stycka upp Saudiarabien och lägga vantarna på de oljerika shiamuslimska provinserna i öst har också refererats i The Economist. Det vore förstås en otrolig provokation mot hela den muslimska världen, och står knappast på dagordningen. Men, än en gång, det visar att USA vill ha kontroll, och därför går i in i Irak.

Bakom Bushadministrationen står de stora oljebolagen och krigsindustrin. För dem finns nu enorma vinster inom räckhåll. The Wall Street Journal Europe redogör i en ledare 13/1 2003 för hemliga möten mellan vice president Cheneys personal och ledande företrädare för oljebolagen Exxon Mobil Corp., Chevron Texaco Corp. och Conoco Phillips. Världens största leverantör av tjänster till oljeindustrin, Halliburton, som tidigare hade Dick Cheney själv som VD (chief executive), deltog också. Halliburton kan räkna med feta kontrakt för att reparera och modernisera oljekällor, pipelines och utsliten produktionsutrustning. Cheney är dessutom inblandad i Unocal (som har stora intressen i Afghanistan), Exxon, Shell och Chevron.

Andra framträdande personer i regeringen med kopplingar till oljeindustrin är president George W Bush själv, som både är son till oljemagnaten George Bush Senior, och grundare av oljebolaget Arbusto ("bush" översatt till spanska). Han är före detta styrelseordförande i Spectrum 7 Energy och före detta rådgivare i Harken Energy Corporation. Condoleezza Rice har också en historia som före detta styrelseledamot i Chevron.

Självklart spelar de nära och starka banden mellan oljeindustrin och ledande politiker en viktig roll för krigsplanerna.

2. Prestige och inrikespolitik

Men det finns också en ideologiskt övertygad nykonservativ kärna i regeringen som har investerat så mycket prestige i talet om Saddam Husseins ondska och USA som frihetens försvarare att de helt enkelt inte kan backa nu. Förutom George W Bush inkluderar den personer som försvarsminister Donald Rumsfeld, biträdande försvarsminister Paul Wolfowitz och Richard Perle, ordförande i den rådgivande försvarsstyrelsen. Scott Ritter, som själv är medlem i det Republikanska partiet och röstade på Bush i förra valet, säger om dessa tre att de verkade "dömda att tillbringa resten av sina politiska liv med krypskytte från den extrema högerkanten". Men nu är det de som "sköter ruljansen".

I tidskriften Economist (6/2 2003) beskrivs ett stort möte i Virginia med 4000 nykonservativa som verkar stämma överens rätt bra med Ritters uppfattning. Reportern tycks närmast skrämd av tillställningen. Han beskriver hur församlingen sjuder av hat mot det "liberala etablissemanget", mot professorer som indoktrinerar ungdomen med "svart marxism" och lär dem "att bli bögar". Synpunkter som att inkomstskatten borde avskaffas helt, och Ariel Sharon borde få fria tyglar är vardagsmat. Araber och muslimer har tagit kommunisternas plats som nationens huvudfiende. På affischer kan man läsa "Give war a chance: peace through superior firepower" Knappar säljs med texten: "Bekämpa brott - skjut tillbaka", och klistermärken med budskapet "No Muslims = No terrorism".

Men det mest anmärkningsvärda med mötet är ändå att den här extremhögern förbehållslöst tagit Bush till sitt hjärta. Han är verkligen deras man. (T-shirts med texten "Pray for him" var ett uttryck för det.) Och vice president Dick Cheney bekände färg genom att vara en av talarna.

Bush själv skulle stå naken inför sina nykonservativa stödtrupper om inte krigsplanerna fullföljs. Samtidigt har han ingen sympati att vänta från övriga väljare när det gäller andra frågor. Inrikespolitiken är i de flestas ögon är ett totalt misslyckande. Årets budget ger ett stort underskott och de sociala programmen skärs antingen ner eller ökar bara i takt med inflationen. (DN 4/2) Inte ens hans stora skattesänkningar går hem hos väljarna.

På CBS News hemsida kan man studera flera opinionsundersökningar som visar hur impopulär Bush-administrationens politik är bland amerikanarna. Siffrorna nedan är hämtade från två mätningar i januari år 2003.

Den 23 januari 2003 ansåg hela 63 procent att ekonomin är i sämre skick nu än för fem år sen, och de flesta såg ingen förbättring på väg. När de tillfrågade ombads välja ett av tre givna områden som regeringen borde prioritera satte 56 procent ekonomin högst, 22 procent valde kriget mot terrorn medan Irak-frågan kom sist med 19 procent..

Inrikespolitiskt vill de flesta att regeringen satsar på att skapa jobb, 46 procent. Att reformera sjukvården hamnar på andra plats med 36 procent medan skattesänkningar ses som viktigast bara av 14 procent. (76 procent säger att de personligen inte fick det bättre av skattesänkningarna år 2001, och CBS News skriver: "Faktum är att de som tjänar under 30.000 dollar löper en större risk att få en skattehöjning än de som tjänar över 30.000 dollar".)

Att skattesänkningar inte är det som ligger amerikanarna varmast om hjärtat visas också av att hela 85 procent föredrar satsningar på att rädda sociala program och sjukvården framför skattesänkningar. Men eftersom det ändå är just skattesänkningar som Bush satsar på är det kanske inte överraskande att 59 procent anser att Bushadministrationen gynnar de rika.

Uppfattningen att Bushadministrationen är allt för uppknuten till storbolagen delas av 64 procent, en siffra som legat ganska fast sen Enron-skandalen 2002.

Om Bush vill vinna nästa presidentval måste han till varje pris få det amerikanska folket att vända bort blickarna från klassklyftor, budgetunderskott, arbetslöshet, krisen inom sjukvården och storföretagens svindlerier.

3. Skrämma andra till lydnad

Ytterligare ett tungt skäl bakom beslutsamheten att slå till med all kraft mot Irak är att USA-regimen vill sätta ett exempel. De vill visa resten av världen vilka som bestämmer - och vad som väntar de uppstickare som kan tänkas vilja utmana USA:s nya världsordning

En utveckling som är mycket mer hotfull för USA:s makthavare än det som händer i Irak är den revolutionära våg som sköljer över Latinamerika. I Argentina, Venezuela, Brasilien, Ecuador finns starka vänsterströmningar och ett öppet och sjudande missnöje med kapitalism och imperialism. Men där kan USA omöjligen invadera. Alltså hoppas de att budskapet från Irak går fram till egensinniga profiler som Venezuelas president Hugo Chavez, så att han förstår att hålla sig i schack.

Tvärtemot vad hökarna i USA påstår är det just det faktum att Saddam Husseins regim redan avväpnats så rejält som gör att de satsar på krig och invasion i Irak. Nordkorea, som också enligt Bush är en av "ondskans axelmakter" och som uppenbarligen har börjat aktivera sitt kärnvapenprogram bemöts inte alls på samma aggressiva sätt. Bakgrunden till Nordkoreas plötsliga vapenskrammel är att stora delar av befolkningen hotas av svält, samtidigt som FN dragit ner på sitt bistånd. Nordkorea försöker uppenbarligen desperat att få till stånd ekonomiskt fördelaktiga avtal med USA, för att rädda situationen. Till skillnad från Iraks ledning har regimen i Pyongyang hotat med att dränka det amerikanska folket i ett "hav av eld", men det har bara fått små notiser i massmedia och har besvarats överraskande försonligt av USA-administrationen.

Konsekvenserna?

Medan USA satsat åtskilliga miljarder på militär upprustning de senaste åren har Iraks militära styrka halverats sen 1991 (Economist ½ 2003). Bush strateger kalkylerar därför med att den militära överlägsenheten ska ge ett kort och för USA smärtfritt krig. I bästa fall avsätts Saddam av några av sina egna, som sen ansluter sig till ockupationsmakten. Bush har till och med talat om att oskyldiga irakier ska skonas och på alla sätt ges hjälp. (Det här ska ju trots allt föreställa ett befrielsekrig). Efteråt förväntar sig USA-ledningen att oroshärdarna världen runt ska lugna ner sig, och vi får ett Pax Amerikana, det vill säga en fred helt på USA:s villkor. Världsekonomin ska vända uppåt.

Men inte många tror på detta scenario. Tre dagar före Bush tal till nationen, den 26/1 2003, publicerades uppgifter om den humanitära katastrof som hotar Irak vid en invasion. Enligt en tidigare hemligstämplad rapport från FN kommer 10 miljoner människor, 40% av Iraks befolkning, att få akuta problem med vattenförsörjning, mat och hälsovård om regimen i Bagdad störtas med våld. (Dagens Nyheter)

Mer än varannan irakier är direkt beroende av ett detaljreglerat ransoneringssystem, knutet till olja-mot-mat-programmet, som ger invånarna det allra nödvändigaste. Ed Cairns från biståndsorganisationen Oxfam menar att om transportsystemet eller den irakiska förvaltningsapparaten (som har hand om fördelningen av varorna) kollapsar så skulle det få katastrofala effekter för folkhushållningen. (DN 26/1).

Befolkningen är utmattad och en fjärdedel av barnen är kroniskt undernärda efter 20 år av krig och hårda ekonomiska FN-sanktioner. De ekonomiska reserver som folk hade vid det förra kriget 1991 är förbrukade. Det har länge rått brist på läkemedel, och epidemier kommer att spridas snabbt om vattenledningar och avloppssystem slås ut.

Till det kommer förstås alla civila som kommer att dödas eller skadas direkt på grund av kriget genom så kallad "icke avsedd förstörelse" (collateral damage). De beräknas uppgå till uppåt en halv miljon. Några beräkningar på dödade soldater nämns inte.

Mot Bush idylliska bild står också Pentagons kallhamrade strategi kallad "Shock and Awe". Här är omsorgen om irakierna helt bortrensad. Omkring 800 kryssningsmissiler ska skickas mot Irak på två dygn för att snabbt bryta ner försvarsviljan. Det är mer än vad som användes under hela det 40 dagar långa Gulfkriget 1991.

"Det kommer inte att finnas en säker plats i Bagdad" försäkrade en Pentagontjänsteman i CBS News den 24/1 2003.

Militärstrategen bakom "Chock och fruktan" Harlan Ullman förklarar enligt CBS News att effekten kommer att likna den som man fick från "kärnvapnen vid Hiroshima". I hans planer ingår att slå ut vattnet och elektriciteten.

"Vi vill att de ska ge upp, inte slåss" säger han

Under Gulfkriget 1991 gick det i stort sett så. Flyende soldater bombades och sköts ihjäl bakifrån medan ytterst få amerikanska soldater förlorade livet. Men ett nytt krig kommer inte att bli en upprepning av det förra. Nu har Bush föresatt sig att avsätta Saddam, och Saddam slåss bokstavligt talat för livet. Han har deklarerat att han tänker möta de invaderande trupperna i städerna, där striderna kommer att föras kvarter för kvarter.

Blir det som Saddam Hussein vill så måste USA skicka in marktrupper, och det betyder att amerikanska soldater också kommer att dö. Det är det som oroar amerikanska beslutsfattare mest av allt för att de vet att den amerikanska allmänheten inte vill ha hem sina pojkar som lik. När USA försökte sig på ett militärt äventyr i Somalias huvudstad Mogadishu 1993 fick de slå till reträtt omedelbart därför att amerikanska soldater blev dödade.

I Bagdad bor fem miljoner människor. Striderna där kan bli mycket blodiga. Att irakierna efter 10 år av amerikansk utsvältning och bombningar ska stå med öppna armar är inte troligt, och Bushadministrationen har deklarerat att de anser sig ha rätt att använda sina kärnvapen mot Irak om det behövs.

Tidigare har det spekulerats en hel del om att de förtryckta kurderna i norra Irak och eventuellt också shiamuslimerna skulle se USA som befriare och kunna ansluta sig till de amerikansk/brittiska trupperna. Den kurdiska oppositionen som organiserat sig i partierna KDP och PUK verkar ha laborerat med planer på att förvandla Irak till en federation mellan relativt självständiga regioner av kurder och araber. Huvudstad i det kurdiska området skulle enligt kurderna i så fall den oljerika Kirkuk bli.

Men det är en ekvation som inte tar med Turkiet i beräkningen. Turkiet är ett Natoland och en hörnsten i USA:s strategi, och Turkiets premiärminister Ecevit deklarerade tidigt att om kurderna försöker utropa något som liknar en självständig stat så kommer Turkiet att slå till militärt. En stor majoritet av regionens kurder bor i Turkiet, och turkiska regeringar har fört en lång och blodig strid för att kuva dem. Turkiet kommer inte att tolerera något som kan inspirera de egna kurderna att ta upp kampen. Turkiska generaler har förklarat att de kommer att ockupera Kirkuk och Mosul om dessa städer ser ut att hamna under kurdisk kontroll.

För att minimera konflikten mellan kurderna och Turkiet gav USA först beskedet att USA själv skulle besätta Kirkuk och Mosulregionen vid en invasion i Irak. Men sen inleddes förhandlingar mellan Turkiet och USA om vad Turkiet skulle få i utbyte mot att låta amerikanska trupper använda sig av turkiska militärbaser och på så sätt kunna invadera Irak även norrifrån. Om tidningar och olika källor säger sanningen så blev utgången av samtalen en rejäl kalldusch för kurderna. Nu sägs nämligen att USA accepterar att den turkiska armén ockuperar delar av det kurddominerade norra Irak. Det kan handla om att upp mot 40.000 turkiska soldater går in samtidigt som 15.000-20.000 amerikaner. (DN 8/2 2003) Om det sker är det ett totalt svek mot kurderna.

Från den kurdiska oppositionen i Sverige tror man enligt Dagens Nyheter i alla fall inte att USA kommer att tillåta Turkiet att intervenera i Mosul och Kirkuk, eftersom det skulle destabilisera regionen ytterligare. Det är förstås sant, men uppenbart är i alla fall att den turkiska regeringen vill ha någon form av rejäl kompensation för att tillmötesgå USA. Kriget är inte populärt bland den turkiska allmänheten.

Trots USA:s enorma militära kapacitet spelar Bush ett högt spel med enorma insatser. Om det slår fel, om kriget drar ut på tiden, kan Bush stå inför ett mardrömsscenario både på hemmaplan och internationellt. Arabvärlden kan explodera i protester och revolter mot USA, som kan svepa bort flera av de regeringar som USA har allianser med idag.

Redan nu finns starka stämningar mot USA:s framfart som världspolis. Opinionsmätningar visar att särskilt de arabiska folken ogillar den amerikanska politiken. Egyptens president Mubarak förklarade i ett tal redan den 27 augusti att om det blir en USA-attack mot Irak så "kommer inte någon arabledare att kunna kontrollera massornas vredesutbrott".

USA lyckades visserligen med hjälp av Norra alliansen stjälpa regeringen i ett av världens mest outvecklade länder, Afghanistan, men inte ens där är resultatet en verklig framgång. Usama bin Ladin slank ur nätet, och talibanerna drev man bara ut ur Kabul. De och andra islamistiska krigsherrar fortsätter att slita landet i stycken i sin kamp om områden. Den USA-stödda Karzairegimen har ingen som helst kontroll, och Karzai själv litar inte ens på de andra regeringsmedlemmarna. Amerikanska livvakter omger honom var än han går. Karzais egen familj bor för säkerhets skull i Pakistan. Motståndet mot regeringen och den amerikanska närvaron i landet tycktes hösten 2002 ha spritt sig till de flesta pashtundominerade provinserna, det vill säga hela den södra hälften av Afghanistan.

Men också i ett land som Sydkorea, vars ekonomi fått god draghjälp av USA och som setts som en antikommunistisk bastion i Asien, finns ett hat mot den amerikanska överheten. Det blottades strax före julen 2002 när hundratusentals Seoulbor gick ut i en jättedemonstration. Skälet var att en amerikansk stridsvagnsbesättning som kört över och dödat två tonårsflickor gick fria. Protesterna gällde den förnedrande princip som förbjuder koreaner att ställa amerikaner inför koreansk domstol. De kan bara dömas av sin egna. (DN 22/12 2002)

Motståndet

Den 15 februari 2003 samlades människor världen runt för att försöka stoppa kriget mot Irak. Det blev de största demonstrationerna på minst 30 år. Siffrorna över hur många som deltog varierar, men i alla världsdelar gick människorna ut på gatorna samtidigt. Över en miljon i New York, förmodligen ännu fler i London och lika många i Rom. Över 650.000 i Madrid och 500.000 i Berlin. Och så vidare. I Stockholm rymdes inte alla demonstranter på Norra Bantorget. Enligt polisen gick 35.000 gick i tåget till amerikanska ambassaden. Arrangörerna sa att det var 80.000. I hela Sverige arrangerades demonstrationer på minst 36 orter. Detta alltså redan innan något formellt beslut om krig fattats.

Bland stormakterna i FN:s säkerhetsråd är det bara Blairs regering i Storbritannien som helt och fullt sluter upp bakom Bush. Och Blair går på tvärs mot folkopinionen. Enligt siffror från Svenska Dagbladet den 22/1 2003 (hämtade från Pew Research Center) stödde då bara 30 procent av britterna ett FN-sanktionerat krig. Om USA och Storbritannien själva skulle anfalla Irak hade Blair bara 10 procent med sig. Opinionen mot krig var minst lika stark i övriga stormakter. I Tyskland sa 81 procent nej till krig, i Frankrike 66 procent. I Ryssland sa bara 12 procent ja till en attack på Irak oavsett om FN var med eller inte. I Sverige tyckte 50 procent att det var fel att angripa Irak, medan 37 procent tyckte det var rätt om FN stod bakom.

Siffrorna har sen svängt hit och dit och olika mätningar har givit helt olika resultat. Men efter demonstrationerna kan ingen tvivla på att krigsmotståndet går på djupet.

Samtidigt ställer en hel del krigsmotståndare sitt hopp till FN. "Inget krig utan FN" säger vissa. "FN måste avgöra" säger andra. Det finns en bild i människors huvuden av FN som en slags oberoende domstol som skapar rättvisa och fred i världen. Men är det någon som varit helt sidsteppad i Irak-konflikten så är det väl FN:s generalsekreterare Kofi Annan. Vad har han haft att komma med? Inget annat än vädjanden om att hålla ihop - för annars tappar FN sin trovärdighet. Vad ska man då hålla ihop om? Det enda som kan hålla ihop FN:s säkerhetsråd är att de svagare staterna sluter upp bakom den starkaste, USA, eftersom den tänker göra som den vill oavsett vad de andra säger. FN-lokalerna är inget annat än en förhandlingsplats för rivaliserande, imperialistiska makter. Fred har FN aldrig kunnat garantera.

Det är helt klart att vare sig Tysklands förbundskansler Schröder, Frankrikes president Chirac eller Rysslands president Putin vill ha detta krig. Inte för att de har det irakiska folkets bästa för ögonen, utan för att deras företag och ekonomiska intressen står i konflikt med USA:s. Både Frankrike (Total Final Elf SA) och Ryssland (ett konsortium lett av Lukoil) har slutit egna fördelaktiga avtal med Saddam Hussein om olja och upprustning av utrustning för oljeutvinning. De skulle hellre se att sanktionerna mot Irak hävdes så att dessa avtal kan börja gälla. De tyska socialdemokraterna vann valet på ett klart nej till krig, och kommer att ha mycket svårt att slingra sig ur det löftet med äran i behåll. Problemen i den tyska ekonomin med hög arbetslöshet och låg tillväxt gör det ännu svårare för Schröder att utsätta sig för en svekdebatt.

Dessutom inser de europeiska ledarna antagligen betydligt klarare än den fartblinda Bush-administrationen att kriget riskerar att destabilisera hela Mellanöstern, ge näring till allehanda terroristgrupper och dra med sig oerhörda kostnader.

Därför har konflikten blivit ovanligt skarp inte bara i FN:s säkerhetsråd, utan också i försvarsalliansen Nato. Nato-länderna Tyskland, Frankrike och Belgien vägrade att gå med på USA:s krav att Nato skulle förse Turkiet med övervakningsflygplan, robotförsvarssystem och utrustning för försvar mot kemiska och biologiska angrepp redan innan ett beslut om angrepp fattats. Opponenterna menade att en upprustning av Turkiet skulle signalera att kriget redan var på väg, och göra en fredlig lösning av krisen omöjlig. Natos generalsekreterare George Robinson medgav enligt TT-AFP att "ett mycket upprört gräl utbrutit" (DN 11/2 2003).

Efter Blix andra rapport inför säkerhetsrådet den 14 februari var läget lika låst. Blix sa å ena sidan att vapeninspektörerna upptäckt missiler som överskred den tillåtna räckvidden med 30 kilometer. Det vill säga de når 180 kilometer i stället för tillåtna 150 kilometer. Å andra sidan betonade Blix de "tecken som finns på ökad samarbetsvilja från Iraks sida". Frankrikes reaktion blev att föreslå förstärkta och intensifierade inspektioner.

Inget krigsbeslut innan Blix och El Baradei återkommer med en ny rapport den 14 mars, var den franske utrikesministerns bud.

Hans inlägg möttes med applåder, vilket är ovanligt i säkerhetsrådet och garanterat irriterade USA:s företrädare. Powell vägrade uttala sig om Frankrikes förslag till nytt möte den 14 mars. Däremot ska vapeninspektörerna lägga fram ytterligare en rapport den 1 mars.

Spelet i säkerhetsrådet

Läget i FN:s säkerhetsråd i mitten av februari är splittrat. Av de permanenta medlemmarna är USA och Storbritannien för krig. Frankrike, Ryssland och Kina är skeptiska. Bland övriga medlemmar är Spanien och Bulgarien för krig. Tyskland och Syrien är mot. Angola, Chile, Guinea, Kamerun, Mexiko och Pakistan står och väger.

För att en ny resolution ska antas krävs minst nio röster och att ingen av de permanenta medlemmarna lägger in ett veto. USA skulle helst se att en ny resolution slår fast att Saddam Hussein bryter mot resolution 1441 och att rådet öppnar för en USA-ledd attack inom ett par veckor.

Men allt tyder på att Bush-administrationen tänker köra över sina "allierade" även om de säger nej. Resolution 1441:s varning för "allvarliga konsekvenser" om inte Saddam bevisar att han följt påbuden, räcker för Bush. Redan talar utrikesminister Rumsfield hånfullt om "det gamla Europa", som inte törs agera. USA kommer att sätta in all kraft i form av hot och mutor för att få de obstinata staterna att rätta in sig i ledet. Den som inte är med är emot, och den som är emot världens mäktigaste supermakt sen Romarriket kan räkna med problem.

I praktiken står valet mellan två trista alternativ. Antingen att rösta emot USA, och ändå tvingas finna sig i att USA, Storbritannien och några länder till sätter igång kriget. I samma ögonblick som Saddam faller är Rysslands och Frankrikes oljekontrakt värdelösa. Ett sådant agerande kommer att lämna nejsägarna lottlösa när bytet ska delas, samtidigt som det tydligt framgår att de inte har kraft nog att hejda kriget. Eller så hittar de franska, tyska och ryska regeringarna i sista minuten en ursäkt för att svänga och ställa sig bakom Bush och Blair. Då kan de i alla fall räkna med några smulor vid plundringen av Irak

I den amerikanska kongressen talas nu öppet om hur Frankrike och Tyskland ska bestraffas om de håller fast vid sitt krigsmotstånd. Förslag diskuteras om kampanjer och importhinder för franska viner och mineralvatten. Delar av de styrkor som är stationerade i Tyskland föreslås flyttas. Flera tycks vara inne på samma linje som republikanen Peter T King, som deklarerat:
"Jag ställer mig bakom allt vi kan göra för att skada Frankrike och Tyskland!" (DN 13/2)

Så ser den krassa verkligheten ut, och därför är det ändå fullt möjligt att de europeiska regeringarna kommer att vika sig när det gäller. Det som väger emot är det redan mäktiga krigsmotståndet i folkdjupet.

Stämningarna i USA

Inte ens den amerikanska allmänheten är riktigt övertygad om att ett krig är den bästa lösningen. Minnet av Vietnam lever i folks medvetande. Många av de unga män som sökt in i armén har gjort det för att få en utbildning och ett jobb - inte för att de faktiskt är beredda att riskera livet. Bara 30 procent i USA sa i mitten av januari ja till ett krig om inspektörerna inte hittar några massförstörelsevapen. Protesterna har kommit överraskande snabbt och varit överraskande stora också i USA. Inte bara demonstrationståg utan också upprop som "Not in our name" samlar många människor. Bland de uttalade krigsmotståndarna fanns den 15 februari: 41 nobelpristagare, mängder av skådespelare och 500 företagsledare från bland annat Kodak, Cisco och Time-Warner. Tjugotre lokala stadsledningar, bland dem Washington, Chicago, och Detroit har röstat mot krig. Till och med från delar av CIA har det kommit deklarationer om att Irak inte utgör något hot mot USA.

Just nu när allt pekar på att kriget ändå kommer att inledas inom några veckor, och hela maktapparaten tycks som berusad av segervittring och över att få demonstrera sin styrka, har stämningarna svängt igen. En del kritiker tycks ha tystnat, åtminstone tillfälligt, och uppslutningen runt presidenten har inte överraskande ökat. Enligt gallupsiffror som redovisades i Dagens Nyheter den 13/2 stödde 63 procent av USA:s befolkning en invasion med FN-stöd. Av de tillfrågade stod 39 procent bakom en invasion även utan FN-stöd.

För att säkra opinionen är det viktigt för Bush att trumma hem anklagelsen att Irak sponsrar al-Qaida, som säkert kommer att slå till igen om inte regeringen visar fasthet. På hemmaplan måste kriget verkligen framställas som det godas kamp mot ondskan. I sitt tal till nationen försäkrade Bush:

"Jag kommer att försvara det amerikanska folkets frihet och säkerhet med full kraft!" (DN 30/1-03)

Colin Powells inlägg i Davos var en variation på samma tema när ha sa att kriget handlar om att "utvidga den fria världen."

"Frihet och säkerhet"?

Vare sig Bush eller Colin Powell talar sanning.

För det första vet vi hur USA:s historia sett ut efter andra världskriget när det gällt att "utvidga den fria världen" Vi behöver bara nämna shahen av Iran, Vietnamkriget, Pinochets Chile, Contras i Nicaragua och att USA har vägrat fördöma den misslyckade militärkuppen mot den folkvalde Chavez i Venezuela i april 2002.

För det andra, sen "kriget mot terrorismen" startade har en rad inskränkningar i mänskliga fri- och rättigheter införts, såväl i USA som utanför.

Fånglägret på Guantánamo-basen är enligt Amnesty international en "pågående kränkning av de mänskliga rättigheterna". Över ett år har gått sen 625 "fientliga kombattanter" fördes till det slutna amerikanska fånglägret på Kuba. De har ännu inte åtalats, inte fått något juridiskt stöd eller tillåtits träffa sina anhöriga. Minst fem interner har släppts, men utan förklaringar eller medgivanden om att felaktigheter begåtts.

Men det rör sig inte bara om Guantánamo bay. Enligt den respekterade människorättsorganisationen Human Rights Watch har Colin Powell vägrat svara på eller avvisa anklagelser om att Bushadministrationen använt sig av tortyr för att pressa upplysningar ur misstänkta terrorister. Uppgifterna kommer från Tidningen Washington Post som den 26 december 2002 citerade anonyma tjänstemän. Misstänkta al-Qaida anhängare skulle ha utsatts för tortyr och misshandel i USA-häkten i Afghanistan. Andra skulle ha skickats till länder där USA visste att de sannolikt skulle torteras.

Human Rights Watch konstaterar också att många försämringar skett i namn av kriget mot terrorismen. I USA har grundläggande rättigheter urholkats systematiskt och medvetet. Protester har skrivits från flera stadsledningar mot The USA Patriotic Act, som man tycker går stick i stäv mot konstitutionen (se artikel på abc news). Se även upprop för att riva upp lagen.

Civila kan numera ställas inför militära domstolar, som på flera punkter inte fyller de krav på en rättvis rättegång som den internationella rätten ställer. Framför allt har personer utan amerikanskt medborgarskap utsatts för godtyckliga fängslanden och annan rättsvidrig behandling.

Också det 68-punktspaket med nya lagar mot terrorismen som EU i rekordfart höll på att anta i november/december 2001 väckte hård kritik. Förslaget till definitionen av terroristbrott var först så svepande att det lätt kunde användas mot vilka legitima demonstrationer och opinionsyttringar som helst. Amnesty International, Human Rights Watch och FN:s människorättskommissionär sågade förslaget. Skrivningarna blev sen något precisare men kan enligt kritikerna fortfarande användas mot till exempel strejkande arbetare.

De som verkligen välkomnat kriget mot terrorismen är de regimer som nu fått en ursäkt för sina egna brutala krig. Putin slipper plötsligt kritik för terrorn i Tjetjenien, Sharon bekämpar de palestinska "terroristerna" och så vidare. Men fred uppnår de inte.

Arbetarrörelsen

Hela idén att terrorism skulle gå att besegra med militär upprustning, krig och inskränkningar i de demokratiska rättigheterna är helt igenom befängd. De som fick flygplanen att styra in i World Trade Center och Pentagon den 11 september hade inga "massförstörelsevapen". De hade knivar. Grogrunden för terroristgrupper är inte att västvärlden genom sitt "öppna samhälle" inbjuder till våldsdåd. Det som skapar terrorgrupper är samhällen präglade av hopplöshet och desperation. Och sådana samhällen har blivit allt fler efter att USA började modellera om världen i enlighet med sin nya världsordning.

Strax efter den 11 september gjordes det ganska många insiktsfulla kommentarer i diverse tidningar. "En värld i vilken 2800 miljoner människor överlever på mindre än två dollar om dagen kan aldrig bli en trygg värld" skrev El Pais (Spanien). "Om USA, rimligt nog, syftar till att vara hårda mot terrorismen, måste landet också vara hårt mot orsakerna till terrorism - och den utmaningen har USA aldrig velat möta" menade Observer (Storbritannien). "Om bin Ladin är, som de amerikanska myndigheterna tycks mena, den som beordrade den 11 september, varför då inte påminna om att han utbildats av CIA, att han var en del av den politik, riktad mot Sovjet, som USA trodde var klok", påpekade Le Monde (Frankrike).

Men det är inte bara USA som är skurken i dramat. USA är bara den mäktigaste av skurkarna. Imperialistmakterna i Europa är lika pigga på att plundra och röva. Inte minst Frankrike. Deras framfart i Afrika visar vad de är kapabla till, och Tysklands inblandning i delningen av Jugoslavien likaså. Storbritannien har sålt vapen till en lång rad diktaturer i världen. Ryssland håller på att bomba Tjetjenien till grus. Så allt tal om att ett starkt EU eller någon annan kapitalistisk sammanslutning skulle utgöra en positiv motkraft till USA är rakt igenom falskt.

Att avsätta Saddam Hussein är det irakiska folkets uppgift. Att tillsätta en demokratisk regering som ser till folkmajoritetens behov kan bara irakierna själva göra. USA-regimen är inte ens intresserad av vad som är bäst för irakierna. Den amerikanska regeringen och dess allierade storbolag är ute efter strategisk kontroll och stora vinster knutna till oljeutvinningen.

Sanningen är att de amerikanska styrkorna 1991 hjälpte Saddam Hussein att sitta kvar vid makten. När folkliga uppror bröt ut mot Bagdadregeringen avbröt de amerikanska styrkorna sin marsch mot Bagdad. "Befälhavaren General Norman Schwarzkopf tillät irakiska helikoptrar att flyga över USA:s linjer för att angripa och förinta shiíter och kurder som gjorde uppror i norr och syd, men vägrade sedan enheter i republikanska gardet - som hade rest sig mot Hussein - att nå sina vapenlager" skriver Willian Rivers Pitt i Krig mot Irak. Saddams trogna fick fria händer att krossa upproren.

USA ville då, liksom nu, minst av allt att en folklig revolution skulle avsätta Saddam. För då skulle det också bli en folkligt förankrad regering i Bagdad, som inte skulle gå i USA:s ledband. Och tänk om revolten skulle sprida sig till övriga Mellanöstern, och den ena ruttna regimen efter den andra skulle falla. Det vore ett skräckscenario för USA-regimen.

I själva verket har USA:s och FN:s hårda sanktioner mot Irak också i praktiken stärkt Saddam Hussein. Över en miljon civila irakier har dött som en direkt följd av sanktionerna, hälften av dem barn. Under sådana förhållanden, när människors nöd inte är främst Saddams fel utan USA.s och FN:s, är det mycket svårt för en opposition att formas.

För den internationella arbetarrörelsen borde hållningen vara klar: Allt stöd till uppbygget av en arbetarrörelse också i Irak. Säkert finns redan idag underjordiska rörelser, men krigshot och sanktioner bara hämmar framväxten av en stark, demokratisk och socialistisk kraft som kan utmana dagens diktatur.

Är det något som kan driva människor i armarna på diktatorer (om än tillfälligt) så är det just hot och invasioner utifrån. I Jugoslavien såg vi hur oppositionen tystnade under USA:s bombningar, därför att också de som avskydde Milosevic drabbades av USA:s brutala kränkningar. Först när kriget var över tog folket saken i egna händer och kastade ut Milosevic.

En ännu viktigare uppgift är att bygga en socialistisk arbetarrörelse i USA. Det är den gordiska knut som måste lösas för att ändra världsutvecklingen. Kanske kan just den fantastiska globala rörelsen mot kriget i Irak vara del i ett sådant bygge. När människor på gräsrotsnivå världen över går samman mot regimer som inte representerar dem börjar man skönja ett alternativ.

Det handlar inte om ett val mellan Saddam Hussein eller Bush. Eller mellan USA och EU. Det gäller att se att arbetarrörelsen internationellt är den enda kraft som kan skapa samhällen där naturtillgångar och industrier ägs och kontrolleras av det arbetande folket, där hunger och nöd kan avskaffas och fred på så sätt blir möjlig.

Kerstin Alfredsson

18/2 2003