Vi som jobbar med Socialisten har alltid varit stolta över att har Karl Marx och Friedrich Engels som inspirationskällor. Men inom stora delar av arbetarrörelsen vet man egentligen inte så mycket om dem. Man vet att de var teoretiker i arbetarrörelsens barndom och har möjligen hört talas om begrepp som dialektik och värdeteori. Vad man sällan känner till är att Marx och Engels var lidelsefullt och praktiskt engagerade i dagspolitiken och ledande i den s.k. Första Internationalen som sedan avlöstes av Andra Internationalen, där bl.a. den svenska socialdemokratin var medlem. Nu till Första maj 1998, på den internationella arbetarrörelsens högtidsdag, tycker vi det passar bra att publicera utdrag ur två tidningsintervjuer med Karl Marx där man bland annat ser hur internationalistiskt hans synsätt är. Intervjuerna är hämtade från Marx-Engels Archives.

Första Maj-special:

Intervjuer med Karl Marx

Av R. Landor, ur New York World, 18 juli 1871

Jag har blivit ombedd att ta reda på lite om det Internationella Förbundet och det har jag försökt göra. Det är en svår uppgift just nu. London är otvivelaktigt Förbundets högkvarter, men det engelska folket är uppskrämt och känner oset av Internationalen överallt, precis som Kung James kände krutröken efter den berömda sammansvärjningen. Förbundets vaksamhet har naturligtvis ökat i takt med allmänhetens misstänksamhet; och om de som leder det har något att hemlighålla så är de den sortens män som kan bevara en hemlighet väl.

En sak har jag kunnat konstatera, nämligen att det är en organisation som består av äkta arbetare men att dessa arbetare vägleds av sociala och politiska teorier från en annan klass.

Dr Karl Marx är tysk doktor i filosofi, med en tysk bredd i sina kunskaper som härleds både från observationer av den levande världen och från böcker. Jag skulle anta att han aldrig varit en arbetare i ordets vanliga bemärkelse. Hans omgivning och uppenbarelse hör hemma i den välbärgade medelklassen. Vardagsrummet som jag visades in i kvällen då intervjun skulle göras var bekvämt men inte speciellt karaktäristiskt för sin ägare. Ett fint album med bilder från Rhen som låg på bordet gav åtminstone en ledtråd till hans nationalitet. Jag kikade försiktigt ner i vasen på sidobordet på jakt efter en bomb. Jag vädrade i luften efter bensin, men doften jag kände kom från rosorna. Jag smög tillbaka till min plats, satte mig och började dystert förbereda mig på det värsta.

Han har kommit in i rummet, hälsat hjärtligt på mig och nu sitter vi ansikte mot ansikte. Ja, jag har en tête-à-tête med den förkroppsligade revolutionen, med den verklige grundaren och ledande personligheten i Internationella Förbundet, med författaren till det tal där kapitalet fick höra att det förde krig mot arbetarna och måste förvänta sig att få sitt hus nerbränt – med andra ord med försvararen av Pariskommunen.

Kommer någon ihåg Sokrates byst? Försök se den bysten för er inre syn, färga skägget svart och tona grå slingor här och var. Dunka fast det huvudet på en bastant kropp av medellängd och doktorn står framför er. Kasta en slöja över ansiktets övre del och ni skulle kunna vara i en prästs sällskap. Avslöja det väsentliga ansiktsdraget, den väldiga pannan, och ni förstår genast att ni har att göra med den mäktigaste av alla sammansatta individuella krafter – en drömmare som tänker, en tänkare som drömmer.

Jag gick rakt på sak. Världen tycks famla i mörker vad beträffar Internationalen, sa jag. Den hatar den intensivt utan att kunna säga exakt vad den hatar. Några anser att det handlar om en slags Janus-figur, med ett trevligt, ärligt arbetarleende på det ena ansiktet och ett mordiskt konspiratörs-hångrin på det andra. Skulle han kunna bringa reda i detta mysterium?

Professorn skrattade lite, vid tanken på att vi var så rädda för honom föreställde jag mig.

– Det finns inget mysterium att klara upp, min bäste herre, började han på sin polerade Hans Breitman-dialekt, utom möjligen mysteriet med den mänskliga dumheten hos dem som ständigt ignorerar det faktum att vårt Förbund är offentligt. Ni kan köpa våra stadgar för en penny. Lägger ni ut en shilling på pamfletter kommer ni att lära er nästan lika mycket om oss som vi vet själva.

R: Nästan, ja, kanske det. Ändå är det relevant att fråga – vad är Internationella Förbundet?

Dr. M.: Man behöver bara se på de individer som det utgörs av – arbetare.

R: Ja, jag känner några av era medlemmar och jag kan tro att de inte är av det virke som konspiratörer skapas av. Men om de bara är redskap i händerna på en målmedveten, och, jag hoppas ni förlåter mig för tillägget, inte särskilt skrupulös, konklav?

Dr.M.: Det finns inget att bevisa.

R: Det senaste Parisupproret?

Dr.M.: Upproret i Paris gjordes av arbetarna i Paris. De dugligaste arbetarna måste med nödvändighet bli dess ledare och administratörer, men de dugligaste arbetarna råkar också vara medlemmar av det Internationella Förbundet. Ändå kan inte Förbundet på något vis vara ansvarig för deras handlingar.

Internationalen är inte alls en regering för arbetarklassen. Den är en överenskommelse om enhet snarare än en kontrollerande kraft.

R: Och enhet för vilket mål?

Dr.M.: Arbetarklassens ekonomiska frigörelse genom erövrandet av den politiska makten. Användandet av den politiska makten för att uppnå sociala mål.

Hur det ska uppnås är en fråga för arbetarklassen i varje enskilt land. Internationalen föreskriver inget. Men den skänker varje rörelse sin sympati och sitt stöd inom gränserna för sina egna lagar.

Av H. Ur Chicago Tribune, 5 januari 1879

London, den 18 december [1879] – I en liten villa i Haverstock Hill nordväst om London bor Karl Marx, den moderna socialismens hörnpelare. Han utvisades från sitt hemland – Tyskland – 1844 för att ha spridit revolutionära teorier. 1848 återvände han, bara för att ett par månader senare utvisas på nytt.

Han bosatte sig då i Paris, men hans politiska teorier orsakade att han drevs iväg från staden 1949 och sen dess har hans högkvarter befunnit sig i London. Hans övertygelse har givit honom problem från första stund. Av hemmets utseende att döma har den uppenbarligen inte gjort honom rik. Genom alla dessa år har han envist försvarat sina åsikter med ett allvar som utan tvivel härrör från en fast tro på dem. Hur mycket man än ogillar åsikternas spridning kan man inte annat än respektera den nu gamle, vördnadsbjudande flyktingens självförsakelser.

Er korrespondent har besökt honom två eller tre gånger och varje gång har doktorn återfunnits i biblioteket, med en bok i den ena handen och en cigarrett i den andra. Han måste vara över 70 år. [Marx var 60.]

Mot främlingar uppträder han oerhört försiktigt. En utlänning kan i allmänhet få tillträde, men den uråldriga tyska kvinna [Helene Demuth] som tar emot besökarna har fått instruktioner att inte släppa in någon som kommer från Faderlandet, om de inte har ett introduktionsbrev med sig. Men väl inne i biblioteket, när han satt fast monokeln i ögonvrån för att så att säga kunna mäta ens intellektuella bredd och djup, släpper han sin reserverade hållning och avslöjar sin kunskap om människan och saker över hela världen som kan intressera en. Och hans samtal följer inte bara en fåra utan är lika varierat som böckerna i hans bokhylla. En man kan i allmänhet bedömas efter de böcker han läser. Ni kan själva dra era slutsatser när jag berättar att en snabb blick i hyllan avslöjade Shakespeare, Dickens, Thackary, Moliere, Racine, Montaigne, Bacon, Goethe, Voltaire, Paine. Engelska, franska, amerikanska böcker. Politiska och filosofiska verk på ryska, tyska, spanska, italienska etc.

Under vårt samtal slogs jag av hans förtrogenhet med amerikanska frågor som varit uppe till debatt de senaste tjugo åren. … Men faktum är att denna kunskap inte begränsas till Amerika utan täcker hela Europas yta. När han talar om sin hobby – socialismen – hänger han sig inte åt dessa melodramatiska fantasier som i allmänhet tillskrivs honom.

Han uppehåller sig vid sina utopiska planer för "människans frigörelse" med en tyngd och ett allvar som visar en fast övertygelse om att teorierna kommer att förverkligas. Om inte under detta århundrade så under nästa. /… /

"Men", sa jag, "socialister i allmänhet ser förvandlingen av arbetsredskapen till samhällets gemensamma egendom som rörelsens stora klimax."

"Ja, vi säger att det kommer att bli resultatet av rörelsen. Men det kommer att vara en fråga om tid, utbildning och upprättande av högre social status."

"Den här plattformen," anmärkte jag, "är bara tillämpbar på Tyskland och ett eller två andra länder."

"Ah!, genmälde han, "drar du dina slutsatser enbart från den vet du inget om partiets aktiviteter. Många av dess punkter har ingen betydelse utanför Tyskland. Spanien, Ryssland, England och Amerika har plattformar anpassade till sina speciella svårigheter. Den enda likheten dem emellan är det mål som ska uppnås."

"Och det är arbetarklassens överhöghet?"

"Det är arbetarklassens befrielse."

"Vad har då socialismen åstadkommit hittills," frågade er korrespondent.

"Två saker, " svarade han. "Socialister har visat den allmänna, världsomfattande kampen mellan kapital och arbete – det internationella kapitlet med andra ord – och har följaktligen försökt skapa förståelse mellan arbetare i olika länder. Detta blev allt nödvändigare ju mer internationella kapitalisterna blev. De spelade ut utländska arbetare mot inhemska, inte bara i Amerika utan också i England, Frankrike och Tyskland. Internationella relationer växte fram direkt mellan arbetarna i de olika länderna, vilket visade att socialismen inte är ett lokalt utan ett internationellt problem som kan lösas genom arbetares internationella aktioner. De arbetande klasserna rör sig spontant, utan att veta vad målet för rörelsen kommer att bli. Socialisterna uppfinner ingen rörelse, utan talar bara om för arbetarna vilken karaktär och vilket mål rörelsen kommer att ha."

"Vilket betyder att kasta det nuvarande systemet över ända," avbröt jag.

"Det här systemet där jord och kapital ligger i händerna på arbetsgivarna, å ena sidan," fortsatte han, "och blott arbetskraften i händerna på arbetarna kommer att försvinna och ge plats för en högre social ordning. Vi ser överallt hur samhället är delat. Motsättningen mellan klasserna går hand i hand med utvecklingen av industriella tillgångar i moderna länder. Ur socialistisk synvinkel sett existerar redan medlen för att revolutionera den nuvarande historiska fasen. På grundval av fackföreningarna har det i många länder byggts politiska organisationer. I Amerika har behovet av ett oberoende arbetarparti blivit uppenbart. De kan inte längre lita på politikerna. Kotterier har tagit över de lagstiftande församlingarna och politiken har gjorts om till affärer. Men Amerika är inte ensamt om den här utvecklingen, det är bara det att dess folk är mer beslutsamt än europeerna. Saker kommer upp till ytan fortare. Det finns mindre skenhelighet och hyckleri där än på den här sidan havet."

Översättning KA

Från Socialisten nr 32 maj 1998