Intervju med Ekis: "Visst finns det en prostitutionslobby i Sverige"

Sedan Kajsa Ekis Ekman skrev “Varat och varan” har hon talat på många olika ställen runt om i Sverige om boken. Bland annat har hon lyckats påverka Vänsterpartiet, som tidigare hade uttalat sig för surrogatmödraskap.”Varat och varan” är skriven bland annat som ett svar till dem som vill legalisera prostitution. Den senaste vågen av legaliseringsförespråkare påstår ofta att de företräder de prostituerade, att prostitution har blivit ett yrke som andra och att det nu till och med finns fackföreningar som agerar i deras intresse. Det har skapat en hel del osäkerhet bland dem som är motståndare till prostitution. Hur ska de här argumenten bemötas? Socialisten satte sig ned med Ekis för att reda ut begreppen.

Ekis berättar att när hon bodde i Barcelona delade hon lägenhet med en kvinna med rötter (och ett litet barn som bodde hos mormor) i Östeuropa, som prostituerade sig ute på motorvägarna där hon tjänade småsummor.

När hon kom tillbaka till Barcelona något år senare fick hon höra att kvinnan var död, men ingen visste vad som hänt eller ens var hon var begravd. Hon var försvunnen, utraderad. I chocken över att ett människoliv hade så litet värde kände Ekis att hon ville skriva om prostitutionen som den verkligen är. Men inte genom att beskriva människoöden och upplevelser, utan genom att presentera så mycket fakta och hårda kunskaper som möjligt så att ingen, och särskilt inte legaliseringslobbyn, skulle kunna avfärda det. Hon ville heller inte ha en ”säljande” titel och förstasida med en naken kvinnokropp, vilket förlaget tyckte, utan vara så kylig och påläst som bara gick. Detta blev till slut Varat och Varan.

Arbetet med boken tog henne till många skumma ställen i Europa för att ta reda på verkligheten bakom de myter som sprids om prostitutionen. Prostitutionens förespråkare pratar om en romatiserad värld där kvinnor inte mår dåligt av att sälja sig. Dessutom säljer hon förstås inte sin kropp, utan den påhittade varan ”sex”. Och männen, köparna, nämns knappast alls. Dessa sexindustrins förespråkare, vare sig de är betalda av industrin eller inte, har det gemensamt att de argumenterar på en nivå där verkligheten är bortsuddad. Det handlar om ett medvetet försök att påverka opinionen. Bakom pratet om ”fackföreningar” och andra organisationer som representerar prostituerade finns i praktiken nätverk som utgörs av ett fåtal personer med många olika internetsidor, som genom att citera varandra och sig själva skapar en illusion av rörelse. Med några få undantag är det heller inte prostituerade som deltar i de här organisationerna utan socialarbetare eller direkta företrädare för sex-industrin, som dessutom ofta själva har ekonomiska intressen i den. I England är det tex Douglas Fox, ägaren till en stor eskortfilma, Christony Companions, alltså en slags hallick, som representerar de prostituerade.

På frågan om det finns en prostitutionslobby i Sverige svarar Ekis ”ja”. Det finns definitivt ekonomiska och politiska motiv för vissa att försvara prostitutionen. Detta leder till att det är ett tungt ämne att skriva om. -”När man börjar fördjupa sig i prostitutionen kanske man tänker det här är Sverige, här är det lugnt, men börjar man kolla efter så ser man hur maskarna kryper”. Det lugna Sverige som en del tror att de bor i, är samma Sverige där före detta länspolismästaren Göran Lindberg letar upp 17- åringar som är intagna på behandlingshem och säger att han ska hjälpa dem men sen tvingar sig på dem och säljer dem till andra män.

Under arbetet med boken stötte Ekis på fenomenet surrogatmödraskap. Det handlar i praktiken om relativt rika människor som av olika anledningar inte kan eller vill få barn på vanligt sätt och betalar framför allt fattiga kvinnor i tredje världen för att bära deras barn. Samma maktstruktur som i prostitutionen råder: de som har makt och pengar använder sig av kropparna hos de kvinnor som saknar makt och pengar. Företrädarna för ofta ett resonemang om rätten att skaffa barn, men Ekis menar att grundfrågan är vems rättighet som är viktigast; den rike västlänningens vilja att ha ett ”biologiskt” barn eller den fattiga mammans rätt till sin kropp.

På en direkt fråga kallar sig Ekis för feminist, trots att hon tycker att begreppet har blivit kidnappat och urvattnat. Däremot tycker hon att marxismen ofta är en fruktbar metod för att analysera verkligheten, och se sakernas tillstånd som de verkligen är. Att upptäcka makten och pengarna bakom fraserna.

Lena Hanno och Martin Lööf