Intervju med Manzoor Ahmed, just invald som medlem i Pakistans nationalförsamling.

Marxist slog ut fundamentalister

När Pakistan, som har 140 - 160 miljoner invånare och är en kärnvapenmakt, håller val, så är resultatet självklart av internationellt intresse. Men för arbetarrörelsen finns en särskild lärdom att dra av valrörelsen 2002 i Pakistan. Det är att verkligt socialistisk politik skapar entusiasm och kan segra över såväl pengar som korruption och fundamentalism. Det bevisades framför allt i valkretsen Kasur.

Socialistens reporter Jonathan Clyne besökte Pakistan vid tiden för valet i oktober. På vår hemsida finns längre artiklar också om valfusket, som till och med EU:s kontrollanter tvingats fördöma. I valkretsen Sialkot, känd för sina fotbollar som tillverkas av barnarbetare, förekom mord på valarbetare.

En sammanfattning av valresultatet finns längst ner på sidan.

Manzoor Ahmed, som intervjuas här, är marxist och valdes in parlamentet mot alla odds. Han väckte genast uppmärksamhet genom att svära parlamentseden i röd tröja med ett Marx-märke på bröstet.

JC: Vilken roll kommer du att spela i parlamentet?

MA: Det är min plikt att ta upp arbetarklassens problem i parlamentet.

Men min roll utanför parlamentet är viktigare. Min valseger skapar en chans att organisera alla bönder, arbetare och ungdomar.

 

JC: Vad är den huvudsakliga lösningen på de problem som arbetare och bönder står inför?

MA: Den enda lösningen är en socialistisk revolution. Varken mer eller mindre. Det finns inget utrymme i ekonomin för några som helst reformer. Systemet måste omskapas, det kan inte reformeras. Vi kommer att kämpa för en socialistisk politik i parlamentet och utanför parlamentet.

Det kommer att ta tid. Det handlar inte om dagar eller månader. Men under den kommande perioden kommer vi att se revolutionära och kontrarevolutionära rörelser. En revolutionär rörelse kan bryta ut plötsligt, och sen kan vi få en förändring av hela samhället.

 

JC: Om det blir revolution, vad skulle vara viktigast att göra?

MA: Vi måste avskaffa feodalismen och fundamentalismen, nationalisera de avgörande delarna av ekonomin och expropriera imperialisternas tillgångar. Det finns en fantastisk potential av produktionskapacitet i Pakistan, men på grund av kapitalismens kris och IMF:s politik har över 7000 fabriker slagit igen under det senast årtiondet.

Under Zulficar Ali Bhuttos tid vid makten, på 70-talet, genomfördes förstatliganden, till och med omfattande förstatliganden, men det gjordes under byråkratisk kontroll. Nu måste det ske under proletariatets demokratiska kontroll. Det kommer att leda till en enorm ökning av produktionen.

JC: Det har förts flera krig mot Indien, och just nu står miljoner soldater samlade på båda sidorna om gränsen. Tror du inte att Indien skulle försöka attackera Pakistan efter en socialistisk revolution?

MA: Jo, men den indiska arbetarklassen är den största arbetarklassen i södra Asien. Den är vår största allierade. De kan spela en roll genom att stoppa den indiska härskande klassens krig mot ett socialistiskt Pakistan. Vi i Pakistan kan aldrig själva stoppa dem, men det kan den indiska arbetarklassen.

Den indiska arbetarklassen har en fantastisk kamptradition. Jag anser inte att den indiska och pakistanska revolutionen är två separata saker. Om vi ska kunna genomföra den pakistanska revolutionen, så måste vi genomföra revolutionen på hela subkontinenten. Efter en socialistisk revolution kan delningen upphävas genom en socialistisk federation. Det är en underbar subkontinent. Arbetarklassen är skicklig och arbetar hårt. De senaste 5000 årens historia är full av rika kulturer och civilisationer. Det är den härskande klassen i subkontinenten som är ansvarig för all fattigdom och all nöd som plågat detta samhälle.

 

JC: I det här valet fick fundamentalisterna fler röster än de någonsin fått tidigare. De fick 16% av platserna i parlamentet, mot tidigare bara 5%. Vad beror det på?

MA: Det är mycket enkelt. En nyckelfråga i det pakistanska valet har varit känslorna mot den amerikanska imperialismen. Fundamentalisterna har använt den frågan, särskilt i områden nära Afghanistan. Inget parti, inte en enda kandidat i något annat parti och bara ett fåtal av PPP:s kandidater attackerade amerikansk imperialism.

Jag gick tydligt emot imperialismen, och fundamentalisterna fick mindre än 1% av rösterna i min valkrets.

 

JC: Det existerar också enorma nationella, religiösa och etniska konflikter i Pakistan. Hur kan man överbrygga dessa konflikter?

MA: Alla dödar varandra. Punjab, Sindh, Baluchistan och Nordvästprovinsen befinner sin ständigt i brand och uppror. Om det skulle uppstå en rörelse i arbetarklassen skulle alla dessa konflikter tonas ner. För ögonblicket är inte arbetarklassen aktiv, särskilt inte i Pakistan. Den väntar och iakttar. Ännu så länge syns bara små rörelser, men till slut kommer det att bli en massiv våg.

 

JC: Vilken ställning har kvinnorna i Pakistan idag?

MA: Kvinnornas ställning är väldigt dålig. De är dubbelt utnyttjade, både av systemet och av männen. Miljontals arbetarklasskvinnor arbetar mer än 16 timmar per dag. De behandlas inte som människor. Sen finns också KaroKari-traditionen ("hedersmord"). I vissa områden kan kvinnorna aldrig lämna huset, och de är inte ens tillåtna att tala. De är de mest förtryckta i Pakistan.

Det finns ingen lösning på detta i det rådande systemet. Grundproblemet är ett ekonomiskt problem. Kvinnors arbete räknas inte i systemet, och de pengar de tjänar måste de ge till männen direkt.

Hur kan man ändra på saker när både utbildningen och hälsovården är på så låg nivå? Bara 1,2% av statsbudgeten går till utbildning. Det är skamligt. Bara 0,7% går till sjukvård.

Att förbättra villkoren för kvinnorna är sammanbundet med den socialistiska revolutionen. Inom vissa områden, som i den härskande klassen, är kvinnornas ställning mer framskriden, inom andra områden existerar fortfarande slaveri. Detta måste förändras med ett språng, inte med reformer.

 

JC: Vilken roll spelade kvinnorna i din kampanj?

MA: En mycket framstående roll. För första gången i Kasurs historia hade vi stora offentliga möten med kvinnor. På ett möte samlades över 500 kvinnor. Jag talade till mötet. Det var ett fantastiskt möte. De var mycket glada och entusiastiska. Under den kommande perioden ska vi försöka öka kvinnornas deltagande, de spelade en nyckelroll i min kampanj.

Innan jag stiger in i parlamentet vill jag organisera ett stort möte med kvinnor för att lyssna på deras problem och be dem vägleda mig i mitt arbete. Och jag kommer att ta upp deras problem från parlamentsgolvet.

 

JC: Vilken roll har fackföreningarna spelat i din valkrets?

MA: Jag har fått stort stöd från alla fackföreningarna. Fackföreningarna är inte stora, men deras stöd har varit mycket viktigt, särskilt det från väveriarbetarnas fackförening, rickshaw-förarnas fackförening, bankarbetarna och vatten- och kraftarbetarnas fackförening. Jag har också fått stöd från journalisternas och postarbetarnas fackföreningar. Sanitetsarbetarna, som är kristna, har givit mig sitt fulla stöd.

Jag har arbetat med fackföreningarna, inte bara i valet utan också före valet. Och nu ska jag hålla möten med dem och diskutera vad jag kan göra för dem som parlamentsledamot.

Själva kärnan i min kampanj har varit att alla bedrivit valkampanj för sig själva i första hand, inte för Manzoor. Det har varit det avgörande skälet till min seger.

 

JC: Vilka var huvudaktiviteterna i din valkampanj?

MA: Det var framför allt två saker. Först och främst var det kampanjarbetet från människa till människa och dörrknackandet som drog in många människor. Sen var det de offentliga möten som jag talade vid. Det var fantastiska möten. Det var som en dröm att under loppet av en dag tala vid 15 öppna möten. Du hör att jag fortfarande, en vecka efter valet, har problem med halsen. Jag måste ha talat vid mer än 200 offentliga möten under hela kampanjen. Vid varje möte kom minst tusen människor, och i några områden samlade mötena över tiotusen deltagare. Dessa möten arrangerade vi inte genom att annonsera på bussarna, för regeringen tillät inte oss - till skillnad från alla andra kandidater - att organisera stora offentliga möten.

De kandidater jag hade emot mig var mycket rika. En av dem, Nelufar Quasim Mehdi, kommer från den klassiska bourgeoisien. Hennes familj är en av de tio rikaste familjerna i Pakistan. Nelufar har spenderat nästan 50 miljoner rupier. Det är en stor summa i Pakistan. Khursid Kasuri, en annan förmögen kandidat, satsade 35 miljoner rupier. Hela min kampanj har inte ens kommit upp till siffran 1 miljon.

Det är väldigt intressant att människor har givit mig pengar, tryckt mina affischer och mina klistermärken. Vi vet inte ens vem som tryckte ett av de klistermärken som stöder mig. Människor har ställt upp med bilar. Människor har hjälpt till självmant. Detta har inspirerat mig.

När jag kommit ner från scenen för att möta människorna, och hundratals har samlats runt mig, har det varje dag kommit fram en man och givit mig 100 rupier (troligen det mesta av sin dagslön). En gång hittade jag en bit papper i min ficka när jag kom hem. Det var en check på tiotusen rupier från en person jag inte känner. De har givit mig mycket kärlek, mycket av allting. Så jag besegrade de rika kandidaterna tack vare arbetarklassen, bönderna och ungdomen.

 

JC: Sättet du bedrev kampanjen på, och idéerna du står för, skiljer sig mycket från de flesta PPP-kandidaters, och särskilt ledningens. Har det varit en fördel eller nackdel för dig att vara PPP-kandidat?

MA: Jag bedrev min kampanj i enlighet med PPP:s grundmanifest. 1968 och 1969 hade vi en stor rörelse här. Det var en fantastisk, revolutionär rörelse. Den rörelsen ändrade stämningen hos massorna. PPP är resultatet av den rörelsen, så än idag är PPP är det mest populära partiet i arbetarklassen. Den rörelsen producerade det bästa manifestet någonsin i Pakistans historia, ja, i hela subkontinentens historia. Det innehåller PPP:s slutgiltiga mål, att bygga ett klasslöst samhälle genom den socialistiska revolutionen. Inte ens de tidigare kommunistpartiernas manifest har haft den socialistiska revolutionen på dagordningen. De har i stället stått för en nationellt-demokratisk revolution.

Det har varit lätt att vara med i PPP och föra fram ett socialistiskt program. Det är inte jag som trotsar PPP:s grundmanifest och karaktär, det är det ledningen som gör.

 

JC: Vad har inspirerat dig i din kamp?

MA: Marxismens idéer har inspirerat mig. Förutom Marx och Engels har Lenin och Trotskij inspirerat mig och sen Ted Grant och den internationella marxistiska rörelsen runt "In defence of Marxism". Särskilt idén att marxister ska kämpa för sina idéer inom massorganisationernas ramar för att nå arbetarklassen.

 

Jonathan Clyne 17 oktober 2002

 

Pakistanska valet En orolig tid väntar Pakistan efter de första allmänna valen sedan general Musharraf tog makten i en oblodig kupp 1998. Valen skulle inleda en försiktig övergång till en stabil demokrati under överséende av en väst-orienterad general som också är president. För säkerhets skull har han behållit en omfattande makt i sina egna händer. Han kan till exempel upplösa parlamentet. Men under valrörelsen har en explosiv cocktail av partier släppts fram som riskerar att störta Pakistan i omfattande strider. Pakistan Muslim League Quaid-e-Azam, PML(Q), är den största segraren. De fick flest antal mandat i parlamentet. Detta är en makalös framgång för ett parti som inte ens existerade för ett halvår sedan. Partiet skapades ovanifrån för att ge Musharraf en demokratisk bas. Till valets stora segrare måste också de islamiska fundamentalisterna räknas. Till detta val hade sex olika religiösa sekter format en koalition, Muttahide Majlis-Amal (MMA), och de fick 16% av platserna i parlamentet. Tidigare har fundamentalisterna aldrig fått mer än 5% av rösterna. Deras fästen ligger i de karga och extremt underutvecklade stamområden som gränsar till Afghanistan. Det som enar dem är deras hat mot USA och utan kriget i Afghanistan hade de aldrig kunnat enas. Näst störst i parlamentet är Pakistan Peoples Party (PPP). Dess ledare är Benazir Bhutto som efter anklagelser om korruption valde att gå i exil i London och Dubai. Partiet grundades av Benazir Bhuttos far Ali Bhutto 1967. Ali Bhutto sveptes till makten 1970 av en stor folklig revolt på ett program som var för fullblodssocialism. Han hängdes några år senare av den brutala proamerikanska islamiska militärdiktaturen ledd av Zia ul Haq. Benazir Bhutto har sedan dess levt i glanses av hans hjältegloria. Men hennes regeringar (1988 och 1993) väckte enorm besvikelse. Pakistans organiska korruption upphörde inte, och den ekonomiska misären ökade i takt med att Benazir genomförde IMF:s rekomendationer. Trots medlemskap i socialistinternationalen är PPP långt ifrån ett europeiskt socaildemokratiskt parti. Inga kongresser hålls och knappt några lokala föreningar existerar. PPP är mer likt en rörelse med en dynasti i toppen. I rörelsen finns allt från feodalherrar till uttalade revolutionärer. I detta val ställde tre officiella PPP-kandidater upp med parollen "En oförsonlig strid för en socialistisk revolution". En av dem blev vald till parlamentet, Manzoor Ahmed, som intervjuas här invid.

 

Från Socialisten nr 61, december 2002