Intervju efter bussförarstrejken, den 11 mars 1999, med Larsa Sandström, ordförande för de kommunalanslutna bussförarna vid Söderhallen, Stockholm.
"Huvudena bärs högre"
Vad säger du om avtalet?
- De flesta hade förväntat sig något bättre. Jag också.
De bussförare jag pratat med under strejken tyckte att frågan om pauserna och arbetstiderna var viktigast, men nu blir det lokala förhandlingar om pauserna igen.
- Ja, det känns inte bra.
När startar de lokala förhandlingarna?
- De börjar mer eller mindre direkt.
Det står i principdeklarationen att det ska bli mer "samarbete" mellan arbetsgivare och fack. Vad tror du om det?
- Arbetsgivarna vill ha en nystart , säger de. Men erfarenhetsmässigt... Många i förhandlingsdelegationen var skeptiska. Det stod och vägde om budet skulle antas.
Strejkvakter sa till mig den åttonde mars att de var rädda att facket skulle tappa medlemmar om det blev ett dåligt avtal.
- Det har kommit en omedelbar besvikelsereaktion som tagit tre olika uttryck. Det talas om att lämna förbundet, vilket inte är bra. Det är att ge upp kampen om drägliga arbetstider. Några säger "Vi fortsätter att strejka vilt," men det är inte läge för det Jag måste ju alltid tala emot det, men det är också mycket svårare att hålla ihop en sådan strejk. Den tredje reaktionen är "Vi går över till Transport, så får dom fixa det", men det är inte heller någon utväg. Man känner sig lite maktlösa.
- Vi ska ha ett medlemsmöte på torsdag och prata om hur vi ska gå vidare med de lokala förhandlingarna.
Vad tycker du om att ha omröstning om avtalet?
- Det vore helt okej tycker jag, men det är inte lätt det heller. Medlarna kräver att inget ska läcka ut om buden Det blir svårt att diskutera med medlemmarna utan att media blandar sig i processen som också skulle bli längre.
Men hur kunde det bli så här när det fanns total enighet om strejk bland bussförarna, och ni hade så stort stöd från allmänheten?
- Det kan man fråga sig. Förbundets ledning gjorde bedömningen att om strejken fortsatt skulle det inte handla om några dagar till, utan tre veckor. Och då skulle stödet svikta. Förhandlarna bedömde att om vi tackade nej så skulle arbetsgivarna tappa förtroendet för medlarna, som de ansåg stod närmare oss hela tiden. Skulle nya medlare utses så skulle det ta tid. Men vi hade alternativ som inte gick ut på tre veckors strejk.
- En del saker lyckades vi ändå uppnå. T.ex. är det fastslaget nu att de som arbetar i innerstadstrafiken bara har 35 timmars arbetsvecka. Det gäller även om det skulle bli en ny entreprenör. Det var inte reglerat tidigare.
Den 12 mars har den "omedelbara besvikelsereaktion" som Larsa Sandström talade om redan börjat vändas till beslutsamhet. Larsa Sandström själv kommenterar:
- På arbetsplatsen har det skapats en större kamratskap och en gemenskap som man får när man går strejkvakt. Huvudena bärs högre, bussförarnas inflytande kommer att öka. Om själva avtalsuppgörelsen så kan man klart säga att lönen blev väsentligt högre än utgångsbudet när förhandlingarna strandade. Arbetsgivarna har också slagit fast att vi har rätt till paus, vilket måste betecknas som en seger. Låt oss nu se vad arbetsgivarna menade och pröva deras nya insikt om samarbete.
- Jag tror också att många ansvariga/politiker har fått sig en tankeställare och inser att detta har att göra med kvalité, vilket man tidigare inte har efterfrågat. Alltså, den med lägsta kostnad vinner, det vill säga en som behandlar personalen sämst vinner. Oavsett om det gäller sjukhem eller busstrafik. Jag tror att detta blir startskott på en bredare arbetsmiljödiskussion som omfattar alla arbetare och i det perspektivet så måste strejken betecknas som en seger.
Intervju: KA
Från Socialisten nr 39 mars 1999