Intervju från Pakistan: Marxist och kvinnokämpe
NÄRA två och ett halvt tusen arbetare, studenter och akademiker deltog på de pakistanska marxisternas 27:e kongress 1:a till 2:a april, antingen som gäster eller som delegater. Pakistan är ett land nära en revolution, och med ett helt annat kulturarv än den svenska.
Man skulle kunna tänka sig att de pakistanska kamraterna skulle vara nära nog ointresserade av en liten svensk marxist som varken förstår språket eller vet mycket om situationen i Pakistan. Så var inte fallet. Mer eller mindre alla man träffade skulle ta ett fotografi eller skaka hand. Att båda sakerna inte skedde på samma gång var snarare en tillfällighet.
Att träffa så mycket människor på en och samma gång, på samma plats, med så mycket glädje och kämpaglöd som dessa människor har, var helt otroligt. Mitt i detta virrvarr av människor som diskuterade och skrattade, fanns en obeskrivlig gemenskap.
Kongressen hölls under två dagar. På kvällen första dagen, hölls kommissioner. Jag deltog på kvinnokommissionen för att återigen visa att de svenska marxisterna värderar kvinnofrågan mycket högt. Jag vet inte om det blev så av en slump, eller om den pakistanska sektionen medvetet valde att låta just Huma översätta urdu till engelska åt mig. Hur som helst så visade det sig att hon var en kvinna med mycket vilja och engagemang. Redan vid tjugo års ålder blev hon invald i Centralkommittén, högsta ledningen för sektionen i Pakistan. Hon gjorde stort intryck på mig och jag bestämde mig för att diskutera kvinnofrågor närmare och göra en intervju med henne.
HUMA är aktiv i den pakistanska sektionen av IMT, med tidningen, "Class Struggle" sedan sju år. Hon är även aktiv i PPP's kvinnosektion och på universitetet. I dag är hon tjugoett år och gift med Zaraf, som också sitter i Centralkommittén.
Huma beskrev situationen generellt för kvinnorna i landet.
– Det finns flera olika system i Pakistan, ett feodalt system, ett kapitalistiskt system och till och med i viss mån ett slavsystem i Baluchistan, berättar Huma. Det leder till att Pakistan är ett mycket mansdominerat samhälle, kvinnor ses som en mans ägodel. Hon är överhuvudtaget inte en självständig individ i det pakistanska samhället. När en kvinna gifter sig, ses kvinnan som makens personliga tillhörighet, mannen kan då bestämma vad hon behöver och inte behöver, vilka hon ska umgås med och så vidare. Det här är generellt på landsbygden där det är feodalt, men i städerna är situationen bättre. På grund av de ekonomiska förhållandena där, arbetar kvinnor i olika delar av industrin och i affärer, vilket lett till att den sociala situationen är något bättre. Men det här har också lett till att kvinnor är slavar under två personer, sin chef och sin make. Attityden bland arbetsgivarna är att eftersom kvinnorna är anställda är de deras egendom under arbetstiden. Tidigare gav lagen kvinnor kortare arbetstid men nu för tiden måste de arbeta både kvällar och nätter.
Situationen gör att kvinnan blir slav under två herrar. Innan en kvinna gifter sig är bröderna och fadern hennes arbetsgivare, hon ska både sköta hemmet och sitt arbete.
– Som du säkert förstår är det inte lätt att vara kvinna. Jag ser inte att lösningen skulle vara att hoppa från det feodala systemet till det kapitalistiska. Lösningen är att bygga ett socialistiskt samhälle, det är den enda lösningen för kvinnorna och för arbetarklassen. För om du jämför det svenska samhället med det pakistanska samhället kan du aldrig riktigt förstå eller ens sätta dig in i vad en kvinna måste få utstå här i Pakistan. Varje gång jag går till marknaden utsätts jag och alla kvinnor för olika problem. Män kan kasta nedlåtande kommentarer om att man inte rör sig på rätt sätt eller göra sådant som inte kan ses, som rena sexuella trakasserier utan att bli straffade. Ifall en kvinna blir våldtagen har hon ingen rättighet att anklaga våldsmannen för sitt dåd, för hon har antagligen inga vittnen. För att kunna bevisa att mannen våldtagit henne behöver hon fyra vittnen. Helst så ska de vara män, även om kvinnor "duger". Om hon nu ändå skulle gå till polisen med en anmälan, skulle de bestraffa henne för att ha ljugit och försökt ställa till det för våldtäktsmannen.
Efter att få ett sådant svar var det givet att fråga om kvinnor har några som helst rättigheter.
– Om man läser konstitutionen finns det vissa rättigheter för kvinnor, säger Huma. Läs- och skrivkunnigheten är enligt den statliga statistiken 40 procent, men i verkligheten är det antagligen inte mer än 10 till 15 procent av kvinnorna i Pakistan som kan läsa och skriva. I städerna och än mer på landsbygden är det mycket få kvinnor som kan det. Detta leder till att kvinnor inte vet vilka rättigheter de faktiskt har eller saknar. Om en kvinna vill skilja sig från sin make och går till domstol är detta inte lagligt. Hon kan bara skilja sig till hälften. De är fortfarande gifta men hon behöver inte bo med sin make. Ifall mannen vill skilja sig är det inga problem. Aborter är inte lagligt.
FRÅGAN är hur man rekryterar kvinnor till en marxistisk organisation under dessa svåra förhållanden?
– Det finns olika plattformar att värva ifrån. Först försöker vi få kvinnor att inse att de måste kämpa för sina rättigheter, sen måste vi få tillåtelse från deras fäder och makar att få arbeta med politik. Det är mycket vanligt bland arbetarklassens kvinnor att de vill kämpa för sina rättigheter, men de vet inte hur, de har inga lösningar på problemen.
Huma menar att de ofta tror att eftersom deras mormödrar, farmödrar och mödrar fått utstå med de här problemen måste även de göra det.
– Men de måste börja kämpa och inse att det bara finns en lösning, socialismen. Vi brukar klassificera dem som arbetarkvinnor, studerande och hemmafruar. Först diskuterar vi och försöker övertyga dem, sen får de delta i olika studiecirklar, i den mån de kan, där vi diskuterar deras problem och politik. En viktig fråga vi diskuterar bland byarna är kvinnors rätt att leva. När de känner att de håller med oss efter diskussioner och studiecirklar, blir de aktiva i de olika grupperna med andra medlemmar. Så det första vi gör är att få kvinnor att inse att de har rätten att kämpa för något bättre.
– Vi har separata möten för kvinnor och i vissa fall möten där både kvinnor och män deltar men det är beroende på olika situationer. För det mesta har kvinnor egna möten. I Islamabad har vi en grupp för kvinnor och en grupp där det är kombinerat män och kvinnor. Vi diskuterar inte enbart kvinnofrågor på de separata mötena, för att befria kvinnorna måste vi befria hela arbetarklassen från klassförtrycket och då måste vi diskutera socialism och marxism. Kvinnokampen och klasskampen går hand i hand. Vi använder oss inte av feminism för att oftast så skiljer feminister kvinnor från arbetarklassen. Det skulle vara kontraproduktivt att försöka värva kvinnor på individuella frågor, utan vi värvar genom att knyta kvinnofrågan till klasskampen och de generella problem klassförtrycket bygger upp.
– För att fånga kvinnors uppmärksamhet har organisationen några generella krav som vi använder oss av på flygblad och affischer. Rätten till abort, rätten till skilsmässa och arbetstider för kvinnor. De ökar arbetsbördan för kvinnor hela tiden, de säger att kvinnor måste arbeta sent in på kvällarna. Kvinnor är inget annat än vilken vara som helst.
De pakistanska marxisterna har runt 130 aktiva kvinnor i hela landet och i huvudstaden Islamabad finns 25 aktiva kvinnor. Räknar man in städerna runt hela Islamabad-området finns ungefär 50.
DET VAR som jag trodde det skulle bli. En mycket givande och intressant träff där jag lärde mig otroligt mycket om kvinnors situation. Jag som kommer från ett av de mest jämlika samhällena i världen mådde illa när det gått upp för mig hur kvinnor har det i Pakistan och liknande länder. Det är svårt att sitta hemma framför TV:n och förstå vad människor måste stå ut med, men att träffa dem och se med egna ögon, det är som en smäll på käften.
Det här stärkte mig i min övertygelse om marxistisk feminism. Att kvinnor inte kan frigöra sig utan en socialistisk revolution. Att kvinnorörelsen och arbetarrörelsen i Sverige uppnått så mycket som man ändå gjort, det kan inte uppnås i Pakistan utan en revolution. Det finns ingen plats för reformer i ett land som Pakistan. Om de svenska kvinnorna och kvinnorna över hela världen vill slutföra sin hundraåriga kamp för jämlikhet och frihet måste de dra samma slutsatts som var så uppenbar för Huma: det är bara socialismen som är lösningen.