Inför partikongressen:

Vänstern måste våga ta strid

I september håller Sveriges Socialdemokratiska Arbetarparti (SAP) sin 33:e ordinarie kongress. Genom att tala om en ny framtid som nu börjat skall kritiken från gräsrötterna bemötas och lösas upp.

Inför partikongressen framträder dock den interna debatten, misstron, osäkerheten och kritiken tydligt i ett stort antal motioner.

Partiledningen har valt att dela in motioner och motionssvar kring ett antal huvudområden, nämligen: Strategi för att utveckla Sverige, Strategi för välfärd, Strategi för Sverige i världen, EMU, Vårt parti och övrigt politiskt. I samband med publiceringen av motioner presenteras också en form av riktlinjer för partiets politik under de närmaste åren, vilket kallas "Steget in i 2000-talet".

Som framgår av titlarna finns sällan ord och begrepp som solidaritet, rättvisa, arbetarklass, jämlikhet och liknande med och absolut inte socialism som ett eftersträvansvärt mål för partiets politiska strävanden. Men i motionerna talas om rättvisa, om ökade klyftor, om arbetare och ibland till och med om socialism.

Försvar för "sparande"

I sina riktlinjer för framtiden beskriver partiledningen först varför partiet tvingats till nedskärningar i den offentliga servicen och besparingar på de sociala trygghetssystemen.

Orsaken sägs vara de dåliga statsfinansiella förhållanden som den borgerliga regeringen efterlämnade, den ökade arbetslösheten och den alltmer internationaliserade ekonomin. Denna framstår som en naturkraft som inte kan blidkas om inte statens finanser är goda, och blidkas måste den om det skall finnas utrymme för fortsatta reformer och välfärd.

Nu sägs emellertid den värsta krisen ha övervunnits och utrymme skapats för att delvis återgå till välfärdsbygget.

Ingen klassanalys

Här framstår emellertid partiets stora svaghet. Istället för en grundlig analys av klassamhällets orsaker och kapitalismens allt mer bristande förmåga att föra utvecklingen framåt villkoras alla reformer och alla försök till ett rättvisare samhälle av hur företagsklimatet ser ut och till hur Sverige kan klara sig i konkurrens med andra länder.

Vid nästa attack från kapitalägarna kommer partiet att tvingas backa igen. Därför att kapitalismen om och om igen kommer att skapa massarbetslöshet som kommer att gräva djupa hål i statens finanser.

Partiets akilleshäl

Orsaken till denna partiets akilleshäl är bristen på alternativ till den kapitalistiska marknadsekonomin och bristen på tilltro till arbetarklassens vilja och förmåga att ta strid för ett annat samhällssystem.

Svaret som partistyrelsen ger på ett antal motioner som handlar om alternativa ekonomiska system (Lunds arbetarekommun), behovet av offentliga monopol, socialistisk strategi om än i ganska vaga formuleringar ( Jönköpings arbetarekommun) är bl.a. följande:

"Sund blandekonomi"

"Det ekonomiska system vi har i Sverige i dag brukar betecknas som en blandekonomi och inte någon avreglerad marknadsekonomi. Det är i grunden en marknadsekonomi, men den är omgärdad med lagar och regleringar och den har, förutom privat ägande, även inslag av offentligt och kooperativt ägande. Detta är en sund och bra ekonomisk grundstruktur."

Här blir det tydligt att partiet inte har någon socialistisk strategi. Den reformistiska strategin idag inskränks till att begränsa kapitalismens skadeverkningar, såvida inte utvecklingen tvingar fram andra åtgärder. D.v.s: det finns ingen garanti att partiet inte kommer att genomföra nya åtstramningspaket och nedskärningar om kapitalismen återigen kommer in i en lågkonjunktur.

Stannar på papperet

Detta innebär att många av de i och för sig lovvärda skrivningar som finns i partiets programförklaring inför 2000-talet kring alla människors rätt till arbete, rätt till utbildning och mänskligt växande, det ekologiskt hållbara samhället osv i realiteten kommer att stanna på papperet.

Utan en strategi för att avskaffa profitintresset som drivkraft i den ekonomiska utvecklingen, d.v.s. avskaffa kapitalismen, kommer den starka internationella maktkoncentration som ligger i kapitalets händer alltid att betvinga en socialdemokratisk regering.

Istället för att tala om behovet av att hjälpa de svaga grupperna (d.v.s. de olyckliga som inte klarat sig så bra som socialdemokratiska riksdagsledamöter och andra inom den övre medelklassen) så krävs det av arbetarrörelsen att den blir en rörelse av arbetare.

Svaga är vi då vi är ensamma, men med en politisk strategi för att genomföra ett socialistiskt samhälle kan vi skapa en kraftfull, kampvillig gemensam rörelse som kan lyckas med den förändringen av samhället. Men då måste socialdemokratin överge sin nuvarande tycka synd om uppifrån attityd och bli en verkligt kämpande organisation för och av arbetare.

Gräsrotskritik

Skillnaden mellan gräsrotsaktiva och partiapparaten vad gäller erfarenheter och uppfattning om partiets uppgifter framträder på flera områden i den stora motionsfloran (ca 1300 motioner har inkommit till kongressen).

Kritiken från LO-leden vad gäller arbetsrätt och ersättningsnivåer visar sig i ett stort antal motioner, som ofta har fått stöd i lokala arbetarekommuner. T.ex. har Höganäs Arbetarekommun ställt sig bakom en motion från Lennart Nilsson och Sven Augustsson vilka inte bara kräver ett återställande av arbetsrätten utan att den skall stärkas. Kravet på en förstärkt arbetsrätt dyker upp även på andra håll, företrädesvis i arbetarekommuner från orter med starka arbetartraditioner.

Vagt om arbetsrätt

Partistyrelsen talar i vaga ordalag om vikten av rättigheter för arbetarna, men då motionerna skall besvaras är det bara en attsats av hundratals som får godkänt: "Att vid framtida förändringar bibehålla lagens generella innebörd" (motion 984:" från Sandvikens arbetarekommun). Detta är till intet förpliktigande, och förtar också helhetsintrycket från motionen.

Vad gäller ersättningsnivåerna slår partiledningen fast att det för närvarande inte finns utrymme för någon höjning till 90%, även om flera motionärer kräver detta.

Arbetstidsförkortning

Arbetstidsfrågan väcker starkt intresse bland partiaktivisterna. Cirka 100 motioner behandlar denna fråga, och det stora flertalet kräver arbetstidsförkortning, och ofta med krav på konkreta tidsplaner.

Arbetarekommuner som ställer kravet är bl. a Boden, Höganäs och Piteå. Ovanåkers arbetarekommun kräver sex timmars arbetsdag med bibehållen lön.

Argumentationen kommer från flera lokala socialdemokratiska fackklubbar, och LO-ledningens avvaktande hållning reflekteras inte alls på det lokala fackliga planet.

Vill inte ta strid

Det är också uppenbart att partiledningen insett den starka opinionen och därför i ord talar för arbetstidsförkortning. Men återigen villkorar man genomförandet med hänvisning till kapitalismens utveckling. Man tar inte fram frågan om arbetstidsförkortning som en konkret fråga att ta strid med kapitalägarna och borgarna om.

Då skulle den kunna fungera mobiliserande och utgöra en viktig del i en strategi för att vinna valet. Men detta skulle tvinga partiledningen att också angripa de så heliga kapitalägarnas makt. Därför vill inte partistyrelsen i sitt yttrande binda sig för någon tidsplan.

Den kopplar arbetstidsförkortning till produktivitetsökning, som om inte produktivitetsökningen för kapitalägarnas del alltid existerat och utgjort en orsak till arbetslöshet och utslagning. Produktivitetsökning kommer inte att automatiskt göra kapitalägarna intresserade av arbetstidsförkortning, om denna hotar deras vinster.

Det krävs ett politiskt beslut för att arbetstidsförkortningen skall bli åtkomlig för alla, och den får inte innebära lönesänkningar för då kommer den att missgynna lågavlönade framför allt kvinnor i service och offentlig sektor.

EMU-frågan

EMU blir också en viktig fråga på kongressen, även om partiet med sitt utspel om en eventuell folkomröstning innan ett inträde och inget inträde från start delvis punkterat debatten.

Det är uppenbart att partiledningen delvis gått partiaktivisterna till mötes för att förhindra att EMU-frågan skall bli en plattform för partivänstern att samlas kring.

Förhoppningsvis blir det ändå en debatt på kongressen. Bland de arbetarekommuner som säger nej återfinns Höganäs och Malmö, och att en sådan stor och inflytelserik arbetarekommun som Malmö säger nej har säkert påverkat partiets utspel i våras.

De som argumenterar öppet för ett inträde är få, och de återfinns nästan uteslutande i det socialdemokratiska studentförbundet. .

Framtiden

Det är möjligt att kongressen kommer att anstränga sig att framställa socialdemokratin som enad och med framtidsfrågorna i sin hand, men det finns fortfarande förutsättningar för en ordentlig debatt. Om den framväxande partivänstern skall kunna växa och nå verkliga politiska framgångar får den inte rädas den ideologiska striden, och den måste våga gå till votering kring konkreta att-satser och skrivningar under kongressens gång.

Vänstern måste påvisa att orsaken till partiets kris de senaste åren är bristen på alternativ till kapitalismens ekonomiska system, att partiet är systemets fångar så länge det inte utvecklar ett socialistiskt program och en socialistisk strategi.

Vänstern måste om och om igen slå fast att framtida val endast kan vinnas på en mobilisering av arbetarklassen (som utgör den stora majoriteten av landets befolkning) kring reformer som stärker rättvisa, jämlikhet och solidaritet, och påvisa att om kapitalismen inte har råd med dessa reformer, då har vi inte råd med kapitalismen.

 

Inge Eriksson, Lund

Ur Socialisten nr 26, september 1997