Inexa - Statligt ägande eller bolagsplundring

Med ett statligt ägande eller ägarmajoritet i SSAB skulle Inexa i Luleå ha levt vidare!!!

Hela frågan med "bolagsplundringen", konkursen och att inte SSAB garanterar ett råstålsavtal är en stor skandal, och ett exempel på att det är fel att överlämna beslutsfattandet i länets basindustrier till privata ägarintressen som i SSAB:s fall nu vägrar att ta sitt samhällsansvar!

I stort sett dagligen går ca 30 000 ton kulsintermalm med tåg till Luleå från Svenska statens gruvor i malmfälten (LKAB) till SSAB och för export till ett antal europeiska stålverk.

Svenska staten garanterar här genom sitt majoritetsägande i LKAB gruvdriften och att bland annat SSAB får malm till sin råstålsproduktion. Verkligheten är nu att SSAB:s ledning nekar att skriva på ett råstålsavtal så att Inexa ska kunna fortleva. Trots att man vet att ingen vill ta över ett valsverk utan garanterade stålleveranser som nu är fallet för Inexa.

Lågkonjunktur slår mot norr

Vi är åter på väg in i en lågkonjunktur, i vanlig ordning kommer vi i Norrbotten att drabbas hårdast av arbetslöshet, det vet vi av historien. Samtidigt har regering och riksdag beslutat om den i pengar största satsningen på järnvägsbyggnader runt om i Sverige. Minst 70-80 mil ny järnväg ska byggas, att då lägga ned landets enda rälstillverkning måste anses vara ett av dom mest korkade samhällekonomiska beslut som tagits. Rälstillverkare runt om i Europa måste skatta sig lyckliga över agerandet. Europas största rälstillverkare i Österrike och rälstillverkare i England har det avtal som Inexa hela tiden hävdat att man vill skriva med just SSAB.

LO Norrbotten har alltid haft kravet om vidareförädling av länets råvaror från skogen och gruvorna, inte minst för att skapa varaktiga jobb, de flesta facken har det fortfarande i sina handlingsprogram. Frågan om vidareförädling, inte minst när lågkonjunkturens kalla ansikte välvt över länets kommuner med hög arbetslöshet som följd är ett återkommande krav. Man frågar sig i detta läge: varför sitter "starka Metall" i Luleå helt passiva när 300 arbetskamrater går ut i arbetslöshet, att man inte genom aktiviteter får ledningen i SSAB sätter sig ned vid förhandlingsbordet och lösa frågan om ett råstålsavtal, en fråga för ledningen som enligt flera uppgifter bottnar i en prestigefråga?

Man kan inte skylla på EU i detta läge, eller på Karl-David Sundberg, han är en sann "rättroende" kapitalist, felet är att länets statliga basindustrier genom korkade politiska beslut fått privata ägarförhållanden som helt spelar på kapitalismens planhalva. Arbetare och tjänstemän kan vilken dag som helst sparkas ut i "kylan". Det måste fackföreningsrörelsen ta strid mot.

Ägarfrågan viktigast

Privatiserings- och ägarfrågan är nu helt klart en av de viktigaste framtidsfrågorna för LO-förbunden och Socialdemokraterna inte minst i kommande valrörelse. En bra början är att förstatliga "domänskogarna", "grundlagsskydda" Vattenfall från utförsäljning, att ge SSAB en statlig ägarmajoritet är viktiga samhällsfrågor. En sammanslagning av SSAB, LKAB och Boliden är kanske den utväg som också måste till ?

Inexafrågan kan inte vara död, om den är det är det ett av de största facklig-politiska nederlagen vi varit med om i Norrbotten under det senaste decenniet.

Torbjörn Lidberg, vice ordförande LO-Norrbotten

Från Socialisten nr 56, januari 2002