Ögonvittnesskildring från Indonesien:

Samhälle i fritt fall

Studenter och arbetare organiserar tillsammans

När jag tog taxi sent på kvällen från flygplatsen till centrala Jakarta, kunde chauffören inte motstå frestelsen att peka ut för mig var armén sköt ihjäl studenter från Trisaktis elituniversitetet några veckor tidigare. "Från den där bron började de skjuta på demonstranterna". Dessa dödsskott var ett tecken på hur diktatorn Suharto hade lyckats fjärma sig också från den mest välbeställda delen av medelklassen på ögruppen.

Inte ens klockan ett på natten upphör det brusande folklivet i Jakarta. Fiskare kör till olika marknader, rader av småhandlare drar sina restaurangkiosker på hjul hemåt eller till ett bättre ställe. Små eldar tänds i gathörnen. Storstadens fattiga sover inte, de fortsätter sälja tidningar (de som säljer bäst är de som fördömer Suharto-familjens rikedomar eller publicerar utförliga listor över Suhartos konkubiner...), sälja hantverk eller dikta sånger till gitarr. Nu när Suharto störtats, försöker gatutrubadurerna överträffa varandra i att komponera sånger om diktatorn som de beskriver som "rövarprinsen".

ag vet inte om Jakarta nånsin sover, men staden vaknar i alla fall tidigt. Mycket snart börjar den tävla om platsen som världens bullrigaste och mest förorenade stad (efter Mexico City och Bangkok). Två miljoner bilar, bussar och motorcyklar kör varje dag genom denna megapol med 10 miljoner invånare. Den plötsliga ekonomiska kraschen stoppade uppenbarligen inte denna frenesi. Tvärtom. I en ekonomi i fritt fall (den har redan krympt med mer än 10 procent) ser sig alla om efter nya utkomstmöjligheter. Den sektor som utvecklas snabbast är den så kallade informella sektorn, gatuförsäljare. Men detta stoppar inte den ökande fattigdomen: 40 procent lever nu under fattigdomsgränsen (tre dollar i månaden). I slutet av året kommer siffran att ha stigit till 48 procent av befolkningen. Men viktigast att komma ihåg är att allt som vunnits under tjugo år av ekonomisk tillväxt har svepts bort på ett par månader.

Det är bara efter dagsljusets ankomst som militärens närvaro märks i staden. 25 000 soldater har diskret förlagts till staden. De är beredda att ingripa. Folket fruktar dem, men hatet är större än fruktan, som en militärofficer anförtrodde mig. Rädslan försvinner tack vare de heroiska insatserna av studenterna, stadens fattiga och arbetare under majhändelserna. Hunger och arbetslöshet tvingar folket i alla delar av landet till aktion. Massor av affärer och offentliga byggnader bär fortfarande märken efter upproret i maj, vilket till stor del avleddes av reaktionära muslimska grupper och militären till opolitiskt antikinesiskt våld och gängvåldtäkter.

tudentaktivisterna vid "Universitas Indonesia of the Committee for Peoples Struggle", bekräftar den starka trenden till politisering av den indonesiska folket (mellan 30 och 40 nya partier har startats de senaste två månaderna). Jag mötte dem i vad de kallar "Röda huset", upprättat i arbetarkvarteren runt universitetsområdet. Röda huset är centrum för en intensiv aktivitet av vänsterinriktade studenter. Många av dem uppskattar den roll PRD spelat gentemot diktaturen, som det enda parti som inte kompromissade med regimen. "Alla pratar nu om reformer, det är oroligt överallt. Före majupproret accepterade arbetarna arbetslöshet och låga löner, nu har de börjat reagera. Men de behöver organisera sig. Om inte kan det uppstå isolerade uppror bland arbetare som legitimerar militären att använda våld. För några dagar sen sköt militären mot en stålarbetardemonstration i Bekasi i Jabotabeks industribälte".

"Låt inte lura er av den demokratiska atmosfären, det är fortfarande en illusion. Det är fortfarande samma regim, militären har ännu kontrollen och fortsätter repressionen". Skillnaden mot tiden före maj är att militären blir allt mer maktlös när det gäller att stoppa jordockupationer, plundringståg av bönder och arga demonstrationer mot korrumperade politiker. Alla jag pratade med var eniga på en punkt: den nya presidenten Habibie representerar bara en manöver för att behålla status quo. "Nu föreslår Habibie att ris och matolja ska distribueras till de fattiga. Det kommer inte att lösa de verkliga problemen som är politiska. Regeringens budskap är att vi alla borde sluta gräla och polemisera. Folket svälter så de uppmanar studenterna att kanalisera sin aktivitet i välgörenhet. Om vi koncentrerar oss på det ger vi regimen en möjlighet att stabilisera sig."

et som regimen fruktar mest är försöken att bygga en allians mellan studenter och arbetare. Några veckor innan min ankomst slog militären till mot en gemensam demonstration med 10 000 arbetare och studenter framför universitetsområdet i centrala staden. Men det fick inte vänsterstudenterna att ändra sig. De är drivande i att skapa KOBAR (arbetarnas reformkommittéer) i huvudstadens industriområden. Studentaktivisterna arbetar och bor i arbetarområdena och utvecklar aktiva propagandakampanjer.

Skillnaden mot studenterna i Sydkorea, som på åttiotalet också hjälpte till att återuppbygga arbetarrörelsen, är att "de hade bara ett fackligt perspektiv, de var ekonomister. Vi går ut till arbetarna och förklarar att vi också måste förändra det politiska systemet om vi vill förändra våra liv. Problemet är systemet som etablerar ekonomisk, social och politisk makt. Vi förklarar att vi behöver ett globalt arbetarsystem, vi behöver socialism."

tudenterna litar inte på alla nya reformvänner och demokratianhängare, de liberala borgerliga demokraterna som Rais, Megawati och andra. "Dessa personer slåss bara i eget intresse" var deras träffsäkra omdöme. Vänsteraktivisterna är också fast beslutna att avskilja sig från det stalinistiska PKI. De avvisar bestämt stalinismen i Sovjet och Kina. "Dessa regimer exploaterade arbetarna och är i själva verket kontrarevolutionära" var en återkommande kommentar. Alla studenter jag träffade var övertygade anhängare av en revolutionär samhällsförändring och orienterade sig därför till arbetarklassen.

Några dagar efter dessa samtal kunde jag se att de var engagerade på allvar. KOBAR organiserade en framgångsrik demonstration med tusentals arbetare i centrala Jakarta. Där kunde jag med egna ögon se den unga arbetarklassen förena sig med studenterna. De flesta var metallarbetare, alla tonåringar, många flickor. De bar alla sina gröna, blå och gula fabriksuniformer och KOBAR:s röda halsdukar. Det var i själva verket ett massmöte framför arbetskraftsministeriet. Under mötet hälsades arbetargrupper som gått till fots två eller tre timmar från sina fabriker med rop, sång och poesi. En fri talartribun gav unga arbetare möjlighet att tala och formulera sina krav.

n studentledare sa till mig att det "känns hur de blir allt djärvare, särskilt flickorna". Hon hade levt tillsammans med några av dessa kvinnliga arbetare i flera veckor. Hon berättade följande anekdot som säger mycket om arbetarnas ökade medvetenhet: "Under min vistelse där, kom de kvinnor som aldrig brytt sig om att se nyheterna på tv att få ett brinnande intresse för nyhetssändningarna. Men de förstod inte alla ord - de flesta kom från avlägsna byar på landet och hade inte fått full utbildning - så varje kväll skrev de ner vad de inte förstod och frågade mig om det. Vi hade långa diskussioner utifrån det."

Mötet var välorganiserat och lugnt. Det gav arbetarna självförtroende och studentledarna tackades personligen för det av hundratals arbetare som alla ville skaka hand med dem. Jag bevittnade här hur en ny kraft i det indonesiska samhället stiger till ytan: arbetarklassen. Det är den kraft som, om den behåller sitt politiska oberoende, kommer att leda hela det indonesiska samhället till social och nationell frigörelse. En kraft som stärkts av den andra industriella expansionsvågen i tillverkningsindustrin under det sena åttiotalet. Den påminner om den ryska arbetarklassen i seklets början: ung, radikal och fri från reformistisk dominans och rutinism.

u, efter Suhartos fall, har alla portar öppnats för allt tillbakahållet missnöje, frustration och ilska. Utan att ha illusioner om Habibies regering är den allmänna attityden nu att vänta och se. Men allt mer tar bönder, arbetare och de fattiga i städerna sitt öde i egna händer efter revolutionärt mönster. De som tror att saken är utagerad efter Suhartos fall har fel. Den revolutionära processen i Indonesien och Asien har just börjat. Det kommer att ta ett antal år innan folkflertalet, studenterna och arbetarna genom egna erfarenheter återupptäcker den revolutionära socialismens program och lösgör sig från den stalinistiska politik som ledde till blodigt nederlag för över trettio år sedan.

Mark Slane

Från Socialisten nr 34 aug 1998