Indonesien:

Protesterna skakade regimen

Den 13 november i år öppnade indonesiska trupper eld med gummikulor, tårgas och vattenkanoner för att försöka skingra tiotusentals sjungande studenter. De senare försökte ta sig fram till parlamentsbyggnaden i Jakarta för att föra fram reformkrav till "Folkets Rådgivande Församling".

Senare gick polisen in på universitetsområdet vid Atamajayas katolska universitet och sköt in i byggnaderna där studenterna förskansat sig.

Resultatet var att minst 19 personer dödades och hundratals skadades under två dagars oroligheter, som var de värsta i Jakarta sedan händelserna i maj i år.

Bakgrunden är Indonesiens svåra ekonomiska kris och vreden mot Suharto-diktaturen som hållit det indonesiska folket under järnhälen i 32 år. Efter finanskraschen för ett år sedan försvann tjugo års ekonomiska framsteg på några månader. Den korrumperade ekonomi som florerat under Suhartos beskydd föll snabbt och brant med god hjälp från internationella finansaktörer och Internationella Valutafondens krav på åtstramningar.

IMF:s politik

Världsbanken riktar hård kritik mot IMF:s politik i en rapport från 2 december: "Bankens rapport hävdar att [IMF:s] strategi gick i baklås och stabiliserade valutorna på bekostnad av att länderna kastades ner i djupa recessioner med omfattande arbetslöshet ... 'Några uppskattar att nivån på konkurserna i Indonesien idag ligger på 75%', sade Stiglitz på onsdagen, 'och som ni förstår kan inte ett land fungera bra med 75% av företagen i konkurs.'" (New York Times 3/12 -98)

Den första stora vågen av protester i maj i år saknade så gott som helt ledning och kunde till stor del splittras och avledas till attacker på kinesiska affärsmän och andra meningslösa våldsutbrott. Den ledde dock till en framgång i och med att Suharto tvingades avgå, och löften om övergång till demokrati utfärdades. Habibie, som allmänt anses vara en av Suhartos skyddslingar, blev president i en övergångsministär.

Efter detta inträdde ett relativt lugn, man väntade för att se vad den nya regimen skulle kunna åstadkomma. Men ingenting hände som förbättrade situationen för folket.

Fattigdomen ökar

Fattigdomen och misären fortsatte öka, i vissa områden i det stora öriket förekommer nu direkt svält. Antalet fattiga (med en inkomst på mindre än en dollar om dagen) har stigit snabbt och utgör nu omkring halva befolkningen.

Studenterna, som spelade en framträdande roll under majrevolten, drog lärdomar av kampen och utvecklades snabbt politiskt. De stora protestaktionerna var ett resultat av att de olika studentorganisationerna enades kring en uppsättning krav. Organisationen FORKOT, som var en av de viktigaste studentorganisationerna i maj, hade tidigare motsatt sig att vända sig utåt till andra grupper i samhället men hade ändrat sig på den punkten.

Radikalisering

Ett tydligt exempel på hur snabbt radikaliseringen sker under kampen, är den mest moderata studentorganisationen, FKMSJ. De tog de borgerliga oppositionsledarna Megawati Sukarnoputri och Amien Rais ("nästan kidnappade dem") till ett möte med ledaren för den muslimska massorganisationen NU, Abdurahman Wahid och den liberale Sultan Hamengkubuwono.

Studenterna hoppades att dessa fyra skulle kräva att regeringen avgick och överlämna styret till dessa fyra. Men till FKMSJ-medlemmarnas besvikelse uttalade de bara att de hoppades att MPR-församlingen skulle se till att val skulle genomföras i maj. Det gjorde att FKMSJ lämnade dem åt sitt öde och i stället gick med i gatudemonstrationerna.

Även arbetare, bönder och fattiga har ställt upp bakom studenterna och deltagit i demonstrationerna i november, vilket bl.a. fick till resultat att de "civila säkerhetsstyrkorna" var tvungna att dra sig tillbaka.

Ögonvittnesskildringen som vi fått av en belgisk fackföreningsaktivist beskriver de dramatiska händelserna andra veckan i november. Under rörelsens kulmen den 13 och 14 november beräknas omkring en miljon människor ha deltagit i protesterna i Jakarta.

Målet för protesterna var den "särskilda session" som "Folkets Rådgivande Församling" (MPR) höll under veckan för att lägga fram ett förslag till övergång till demokrati. Studenterna hade inga illusioner om att MPR skulle besluta något i folkets intresse. MPR hade tidigare samlats vart femte år för att återvälja Suharto till president. Över hälften av MPR:s medlemmar hade sedan tidigare utsetts av Suharto, och resten utsågs genom ett riggat valsystem som gynnade den Suharto-trogna Golkar-gruppen.

Regim utan förankring

Studenternas krav var bl.a. att ställa Suharto inför rätta och att avskaffa militärens roll i politiken. Men ingenting uppfylldes av MPR, som röstade för att militären skulle få ett betydande inflytande även i fortsättningen.

Det enda skälet till att detta kunde gå igenom och att Habibie-regimen kunde sitta kvar var de trettio tusen soldater som hindrade studenterna att ockupera parlamentet. Regimen saknar nu förankring och vilar endast på bajonetterna.

Bo Ö

Från Socialisten nr 37 dec 1998