Imperialism – storbolagens världsdiktatur

Imperialism är ett ord som har blivit på modet de senaste åren. I vänsterkretsar används ordet imperialistisk närmast som ett skällsord, men det är inte uppenbart vad som faktiskt menas.

Många tänker antagligen på vad man fick lära sig i skolan om det brittiska imperiet och de europeiska stormakternas hetsiga jakt för att skaffa kolonier i slutet av 1800-talet. Man ser framför sig kartan på Afrika, som visar hur nästan hela kontinenten blev uppdelad och koloniserad. Och visst, den rövarpolitik som bedrevs då var ett tydligt utslag av imperialism.

Idag är kolonierna fria och det brittiska imperiet är sedan länge historia. Ändå kan man tala om imperialism eftersom  samma ekonomiska krafter verkar i dagens värld som vid 1800-talet slut. För att få en förklaring till vad imperialism är måste vi därför se vilka förändringar som kapitalismen då gick igenom, och som utmärkt systemet fram till idag. I sin bok Imperialismen som kapitalismens högsta stadium (1916) gjorde Lenin (ledare för den ryska socialdemokratins revolutionära del) en grundlig genomgång av tillgänglig statistik och litteratur om kapitalets koncentration och agerande på världsarenan.

Koncentration av makt och kapital

I den kapitalism som Marx beskrev vid mitten av 1800-talet rådde fri konkurrens mellan en mängd olika kapitalister i de olika länderna. Företagen var i allmänhet små. Men Marx och Engels tog redan i Kommunistiska manifestet (1848) upp den utveckling inom kapitalismen som ledde fram till det som idag beskrivs som företagsuppköp, fusioner och globalisering.

Konkurrensen i kapitalismen tvingar företagen att ständigt investera i nya maskiner, ny teknik, större lokaler. Den som har den effektivaste produktionen kan sälja billigast och vinner kunderna. Det betyder att det krävs allt större mängder kapital för att ett företag ska överleva. Storföretag har större möjligheter att satsa på massiv marknadsföring och de kan också under begränsade tider pressa ner priserna under självkostnadspris för att slå ut svagare medtävlare. Därför leder konkurrensen oundvikligen till koncentration av den ekonomiska makten genom att de små företagen slukas eller slås ut av de stora.

En annan utveckling i ekonomin som blev synlig i början av 1900-talet fördjupade trenden att rikedomar samlades i allt färre händer var att banker började smälta ihop med företag. På grund av det stegrade behovet av stora mängder pengar för investeringar i produktionsmedel, det vill säga fabriker, maskiner etcetera, utvecklades bankväsendet i snabb takt. En bank lägger inte sparade pengar på hög utan lånar genast ut dem till en kapitalist som står i begrepp att investera.

Den processen gjorde att de kapitalister som kontrollerade bankerna fick ökad makt. I utbyte mot kredit och lån kunde de kräva platser i styrelser, aktieandelar eller ett visst agerande av det företaget, som till exempel att det skulle samarbeta med ett annat av banken kontrollerat företag.

Också bankerna blev snabbt färre och större. Bankkapitalisterna strävade efter att samordna de företag de kontrollerade eller hade intressen i. Bankkapitalet växte ihop med det största industrikapitalet och blev finanskapital. De som kontrollerade finanskapital kontrollerade alltså både banker och industrier. Genom väldiga koncerner koncentrerades otroliga mängder pengar och industrier under finanskapitalisterna, och till slut låg huvudparten av många nationalstaters produktion under finanskapitalets kontroll. I till exempel USA dominerade 1912 John D. Rockefeller och J. P. Morgan hela bankväsendet. I Sverige kontrollerar Wallenbergfamiljen idag industrin via SEB och investmentbolagen (företag som äger aktier i andra företag) Incentiv och Investor.

Än idag fortsätter storföretagen att slås ihop eller så köper de upp varandra. Det svenska flaggskeppet Volvo Personvagnar ingår numera i Fordkoncernen. Ericssons mobiltelefoner tillverkas av ett bolag som bildats tillsammans med japanska Sony. Detta för att det blir stordrifts- och specialiseringsfördelar (det som man numera kallar synergieffekter respektive att koncentrera sig på kärnverksamheten) och ju större företaget är desto mer kan det dominera sin marknad. Microsoft, Intel, Cisco kan bevara en nära på monopolställning för att de är så stora.

Den ekonomiska koncentrationen kan alla se tydligt idag. Av de 100 största ekonomierna i världen är 51 inte stater utan företag. De 500 största företagen kontrollerar cirka 50 procent av världshandeln och cirka 90 procent av utlandsinvesteringarna.

Kamp om världen

Denna väldiga koncentration av pengar och makt i ett fåtal konkurrerande händer, innebar att nationalstaten inte räckte till som marknad för företagen. Redan i Kommunistiska manifestet skrev Marx och Engels: "Behovet av en ständigt ökad avsättning för sina produkter jagar bourgeoisien över hela jordklotet. Överallt måste den innästla sig, överallt slå sig ned, överallt skaffa sig förbindelser. Bourgeoisien har genom sin exploatering av världsmarknaden givit alla länders produktion och konsumtion kosmopolitisk gestalt."

Konkurrensen flyttades upp till en internationell nivå och skärptes ytterligare. Då uppstod ett avgörande problem - konkurrensen fördes inte på lika villkor. Kapitalismen utvecklades inte samtidigt och jämnt över hela jordklotet. Det blev aldrig någon slags "rättvis" kamp om marknader mellan "kapitalister i alla länder". Storbritannien var först med att bli en kapitalistisk stormakt och att industrialiseras. Dess företagare fick alltså ett försprång gentemot de andra.  I mitten av 1800-talet när de brittiska makthavarna införde frihandel såg de Storbritanniens roll som "hela världens verkstad". Tanken var att England skulle fortsätta att importera råvaror från andra länder och sälja färdiga industriprodukter till dem. Med god förtjänst.

Andra europeiska stater (främst Frankrike och Tyskland) och USA var emellertid inte så pigga på den rollfördelningen. Bakom skyddstullar byggdes en egen kapitalistisk produktion upp i dessa länder - som snart tog upp kampen med England. Vid 1800-talets slut fanns därför inte en kapitalistisk stormakt utan flera. Rudolf Hilferding förklarade i sin bok Das Finanzkapital (1910) att de allt mer monopoliserade företagen fick en ny syn på staten. Liberalismen ville ju ha så lite statsingripande som möjligt för att möjliggöra en blomstrande konkurrens. Men finanskapitalet behövde statsapparaten just för att slippa från konkurrensen. De ville bland annat genom tull- och tariffpolitik skydda den inhemska marknaden och underlätta erövringen av nya marknader utomlands. Finanskapitalet ville att staten skulle vara både politiskt och militärt stark nog att försvara dess intressen utomlands, pressa fram gynnsamma handelsavtal och, även med risk för konflikter, gripa in överallt i världen för att skapa investeringssfärer.

Den skoningslösa konkurrens mellan de största finanskapitalisterna ledde till en kamp som gällde uppdelningen och framförallt omfördelningen av hela världen. Utveckling och ändrade styrkeförhållanden leder ständigt till nya kraftmätningar. Arenan för en konflikt kan vara vilket land som helst. Det är en kamp som ena gången förs med fredliga medel, andra gången med väpnat våld, och är huvudorsaken till första och andra världskriget. Men stormakterna för inte bara krig mot varandra. De gör det också mot fattiga länder.

Brutal exploatering i fattiga länder

Lenin skriver att det i de rika, utvecklade länderna uppstod ett "kapitalöverflöd". Detta kapital exporterades och användas för att investera i så kallade efterblivna länder i Asien och Afrika. Idag kallas oftast denna kapitalexport för direktinvesteringar och betyder att bolag köper upp eller bygger fabriker, eller företag i andra länder för produktion av varor eller utvinning av råvaror.

Export av kapital är imperialismens främsta medel att suga ut tredje världens länder, och detta är helt oberoende av om dessa länder är kolonier eller inte. När kapitalexport sker mellan de utvecklade industriländerna, vilket är den vanligaste formen av kapitalexport, så bidrar det till handel och tillväxt. Men under de villkor kapitalexporten sker till utvecklingsländerna leder det till misär i tredje världen. Kapitalexport går hand i hand med krig. Dels för att underkuva ett land för att göra det tillgänglig för investeringar och dels för att slå ned de uppror som uppstår när effekterna av kapitalexporten börjar göra sig kännbar.

Spelar det verkligen roll om det är inhemska eller utländska kapitalister som bygger fabriker? Jo, det gör det faktiskt. Kapitalismen i de utvecklade europeiska länderna växte fram genom en växelverkan mellan jordbrukets utveckling och industrin. Jordbruksrevolutionen i England på 1700-talet lade grunden för den industriella revolutionen på 1800-talet. Arbetskraft, mat och kapital som frigjordes på landsbygden byggde städerna. Städerna i sin tur mekaniserade jordbruket. Om man hoppar över den utvecklingen och i stället slänger ned en supermodern fabrik (som exporterar sina produkter i huvudsak till de utvecklade länderna) så blir den bara en isolerad ö. Fattigdomen och underutvecklingen drivs inte undan utan blir en del av systemet.

Ett av de senare exemplen på detta kan vi se i Mexiko. Sedan frihandelsavtalet NAFTA undertecknades 1993 mellan Mexiko, USA och Kanada har kapital flödat som aldrig tidigare över gränsen till Mexiko, ditlockat av den billiga arbetskraften. Mexiko har växt från att har varit världens femtonde största ekonomi till att bli dess nionde. Men 85 procent av alla utländska investeringar har hamnat i de sex mexikanska staterna som ligger vid den amerikanska gränsen. Där, i så kallade maquiladora-industrier, sätter man ihop saker vars komponenter produceras i USA eller Kanada och som sedan exporteras tillbaka dit. Bara tre procent av komponenterna kommer från mexikanska underleverantörer. Infrastruktur eller utbildning har knappt utvecklats alls trots de stora investeringarna.

Eftersom stora mängder arbetslösa och desperata människor hela tiden strömmar till industrierna har lönerna förblivit låga. Efter tio år av investeringar ligger lönekostnaden fortfarande på 1,47 dollar i timmen för en arbetare vid ett löpande band i en maquiladora-industri, det är en tiondel av lönekostnaderna i USA.För andra arbetare har det gått ännu sämre. Mellan 1980 och 2001 rasade den genomsnittliga lönen med 68,6 procent. Och under den företagsvänliga Fox-regimens två första år, mellan 2001 och 2003, föll lönerna ytterligare. Arbetsmiljön och den allmänna tryggheten är under all kritik. Uppemot en miljon mexikaner har lämnat sina hem och fått arbete i dessa maquiladores. De har blivit rättslösa på alla tänkbara vis.

Varor, inte minst jordbruksprodukter, har följt kapitalet från USA till Mexiko. Den mexikanska importen av griskött har till exempel ökat med 726 procent sedan 1993. Det mexikanska jordbruket har blivit illa tilltygat av anstormningen av amerikanska produkter som är framställda på jättelika farmer med modernast tänkbara teknik (och som är kraftigt subventionerade av den amerikanska staten). Landsbygden har blivit ödelagd. Även inhemska producenter av leksaker, skor och andra industriella varor har haft svårt att överleva.

Bilden är tydlig. Imperialismen skapar ett antal otrygga industrienklaver i de flesta länder i tredje världen, samtidigt som den skövlar resten av landet.  Det innebär antingen, som i stora delar av Latinamerika, att det skapas jättelika slumområden där arbetslösa på ett eller annat sätt försöker få ihop till mat för dagen, eller så kombineras slummen, som i Indien och Pakistan, med att stora folkmassor blir inlåsta i det gamla feodala systemet.  Feodalherrarna är inte intresserade av att modernisera (de kan ändå inte konkurrera med de multinationella företagen). Deras blickar är inte vända framåt, utan bakåt mot något slags medeltida ideal.

Den inhemska borgarklassen är så svag att den varken kan eller vill utmana feodalherrarna som den engelska borgarklassen gjorde under den engelska revolutionen på 1600-talet och den franska under den franska revolutionen vid slutet av 1700-talet. Imperialisterna vill inte heller väcka den björn som sover på landsbygden. Underutvecklingen där är en av orsakerna till att de kan betala så låga löner i sina fabriker.

Förutom direkta investeringar finns det en annan form av kapitalexport, lån, som också används för att förslava fattiga länder. I början av 1900-talet var det speciellt Frankrike som lånade ut pengar internationellt, främst till Ryssland, och drog in pengar på räntorna. Tidskriften Die Bank skriver 1913 att gentjänster spelade en stor roll på lånemarknaden: "Vid sådana internationella affärer får ju alltid långivaren någonting, vare sig det är en handelspolitisk fördel eller en kolstation, uppbyggnaden av en hamn, en fet koncession eller en kanonbeställning." Under 1990-talet har IMF och Världsbanken på precis samma sätt använt u-ländernas stora skulder för att pressa fram en ekonomisk politik som passar storföretagen.

All denna koloniala utsugning ledde till en av världshistoriens största befrielserörelser, som imperialistmakterna försökte slå ned med våld. Det misslyckades, men när kolonierna blev självständiga hade de ingen chans att framgångsrikt ta upp kampen med industriländerna. De fick ingen möjlighet att bygga en egen konkurrenskraftig industri i skydd av tullar. Istället förstördes stora delar av den inhemska industrin när de starkare utländska företagen kom med sina varor. Men det är inte bara det koloniala arvet och industriländernas försprång som hämmar utvecklingsländernas ekonomier. 

Till råga på allt har industriländerna satt upp handelshinder av olika slag för att "skydda sig" från de varor som u-länderna faktiskt kan exportera! Till exempel subventionerar den rika världen sina jordbrukare med 300 miljarder dollar varje år, samtidigt som man lägger importavgifter på jordbruksprodukter från u-länderna. Japan har en importavgift på 1000 procent på ris. Och trots att det är dyrare att producera bomull i Amerika än i Afrika så är det Amerika som exporterar mest. Skälet är att amerikanska bomullsodlare får fyra miljarder dollar i statliga subventioner. Likaså är importavgifterna höga på till exempel skor och textilier.

På grund av den fortsatta utsugningen har kampen mot imperialismen fortsatt även efter frigörelsen från kolonialt styre. Därför har USA, sedan andra världskrigets slut på olika sätt intervenerat militärt över 40 gånger i andra länder. Bland de mer kända interventionerna är Vietnamkriget, den CIA-understödda kuppen i Chile 1973 samt inblandningen i El Salvador och Nicaragua. Men till skillnad från tidigare, under kolonialtiden, behöver de inte utöva direkt styre över de länder de dominerar. Det räcker med att föra ett krig för att få ett "regimbyte", efteråt kan pengarna (kapitalexporten) kontrollera landet nog så effektivt.

En revolutionär epedemi

Imperialismen håller alltså de fattiga länderna nere. Men genom att utmana systemet är en radikal förändring möjlig. För att kunna utveckla ekonomin behöver länderna bryta sitt beroende av utländska pengar, varor och företag. Detta kan man göra genom förstatliganden av stora företag och jord samt genom en mer planerad ekonomi.

Trycket från fattiga bönder och arbetare som ställt krav har gjort att i till exempel Kina, på Kuba och i Vietnam har företag och mark förstatligats i stor omfattning. Utvecklingen där har visat på potentialen när kapitalismens begränsningar bryts. Men tillföljd av att kapitalismen fortsatt att dominera på den globala nivån och genom det destruktiva inflytandet från den stalinisktiska byråkratin i Sovjet har dessa länder präglats av fåtalsstyre och korruption.

Sovjetunionens fall innebar att Stalinismen inte längre kan spela samma destruktiva roll. Den revolutionära utvecklingen i länder som Boliva, Venezuela och Equador kan istället för att dominieras av en stalinistisk elit fortsätta att präglas av miljonernas deltagande och kamp. Detta öppnar upp för en revolutionär epedemi i de länder som tidigare varit kollonier - revolutioner som verkligen ger makten till folkflertalet och sätter människors behov i centrum. Imperialismens grepp om världen kan då brytas och väg kan banas för en socialistisk utveckling också i väst.

 

Detta är ett bearbetat utdrag ur boken Draksådd (Kerstin alfredsson, Lena ericsson höijer och Jonathan Clyne).
(Boken kan beställas från www.zbok.se.)