Storebror ser dig!

Orwells skräckvision nästan verklig

Vid årsskiftet la den så kallade Säkerhetstjänstkommissionen fram sin rapport om Säkerhetspolisens och andra underrättelseorganisationers verksamhet. Den konstaterade tydligt att Säpo bedrivit verksamhet som varit både olaglig och stridande mot demokratiska principer.

Det har varit en omfattande storebrorsverksamhet under lång tid. Enligt en uppgift på kommissionens presskonferens påstods 130 000 personer vara registrerade 1969. 113 000 av dessa var kommunister. Cirka 145 000 röstade på vpk i valet 1968. Att man bara missade tjugo procent av dessa ger en antydan om över-vakningens omfattning.

Detta var dock inte alla som registrerats. Många registrerades också bara för att de prenumererat på en kommunistisk tidning eller för att de hade vänner som var kommunister och så vidare. Och många fler tycks också ha hamnat i registren: "Statspolisens centralregister innehöll år 1953 uppgifter om närmare 450 000 personer och vid mitten av 1960-talet var ca 500 000 personer registrerade däri." (SOU 2002:87)

Till detta ska läggas den militära underrättelsetjänstens register och de 150 000 som registrerats av den institution som allmänt kallats IB. Över en halv miljon människor, eller nästan var tionde vuxen svensk, var drabbade!

1969 förbjöds åsiktsregistrering i lag. Sedan dess hävdar företrädare för Säpo att det aldrig funnits fler än 4000 sökbara personakter i arkiven. I stället hade man så kallade arbets-anteckningar. Kommissionen hävdar i sin rapport: "I praktiken kom dessa arbetsanteckningar att inordnas i flera olika biregister till centralregistret och den rätta benämningen på arbetsanteckningarna är således arbetsregister." Och: "Detta har medfört att verksamheten har kunnat fortsätta in på 1990-talet trots att en ledande befattningshavare inom säkerhetspolisen ansett att detta stod i strid med grundlagens åsiktsregistreringsförbud. Justitiedepartementet har åtminstone under 1990-talet - då arbetsanteckningarna datoriserades - haft tillgång till information som belyst de rättsliga problemen med arbetsanteckningarna." (SOU 2002:89)

Säpo har alltså fortsatt med den olagliga åsiktsregistreringen, och de politiskt ansvariga har känt till det.

Konskevenser för registrerade

För de registrerade har detta inte bara varit integritetskränkande, utan också inneburit att de straffats rent konkret genom att utestängas från arbeten. I Sverige finns inte mindre än fyra hundra tusen (400 000) skyddsklassade tjänster. Årligen säkerhetskontrolleras omkring 160 000 personer. Det gör förmodligen Sverige till ett av de hårdaste kontrollsamhällena i världen.

Bakgrunden till detta "yrkesförbud" är förmodligen krav från USA. För att Sverige skulle få importera högteknologiskt försvarsmateriel krävdes att Sverige kunde visa upp säkerhetsåtgärder. Att detta skulle vara fallet görs troligt i Enn Kokks "Vitbok": "Amerikanerna ställde enligt Birger Elmér krav på att olämpliga personer inte arbetade i industrier, som använde [amerikansk försvarsteknologi]; Elmér säger sig bland annat ha hört Stig Synnergren läsa upp ett papper med denna innebörd för honom." (sidan 441)

I samma bok omtalas att "Wallenberg hade två direktörer avdelade för att arbeta med säkerhetsfrågor, vilket som en viktig bakgrund hade amerikanarnas villkor för försäljning av elektronik och annan försvarsmateriel till Sverige. Den som hade rått Elmér att hålla nära kontakt med Wallenberg var Gunnar Sträng."

Säkerhetstjänstkommissionens rapport bekräftar att vi har utsatts för en omfattande åsiktsregistrering under ett halvt sekel, att rena olagligheter förekommit, att ledande politiker varit ansvariga och blåljugit om sin roll och om verksamhetens omfattning.

Enligt tidningen Proletären godkände Göran Persson och Laila Freiwalds så sent som i december 1997 att Säpo bevakade KPML(r) och Socialistiska Partiet, trots att SÄPO sedan länge insett att dessa partier inte utgör något "hot mot rikets säkerhet". Och det finns tecken på att verksamheten fortsätter. Så politikerna kan inte bara avfärda det med att det var gamla avlidna kollegor som handlade enligt "tidsandan".

Så varför har det varit så tyst om dessa avslöjanden? Varför inga kraftfulla protester och krav på ledande politikers och tjänstemäns avgång? Det enda som har hörts är från de vänstergrupper som registrerats som skrivit artiklar i en blandning av harmsenhet, stolthet och skadeglädje, och spridd kritik om att SÄPO burit sig oprofessionellt åt från diverse liberala debattörer.

Problemet är att den kraft som skulle kunna förändra saken i grunden, arbetarrörelsen, bakbundits av sin ledning, genom att ledningen själva varit djupt insyltade genom att godkänna den registrering som pågått och själva ägnat sig åt angiveriverksamhet.

Sossar angav Offensiv-anhängare

I avsnittet om Offensiv/Rättvisepartiet (SOU 2002:91) förekommer åtskilliga citat som visar hur ledande socialdemokrater och SSU:are försett SÄPO med interna partihandlingar och personuppgifter inklusive personnummer om personer som sympatiserat med Offensiv.

Stora mängder uppgifter om kommunister kom till partiet från ofta intet ont anande arbetsplatsombud, och dessa vidarebefordrades till säkerhetspolisen. Fynd i CIA:s arkiv visar att uppgifterna också gick vidare till främmande makter.

På 50-talet var partiets högsta ledning med om att bilda IB (vad det verkliga namnet var är höljt i dunkel). Kommissionen skriver i SOU 2002:91: "I olika sammanhang ... har ju hävdats att skälet till att IB bildades på 1950-talet var att regeringen inte litade på att säkerhetspolisen var kompetenta nog att skilja på farliga och ofarliga kommunister. Man har dock inte förklarat varför man ansåg militären mer lämpade för detta." IB hade ett nätverk av "spioner" som var nära knutet till partiet, SSU, och fackföreningsrörelsen.

Motivet skulle alltså vara att förhindra att "oskyldiga" registrerades. Men varför göra detta genom att skapa ett eget spionerinät, varför inte bara skärpa kontrollen av SÄPO?

Arbetarledare fjärmade från klassen

Att arbetarrörelsens ledning varit så villiga att lämna ut politiska aktivister till statens kontrollapparat visar hur långt de fjärmat sig från rörelsens rötter. De har mera blivit representanter för den borgerliga statens intressen än arbetarklassens. Exemplet med Wallenberg och Sträng visar också att de inte dragit sig för att samarbeta med kapitalets företrädare för att registrera politiska aktivister.

Inte utan anledning är en av arbetarrörelsens gamla grundsatser att arbetarklassens befrielse ska vara dess eget verk. Arbetarrörelsen måste stå oberoende från staten och från borgerligheten.

Bo Öberg

Frän Socialisten nr 63, maj 2003