Debatten om IB och åsiktsregistreringen har blossat upp igen efter att Enn Kokks "Vitbok - militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen" släppts.

Det som är viktigast för aktiva inom arbetarrörelsen är, som vi skrev för tre år sedan i artikeln nedan, att delar av socialdemokratins ledning använde statens mest repressiva för sina egna politiska syften, och vice versa. Det har knappast nämnts alls i debatten, men efter Enn Kokks vitbok har några börjat snudda vid frågan.

Enn Kokk säger till exempel själv: "Det var över huvud taget en olycklig sammanblandning av statens och partiets uppgifter."

Arbetarrörelsen byggdes för att vara oberoende av den borgerliga staten, och det av goda skäl. Låt oss aldrig glömma det.

Staten utnyttjade (s)

Egentligen handlar IB-affären om arbetarrörelsens ledning och dess förhållande till borgarklassen.

Riksdagspartierna har börjat bjuda över varandra i vem som mest vill ha fram sanningen i IB-affären. De borgerliga ser sin chans att sätta dit socialdemokraterna. (S)-ledningen följer med, men vill få det till ett ansvar som faller på enskilda, numer döda eller pensionerade, politikers axlar, och som en följd av det hot som Sovjetunionen påstods utgöra mot rikets säkerhet.

Men det är inte bara frågan om enskilda politiker. Det handlar om arbetarrörelsens ledning och dess förhållande till borgarklassen.

Arbetarklassens frigörelse är dess eget verk, är en av de grundsatser som måste vägleda arbetarrörelsen. Arbetarrörelsen måste vara oberoende av borgerligheten och den borgerliga staten. När ledande personer syltar in sig i statens förtryckarapparat till den grad som nu skett, är det allvarligt i sig, men också ett tydligt bevis på att arbetarrörelsens ledning tagit över borgarklassens värderingar och sätt att tänka.

Stat i staten

Många upprörs över att det förekommit en "stat i staten", och att s-ledningen utnyttjat staten i partipolitiska syften. Men det är i själva verket tvärtom, den borgerliga staten har kunnat utnyttja s-ledarna och den socialdemokratiska ledningen i sina egna syften, vilket herrar Sten Andersson m.fl. villigt medverkat i och till och med initierat. De har till och med låtit IB spionera på de egna organisationerna.

Arbetsplatsombudens roll i affären är fortfarande oklar. Många, framför allt grupperingar på vänsterkanten, som KPML(r), antyder att de 22 000 ombuden var en enda stor spionorganisation. Denna tolkning måste bestämt tillbakavisas. Hur kommer det sig annars, att efter alla dessa avslöjanden och alla dessa år, inga av alla dess arbetsplatsombud stigit fram och erkänt att de varit spioner? De ombud som har trätt fram har i själva verket varit mycket upprörda och ledsna över att de utnyttjats av partiledningen och IB.

Det är positivt att det finns en arbetsplatsorganisation. Ett arbetarparti måste självklart ha en sådan för att föra fram sin politik på arbetsplatserna. Felet här är att ledningen fört fram fel politik. Den har i själva verket utnyttjat organisationen i ett syfte som tjänar den borgerliga staten. Till råga på allt har ledningen ljugit och bedragit arbetarklassen. Arbetarrörelsens ledning måste alltid tala om sanningen för arbetarklassen. Allt annat är oförlåtligt.

Socialdemokratins ledning svalde borgarnas kalla-krigspropaganda med hull och hår. Detta var ingen tillfällighet, utan ett symptom på hur ledningen påverkades av borgerligheten. IB-affären hänger på så sätt ihop med andra fläckar i partiets historia som dragits fram i ljuset på senare år, som tvångssteriliseringen.

Det är samma anpassning till borgerligheten som gör att Göran Persson åkte till Kina och prisade stabiliteten för att bana väg för ABB och Ericsson, eller att Lena Hjelm-Wallén ville bomba Irak. Det är därför Persson valde att tala inför finansvalparna på Wall Street i stället för att träffa det nybildade amerikanska arbetarpartiet när han åker till USA. Det är samma skäl som får Persson att tacka ja till samarbete med Blair och Clinton(!) om vänsterns nya "tredje väg".

Sanningskommission

Den norska Lund-utredningen, Norges variant på "sanningskommission" förs fram som modell. En norsk stortingsledamot från Sosialistisk Venstre, motsvarigheten till vänsterpartiet här, lade fram vad han såg som orsaken till att en sån kommission måste tillsättas även här: förtroendet för "rättsstaten" måste återupprättas. Detta verkade samtliga politiker vara överens om.

Men rättsstaten är en borgerlig rättsstat. Arbetarklassens rättigheter skulle den inte bry sig om ifall inte arbetarna satte press på den. Vad politikerna egentligen menar är att de är rädda för att arbetarna ska ta saken i egna händer och avsätta dem.

Det är riktigt att sanningen måste fram, men inte för att återskapa förtroendet för rättsstaten, utan för att avslöja den.

Åsiktsregistrering

Vi vet inte heller hur länge åsiktsregistreringen pågått, men troligen pågår den fortfarande. Men hittills har politikerna bara varit intresserade av att utreda frågan fram till 1973. Men de pressas nu hårt av opinionen och blir troligen tvungna att gå längre.

Framför allt behöver arbetarrörelsen en "sanningsdiskussion" om den politik som gjort den socialdemokratiska inblandningen i IB möjlig. Det räcker inte med att ledningen ger ut en "vitbok". Diskussionen måste ner på basplanet. Det förtjänar att återigen upprepa att detta inte är en fråga om att peka ut enskilda personer, det är i grund och botten ett politiskt problem. En politisk kursändring är det enda sättet att slippa "dra med sig IB-frågan in i 2000-talet", för att använda Göran Perssons ord.

Bo Ö

Från Socialisten nr 35 okt 1998