IB och FNL-rörelsen

Ingemar Oredsson sitter i representantskapet för Byggnads i Stockholm och är socialdemokrat. Under 60- och 70-talen var han en av många FNL-aktivister. Han är upprörd över Sten Anderssons utspel i IB-frågan.

- Han och alla andra i (s)-toppen har alltid förnekat registreringen. Plötsligt säger de "Javisst - vi gjorde det för landets bästa".

- Sverige hade världens starkaste FNL-rörelse under den här tiden. Det var bara i USA den hade fler medlemmar. Vi fyllde hela kongresshallen i Folkets Hus. Folk kom inte in i bland. Demonstrationerna när Nixon och Kissinger bombade Nordvietnam samlade 50 000 deltagare. Det var en rörelse som väckte många till politisk aktivitet och medvetenhet och slog igenom på alla områden. Vem vet, Evert Taube, som ju skrev en dikt till Vietnam ansågs kanske även han som en säkerhetsrisk ? Under ett uppträdande på Gröna Lund sa Evert Taube att "Djävulen bor i USA", säger Ingemar med road min.

Vänstersympatisörer

- Försvarsstaben kartlade metodiskt vänstersympatisörer, och var de homosexuella eller hade dålig ekonomi registrerades det med. De använde telefonavlyssning och fotografering. Vänstergrupperna visste om det här och lade ut fällor. Det anordnades telefonkedjor och falska demonstrationer för att få bevis på att man var avlyssnad och registrerad. När fotograferna tog fram sina kameror var demonstranterna inte sena att fotografera dem som bevakade. När det var dags för riktiga demonstrationer lurades poliserna längst ut på Djurgården med hjälp av tydliga lockbeten. Poliserna trodde att det var demonstranternas plakat i bilarnas bakluckor. Då fick vi demonstrera i fred.

- Annars slog polisen hårt mot folkmassorna. Socialdemokraternas ledning var för kriget i Vietnam och hyllade USA:s kamp mot den farliga världskommunismen. Allt för att värna det kapitalistiska systemet.

1968 vände det. Olof Palme gick tillsammans med Nordvietnams utrikesminister i en demonstration för Vietnam. Men registreringen fortsatte.

- Det fanns många kommunister bland byggnadsarbetarna och betongarbetarna på 50- och 60-talet.

I Murarförbundet hade kommunisterna majoritet. Hela tiden registrerades vanliga arbetare. Men i verkligheten var överklassen de verkliga spionerna, med Wennerström och Bergling som exempel. Inte en enda arbetare har sedan gripits för spioneri. Hetsjakten var alldeles meningslös och skadade oskyldiga. Som när man slog ner på sjukhuset i Göteborg.

Utanför kontroll

Informationbyrån, IB, hölls helt utanför riksdagens kontroll. Det var bara ledningen i regeringen som visste vad som hände. Det smögs och ljögs. IB samarbetade med både polis, militär och underrättelsetjänsterna i andra länder, t.ex. Israel och USA. Debatterna var få och det förstår man när radiochefen satt med i beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, en samarbetsnämnd mellan krigsmakten och massmedia.

Proteströrelsen mot åsiktsregistreringen startade med IB-kommittén den 1 november 1973. Det hade gått för långt. Den 1 december samma år samlades Sveriges kulturelit i Riksdagshuset. Det var Hasse och Tage, det var Lena Nyman, Gösta Ekman, Fria Pro och många fler. Och Peter Bratt skrev om angiveri som folkrörelse i Dagens Nyheter. De hade tidigare vägrat ta upp saken därför att de ansåg att det vore opatriotiskt. Han ansåg att man inte kan tala om verklig demokrati förrän folket via parlamentet också kan bestämma över de ekonomiska besluten.

Historien visar att det alltid lönar sig att skapa opinion. Människor väcktes till insikt om att hela verksamheten i grunden var olaglig. Det mildrade också en del straff för drabbade personer.

Pia Hallqvist

Från Socialisten nr 35 okt 1998