I Gruv bestämmer medlemmarna
I början av maj mullrade det i malmfälten runt Kiruna. Förhandlingarna mellan gruvarbetarnas fack och arbetsgivaren LKAB strandade. Det skulle inte bli något extra påslag utöver den centralt förhandlade potten, menade företaget. Arbetsgivarens slutbud togs med ner i berget av Kirunagruvans klubbordförande Harry Rantakyrö och lästes upp för medlemmarna som hade samlats 775 meter under jord. Förhandlingarna förklarades avslutade av LKAB. Inte en krona mer än Metalls centrala avtal. Punkt slut. Efter en kort stund reste sig en av medlemmarna upp och sade: "den som är nöjd med budet kan gå ut och börja jobba igen". En kompakt tystnad spred sig över församlingen. Ingen reste sig upp. Gruvarbetarna hade bestämt sig. De tänkte kämpa. Och därmed var strejken ett faktum.Vi träffar Harry Rantakyrö på fackexpeditionen några dagar efter att strejken har avslutats. Han berättar att missnöjet började redan innan de centrala avtalsförhandlingarna var slutförda.
- Vi gillade inte att Metall skrev på ett treårigt avtal. Ett treårigt avtal med den här regeringen är jättefarligt. Det är inte så att avtalet är dåligt i sig, men de lade sig alldeles för lätt. Här hade man chansen att visa att IF Metall är ett förbund att räkna med, ett förbund som tar strid. Sen när vi började med de lokala förhandlingarna hade arbetsgivarna väldigt hög svansföring. Det skulle inte bli ett öre över det centrala avtalet! Och inte ens det för vissa grupper. En del skulle bara få två-trehundra kronor i månaden.
Gruvarbetarna drog till med ett lönekrav på fyratusen kronor i månaden, vilket fick många utomstående att reagera och kalla konflikten för lyxstrejk. Harry förklarar:
- Fyratusen var vårt utgångskrav, men alla vet att det är ett kompromissbud. Medlemsmötet spikade kravet. Medlemmarna snackade om vad vi skulle kräva. Då var det någon som sa: "vi drar till med fyratusen". Eftersom medlemsmötet har bestämt det, driver vi det kravet. Arbetsgivarna säger att fyratusen är extremt, men då svarar vi att deras bud också är extremt. Inte ett öre över det centrala avtalet är extremt. Vi räknar med att vi landar någonstans däremellan.
Det är alltså medlemmarna som spikar lönekraven. Sedan röstar man om buden innan något avtal skrivs under. Ibland blir det väldigt sega förhandlingarna, där de fackliga representanterna får gå tillbaka och sätta sig vid förhandlingsbordet flera gånger. I gruvan är det medlemmarna som bestämmer. Samtidigt är engagemanget stort bland arbetarna.
- Förra året var det åttahundra på medlemsmötet. Det hölls i stadshuset. I princip alla var där, som inte gick i skiften. Den signalen går fram till arbetsgivaren. Kommer det ingen på mötet så vet de att det inte är något tryck i frågan. Det är medlemsmötena som är högst beslutande. Det blir ofta vilda diskussioner. Men det är därifrån vi får kraften i förhandlingarna, berättar Harry.
Efter att arbetarna i Kirunagruvan satt sig dröjde det inte länge innan strejken spridit sig till de andra gruvorna i Svappavvara och Malmberget. Arbetsnedläggelsen blev i det närmaste total med tvåtusen gruvarbetare inblandade i konflikten.
- Hoppar man på en bergis i Svappavaara så hoppar man på alla, säger Harry bestämt och sätter fingret på vad det är som gör gruvarbetarna så speciella - man håller ihop, helt enkelt.
Företagsledningen skickade snabbt ner representanter i gruvan för att tala arbetarna tillrätta. Bland annat försökte de splittra genom att gå på den grupp som skulle få en större höjning. "Varför strejkar ni? Ni får ju en bra höjning" sade cheferna. Men gruvarbetarna svarade bestämt: "Vi strejkar för de som bara ska få tvåhundra kronor." Sedan skrev cheferna upp namnen på de strejkande och hotade med att stämma alla till arbetsdomstolen.
- Hur skulle det se ut? Tvåtusen gruvarbetare
inför domstol. Det får bli i Globen i så fall, skrattar Harry.
Med en sådan beslutsamhet och sammanhållning gick det inte att rucka på gruvarbetarna. De som skulle få mest pengar ställde upp för dem som skulle få minst. Ingen grupp försökte sko sig själva. Under tiden tickade pengarna bort för LKAB. För varje dag som arbetet låg nere förlorade företaget 35 miljoner kronor. Samtidigt är Harry mån om förklara att trots konflikten tog man sitt ansvar.
- Vissa arbeten måste ju utföras för att inte riskera företagets överlevnad. Brännarna, pannskötarna och skyddsarbetet var igång hela tiden. Alla gick till jobbet som vanligt och var startklara, i väntan på beskedet att förhandlingarna återupptagits.
När LKAB tillslut, efter tre dagars strejk och hundra miljoner minus, gav efter och satte sig vid förhandlingsbordet tog det bara fem minuter innan arbetet var igång igen.
- Och tre timmar senare var vi uppe i full produktion. När väl förhandlingarna började igen tog vi vårt ansvar. När man kör så kör man. Vi körde med övertid från första dan för att ta igen, berättar Harry.
Ett par veckor senare är förhandlingarna avslutade. I skrivande stund har gruvarbetarna just röstat ja till det senaste lönebudet. Några fyratusen kronor blev det inte, men så var det också bara ett utgångsbud. På följande medlemsmöten ska nästa års lönekrav spikas. Då bestämmer medlemmarna gemensamt vilken grupp som ska prioriteras i den kommande lönerevisionen. Sedan ställer alla upp till hundra procent för den gruppen.
Det är svårt att undvika att förundras över den starka sammanhållning som finns i gruvorna i Malmfälten. När vi frågar Harry vad det är som gör att gruvarbetarna känner en sådan solidaritet för varandra verkar han nästan lite förvånad över frågan. Som om sammanhållningen är något så självklart att ingen ens funderar över vad den beror på. Man vet av erfarenhet vad som finns att vinna på att hålla ihop. Och man vet också vilka konsekvenserna blir om man inte ställer upp för varandra.
Artikeln tidigare publicerad i fackklubbens tidning på Pågens.