Hyckleri i Kinakritiken

De senaste klagomålen från västerländska institutioner över bristen på mänskliga rättigheter i Kina osar av hyckleri. De uttrycker en form av ideologisk aggression mot det kinesiska kommunistpartiets styre och den kinesiska nationen över huvud taget.

Ett liknande mönster kunde ses på 1980-talet i Östeuropa. Där slöt sig små grupper av dissidenter samman i ”demokratins” och de ”mänskliga rättigheternas” namn och lanserade manifest och program till stöd för ”frihet”. Men ”frihet” är en av de mest laddade och grandiosa termer som eliter genom historien missbrukat som försvar för sin egen makt. Marx brukade säga att ordet har ett klassinnehåll, och att alltså ”frihet” betyder en sak för de rika och en annan sak för de fattiga. ”Frihet” från fattigdom, otrygghet och exploatering är grundvalen i de socialistiska idealen.

I ”frihetens” namn vann västerländsk kapitalistisk demokrati tillräckligt mycket stöd i Östeuropa för att störta de härskande partiernas makt och överföra folkets rikedom till ett fåtal privatpersoners händer. I till exempel östra Tyskland tillhör nu över 80 procent av all egendom västtyskar. Den byråkratiska administrationen ersattes av en administration i den nya härskande klassens intresse, en klass som stal från folket lika målmedvetet som imperialistmakterna på 1800-talet plundrade Afrika, Indien och Kina.

Det arbetande folkets rättigheter och frihet i Sovjetunionen och Östeuropa struntade man i. En handfull oligarker tog över det mesta av egendomen. De tog först över nyckelsektorer av industrin och bankväsendet som tidigare ingått i planekonomin, och gick sedan systematiskt vidare till bostadsbeståndet, bankerna, naturtillgångarna, media. Till och med pensionärerna befriades från sin egendom. I före detta Sovjetunionen sjönk genomsnittslivslängden dramatiskt och ekonomin genomgick en större kollaps än när Hitlers arméer invaderade, brände jorden och dödade över 20 miljoner människor.

När Berlinmuren föll 1989 trodde de flesta i väst att en ny era av fred och välstånd skulle följa. Inom två år hade krig förklarats mot Irak och vi kunde bevittna den mest sofistikerade laserstyrda fyrverkeriuppvisningen hittills i historien. Den ”frihet” som utlovats begränsades till USAs frihet att utöva sin ensidiga militära och ekonomiska hegemoni över planeten, dess folk och resurser. Mönstret förstärktes av de bomber som släpptes över Belgrad 1999, Afghanistan från 2001 och åter igen Irak från 2003. Dessa uppvisningar av militär styrka underlättade NATOs expansion till Rysslands gräns.

Nya länder skars ut ur före detta Sovjetunionen, men många fick det sämre. Kirgisistan till exempel fick känna av en katastrofal försämring av levnadsstandarden som destabiliserade landet. USA vann emellertid ”friheten” att etablera en flygbas där, som kunde användas att attackera Afghanistan ifrån. 

Inga priser har delats ut till de oskyldiga offren för tortyr, arresteringar eller mord i det så kallade Kriget mot terrorn. Därför måste man ifrågasätta motiven bakom de senaste attackerna på Kina. Detta betyder inte att man bortser från Kinas problem eller att man uttalar sitt gillande för maktmissbruk eller politiska misstag.

 Heiko Khoo, 13 oktober 2010