Inför valrörelsen:
Hur räddat är Sverige?
Startskottet till valrörelsen har gått och med det börjar också affischernas krig. Retuscherade politiker ser ner på oss. Floskler och förenklade budskap avlöser varandra på affischpelarna. Bottennappet hittills står SAF för: "Alla föds företagsamma" sätts upp sida vid sida med affischer om företagare som trots skatter och regler klarar sig. Antagligen är det ett försök att utnyttja Rousseau ("Alla föds fria, men överallt går man i kedjor") för SAFs egna skumma syften. Alla föds företagsamma och en del föds in i pappas företag. Vore inte det en mer tänkvärd vinkling?
LO däremot står för en frisk fläkt i sammanhanget. "Vi räddade Sverige" och bilder på arbetslösa och ensamstående mammor som verkligen har fått lida under de senaste årens budgetsanering och ekonomiska kris. Äntligen något med en klassanalys, bortom pladdret om att alla (eller som SAF antyder enbart företagarna) har fått göra uppoffringar.
Det finns dock ett problem med LO:s affisch. Är Sverige verkligen räddat? Betyder löften om ett slut på nedskärningar, en minskning av den öppna arbetslösheten och några försiktiga reformer mera barnbidrag, lite extra a-kassa för några och Persson-pengar till kommunerna att vi har tagit oss ur krisen? Enligt en undersökning som SKTF har gjort räcker Persson-pengarna inte ens till att stoppa uppsägningar i kommunerna. Samtidigt har sysselsättningsgraden som procent av hela befolkningen inte varit så låg på hundra år och inkomstklyftorna fortsätter att öka. Visserligen är budgetunderskottet mindre, inflationen låg och storföretagen skördar rekordvinster. Men är det detta som menas med att säga att Sverige är räddat? Var är räddningen för majoriteten som inte sett mer än försämringar under större delen av de två senaste decennierna?
Vad LO kanske menar är att det nu finns en förhoppning om att så småningom kunna rädda alla dessa människor. Bara vi inte får en borgerlig regering.
Men man frågar sig: Har LO glömt att Sverige är bara en liten del av världsekonomin? Och att Sverige är extremt exportberoende? Dessutom är den svenska exportindustrin väldigt konjunkturkänslig eftersom större delen av exporten består av transportmedel (bilar, lastvagnar mm), maskinvaror och träprodukter. Dessa industrier drabbas snabbt och hårt av en internationell nedgång, på grund av sina höga kostnader.
Och har de glömt att den kapitalistiska världsekonomin utvecklas i konjunkturer som Sverige inte kan påverka, men likväl drabbas av? Hela kapitalismens historia visar att perioder då produktion och investeringar ökar efter 5-6 eller i vissa fall upp till 8-10 år oundvikligen ersätts av perioder med överproduktion (varor produceras, men kan inte säljas) eller överkapacitet (varor produceras inte trots att det finns fabriker, maskiner och arbetare som kunde producera dem) vilket leder till ekonomisk nedgång och ökad arbetslöshet. Då sjunker statens skatteinkomster och man betalar ut mera till de arbetslösa. Budgetunderskottet kommer att rusa i höjden i en sådan situation oberoende av vem som sitter i regeringskansliet.
Faktum är att varje konjunkturnedgång sedan mitten av sjuttiotalet (74-75, 81-82 och 91-92) har varit djupare än den tidigare. Varje gång har arbetslösheten och statsskulden lyfts till nya höjder. Under varje uppgång däremellan har tillväxten t.o.m. varit svagare än under efterkrigsuppsvingets nedgångar.
Orsakerna som skapade det historiskt unika efterkrigsuppsvinget har vänts till sin motsats. USA:s absoluta dominans över världsekonomin har ersatts av tre konkurrerande block, Triaden. En successiv nedmontering av handelshindren har ersatts av ett allt skarpare tonläge mellan blocken och en ökande mängd regler och olika avtal som utgör dolda handelshinder. Bretton-Woods-överenskommelsen om stabila valutor, bundna till dollarn, har ersatts av valutakaos. Statligt ingripande för att stabilisera ekonomin i Keynes anda har ersatts av inflation, stagflation (samtidig inflation och stagnation) och/eller massiva statsskulder. Ett högt privat sparande har ersatts av höga skulder. Och slutligen en av grundbultarna för efterkrigsuppsvinget stora investeringar i verklig produktion har ersatts av massiv spekulation i alla möjliga sorters papper. Egentligen representerar allt detta en återgång till hur det ohämmade kapitalistiska systemet fungerade före andra världskriget. Och därför har vi all anledning att vara oroliga. Att som LO underförstått påstår, att krisen i princip är löst, är tyvärr naivt och okunnigt.
Ännu har vi inte hamnat i en konjunkturnedgång lika djup som trettiotalets depression. Produktionsbortfallet har stannat vid ett par tre procent jämfört med trettiotalets nedgång på 20, 25 eller 30%. Det har funnits motverkande faktorer som förlängde 80-talets uppgång och hindrade svackorna från att förvandlas till katastrofer. Problemet är att även dessa faktorer har börjat vändas till sin motsats.
Det ekonomiska undret Sydost-Asien har förvandlats till en källa för instabilitet för hela världsekonomin. Efter att ha hyllats i åratal som framtidens ekonomier med visionära ledare, stabila politiska system, fogliga arbetare, lojala mot sina arbetsgivare och ointresserade av fackföreningar, får vi nu höra talas om korrupta diktaturer, förlegade banksystem, upplopp och strejker.
Kanske det internationella kapitalet genom sitt organ IMF lyckas undvika total kollaps genom att pumpa in miljarder i dessa länder. Pengar som i slutänden betalas via skattsedeln av arbetarna i i-länderna, medan storföretagen räknar sina spekulationsvinster från av att ha tvingat ned Thailand, Malaysia, Indonesien m.fl. på knä. Men redan för några år sedan då IMF räddade Mexiko överskred man sina befogenheter att låna ut. Nu har man tvingats låna ut mycket mera. Och medlemsländerna i IMF, framförallt USA knorrar och vill inte ge mera pengar. Allt fler kapitalistiska nationer ogillar att subventionera sina lågpriskonkurrenter. Många fler räddningar lär det inte bli.
Och vad gör man om de japanska bankerna börjar krascha? Även det japanska miraklet lever på undantag. Dem har ingen råd att rädda. 8 av 20 av de största japanska bankerna är konkursmässiga. De hålls bara vid liv genom att de använder aktier och värdepapper som genom bokföringstrick tillåts ha ett nominellt värde som de i själva verket inte har. Och det är inga små banker. De japanska bankerna dominerar bland de största bankerna i världen. Inte för inte varnar Sony Corporations VD för att det japanska banksystemet är ytterst instabilt och kan dra ned världsekonomin i en depression. Samtidigt haltar den japanska ekonomin sig fram, trots att räntan är så låg att den knappt märks och den japanska staten har snabbt lyckats skaffa sig ett rekordstort budgetunderskott för att stimulera ekonomin. Men inget har verkligen hjälpt och Asien lär knappast rädda oss, som delvis var fallet i slutet av 80-talet och början av 90-talet.
Det är dock inte bara de japanska bankerna som lever farligt. 80-talet såg en snabb ökning av krediter i hela världen. Mer och mer köptes för pengar som inte fanns nu, men med pengar som man hoppades skulle finnas i framtiden. När 90-talets konjunkturnedgång kom fanns det inte pengar att betala tillbaka. Och banker i USA föll som käglor och i Sverige fick regeringen öppna bankakut. Idag är kreditnivån faktiskt betydligt högre än mot slutet av 80-talet. Nu har även det sena 20-talets toppresultat i upplåning överträffats till exempel i USA.
Lägg till detta att statsskulden i nästan alla länder har slagit alla tidigare noteringar och regeringarna därför har mindre möjligheter att pumpa in pengar i ekonomin under en nedgång för att motverka fallet. Räntorna är oerhört låga i nästan alla utvecklade länder redan nu i högkonjunkturen och knappast kan sänkas i en nedgång för att den vägen bromsa ras. Aktiepriserna i förhållande till BNP har fullständigt tappat markkontakt (USA har 20% av världens BNP, men 50% av aktievärdet!) och när de faller tenderar de att dra med sig stora delar av den verkliga ekonomin i raset. Med detta i minne borde man förstå att vi går illa rustade in i nästa konjunkturnedgång.
När man har kommit så här långt i resonemanget drar borgerliga ekonomer fram sin sista räddningsplanka IT. Informationsteknologin ska rädda världen. Visst är det sant att en ökning av produktiviteten, d.v.s. att nya maskiner ser till att lika många eller t.o.m. färre arbetare kan producera mer än tidigare, lägger grunden till en ökad välfärd för alla. Problemet är att hittills har resultatet av informationsrevolutionen varit överskattat, även om det är sant att vi idag vore i en ännu sämre position om inte IT hade funnits, eftersom produktiva investeringar i övrigt knappt har täckt förslitningen. Stephen Roache, chefsekonom på Morgan Stanley Bank (en av USAs största investeringsbanker), redovisar i en av sina senaste rapporter nånting som han kallar "produktivitetsparadoxen": Trots enorma investeringar i IT släpar produktivitetsökningarna fram på en nivå som är betydligt lägre än på 50- och 60-talen. DN redovisade nyligen att 68% av företagsledarna internationellt anser att deras investeringar i IT inte resulterat i mätbar lönsamhet, men att de har tvingats till dem för att hålla konkurrensen stången. Även när de blickar framåt mot år 2000 tror inte ens hälften att IT ger någon vinstförbättring. Vad värre är, vilket Stephen Roache också redovisar, är att IT riskerar att förvärra den kommande konjunkturnedgången. De enorma investeringar i IT som har gjorts fortsätter att kosta lika mycket pengar även när det inte går att sälja lika mycket och blir därför en belastning, till skillnad från anställda som kan avskedas. IT visar att kapitalismen löser sina kriser genom att återskapa dem på en högre nivå.
Det mest sannolika är därför att nästa konjunkturnedgång kommer att vara djupare än den förra i början av 90-talet. Hur djup är svårare att säga. Men om nedgången sätter igång en kedjereaktion av handelshinder och devalveringar, vilket inte alls är osannolikt, kommer vi att hamna i en djup depression.
Denna utveckling kommer att stå i stark kontrast till LO-ledningens konstaterande att Sverige är räddat och den socialdemokratiska ledningens vallöften om att det inte blir flera försämringar. Just denna kontrast kommer att ge upphov till en storm inom arbetarrörelsen. Trots alla uppoffringar så räckte det inte. Många kommer då att dra slutsatsen att det är helt otillräckligt för arbetarrörelsen att vara kapitalismens duktigaste administratörer, att det som behövs är ett helt nytt system.
Jonathan Clyne
Från Socialisten nr 32 maj 1998