Högsta domstolen är en av komponenterna i statens maktutövning. Fungerar den på ett demokratiskt sätt eller går den maktelitens ärenden?

Vem kontrollerar Högsta domstolen?

HD (Högsta domstolen) är det högsta dömande organet när det gäller bl.a. brottmål, familjemål och tvistemål. Dit kommer mål som överklagats först i tingsrätt och sedan i hovrätt. Alla överklaganden kommer dock inte dit. För att få målet prövat krävs prövningstillstånd. Av de drygt 5000 överklaganden som årligen kommer in får cirka 4% prövningstillstånd. Trenden under hela 1900-talet har varit att det blivit allt svårare att "gå till kungs", dvs. att få sitt ärende prövat i den högsta instansen.

Tre myndigheter har dock rätt att föra upp mål till HD utan att först erhålla prövningstillstånd. Det är RÅ (Riksåklagaren), JO (Justitieombudsmannen) och JK (Justitiekanslern). Att de har den rätten innebär en slags kontroll gentemot domstolen så att vissa mål som är av särskild vikt inte "sållas bort" av HD i prövningstillståndsförfarandet. Det är emellertid bara ett tiotal mål per år som förs vidare till HD den vägen.

I HD sitter 18 justitieråd. Det är de som bestämmer vilka mål som skall få prövningstillstånd, och som sedan dömer. Att så få mål kommer upp i HD är ett problem för domstolarna. T.ex. har inte straffvärdet (hur länge man får sitta inne) för en grov misshandel avgjorts av HD under de senaste tio åren. Då detta är ett vanligt brott som många människor döms för, så borde ju frågan prövas så att alla domare dömer åtminstone ungefär likvärdigt. Det är ju inte meningen att straffen skall bli beroende av vilken individ som är domare eller i vilken del av landet domstolen finns. I realiteten har därför hovrätternas avgöranden kommit att bli allt viktigare och i många fall fått status av prejudikat (avgöranden som tingsrätterna följer).

Någon allmänhetens insyn i HD:s verksamhet finns knappast. Nästan alla mål avgörs på handlingarna. Det innebär att ingen offentlig muntlig förhandling förekommer så som så gott som alltid är fallet i en tingsrätt. I stället har justitieråden ett helt internt förfarande innan de fattar sin dom. Anledningen till det är att HD vanligen bara skall pröva själva rättsfrågan, t.ex. hur en viss lag skall tolkas, och inte frågan i sig. Man låter underrätten ta upp bevisning och värdera denna, medan HD tolkar lagen, och på detta sätt ges prejudikat som domstolarna sedan kan utgå ifrån när de senare skall döma liknande fall.

Anslagen

Anslagen till domstolar sker genom en uträkning i förhållande till det antal mål som avgörs där varje år. För HD gäller emellertid inte dessa regler. I stället lägger HD varje år, med utgångspunkt från föregående budgetårs anslag, ett förslag till domstolsverket om hur mycket pengar de behöver till sin verksamhet. 1997 erhöll domstolen 50 miljoner kronor, av domstolsväsendets totalt 3 miljarder, till sin verksamhet.

Regeringen

Varken regeringen eller någon annan myndighet får lägga sig i hur en domstol dömer i ett enskilt fall, eller hur den skall tillämpa en lag. Detta framgår redan av grundlagens regeringsform (RF 11:2). Syftet med detta är att en politiker inte skall kunna påverka domstolen i någon särskild riktning, utan att domaren helt självständigt tolkar lagen. Men en annan konsekvens är också att regeringen inte har mycket kontroll över vad som sker inom domstolarna över huvud taget. När effektiviteten skulle utredas inom polis, åklagare, domstolsväsende och kriminalvård för att få ned tidsåtgången mellan brottsanmälan till dom (normalt ca 7 månader) så riktades kritik mot alla utom domstolsväsendet (RRV 1996:63). Regeringen sa bara att målsättningen var att omloppstiden inte får öka. All formulering av verksamhetsmålen överläts till de enskilda domstolarna. Och det är klart att detta är logik. Om domstolarna inte får påverkas av annat än lagarna, och dessa skall följas, så kan heller ingen annan berätta för domarna hur detta skall gå till. Dessutom är domstolarnas verksamhet till stora delar reglerad i lag, och kan följaktligen inte förändras på annat sätt än genom lagändring. Någon kontroll över HD:s effektivitet finns inte. När vi frågade svarade de bara att: "Det finns inga uppgifter om den tid som ett justitieråd lägger ned på ett mål."

Vem har då egentligen någon kontroll över domstolarna? Man kan säga att Högsta domstolen är en kontrollmyndighet över de lägre instansernas domstolar, då ju de kan pröva huruvida saken där är "rätt dömd" om nu ärendet får prövningstillstånd. Övriga myndigheter som har insyn är JO (Justitieombudsmannen), JK (Justitiekanslern), Statens ansvarsnämnd och Domstolsverket. När det gäller Justitieråden är det JO och JK som är av intresse. Dessa myndigheter har rätt att väcka åtal i ärenden om brott i tjänsten. Emellertid är det HD som prövar sådana mål, alltså kollegorna som prövar personens lämplighet om det skulle gälla ett justitieråd.

Statens ansvarsnämnd som prövar diciplinansvar för statsanställda har inte någon laglig möjlighet att agera gentemot justitieråden. Inte heller tycks domare förekomma särskilt ofta över huvud taget. Under 12 år har domarärenden bara prövats 14 gånger. Vad sedan gäller Domstolsverket är detta bara en administrativ myndighet som fördelar pengar och inte lägger sig i på det sättet andra myndigheter gör i sin underställda verksamhet (ingen fick ju lägga sig i hur en domare dömde i det enskilda fallet).

JO som är riksdagens och allmänhetens kontrollorgan skall se till att domstolar och myndigheter iakttar grundlagen. JO kan inte ändra på sakfrågans utgång eller på något sätt sanktionera den som handlat fel, utan bara kritisera och hoppas att det fungerar preventivt. Däremot har myndigheten en möjlighet att få ärenden prövade inför domstol. I flera fall som åtalats av JO har domstolarna dock haft en betydligt mildare syn på de enskilda domarnas felsteg än vad JO haft. Lotti Ryberg skriver i sin bok "Domarkarriären" att: "Domstolarna verkar undvika att ta ställning och försöker hitta kompromisser som skyddar de enskilda domarna." Vad det gäller JK har "han" ungefär samma roll gentemot domstolarna som JO, alltså en rätt att åtala för tjänstefel hos domarna. Varken JO eller JK verkar emellertid särskilt "aggressiv" i sin kontrollfunktion. "JK är, liksom JO, ganska mild i sina omdömen när det gäller domare som felat i kontakten med parterna eller allmänheten" (Ryberg igen). Hon fortsätter: "JK uttrycker ofta stor förståelse för domarens handlande eller anser att domaren handlat korrekt."

Kontroll genom nämndemän

Ett politiskt kontrollsystem med gamla anor är det svenska nämndemannasystemet. De politiska församlingarna (kommunfullmäktige) väljer nämndemän till tings- och hovrätter. Syftet med detta är att det skall finnas en folklig kontroll över de straff som utmäts i domstolarna. Man tänker sig att folkets allmänna moraluppfattningar då kommer till tals och att straffen därför motsvarar vad som av genomsnittssvensken uppfattas som rimligt. Om det i verkligheten är så skall vi låta vara osagt. Men det råder ingen tvekan om att systemet som sådant är ett kontrollsystem som effektivt går att utnyttja i åtminstone tingsrätterna. Där är det nämligen i brottmål en majoritet av nämndemän (3 st) medan domaren är ensam (Detta under normala förhållanden, variationer kan förekomma beroende på målets art). Och eftersom varje person har en röst, är alltså de politiskt valda i majoritet. I hovrätten är rollerna emellertid ombytta. Där är de professionella domarna i majoritet över de folkvalda. Högsta domstolen ser däremot helt annorlunda ut. Där finns inga politiskt valda, och alltså inte heller den folkliga insyn som annars präglar rättsväsendet.

Skiljedomar

Vissa rättsfrågor avgörs inte vid en offentlig domstol. När större företag avgör tvister så sker detta nästan alltid genom skiljedom. Detta innebär att vardera parten utser en domare, som tillsammans utser en tredje. Denna helt privata domstol, utan insyn från allmänheten, dömer sedan i målet. Fördelen för företagen är att förfarandet är hemligt och att det går betydligt snabbare än en vanlig rättegång. Nackdelen är att det är dyrt, i allmänhet mellan en halv och en miljon kronor i rättegångskostnad. Ärendet kan inte heller överklagas till högre instans, utan är slutligt avgjort i och med att domen fallit.

Ett av dessa tvistemål var mellan företagen Skanska och Nemu år 1996. När notan skulle betalas begärde domarna 450.000 Kr var i arvode, samt ersättningar för diverse utlägg och skatter för ytterligare några hundra tusen, en summa som bestäms av domarna själva. Det arbete som var och en av domarna lagt ned på ärendet var mellan 200 - 225 timmar. Företaget Nemu tyckte att detta var alldeles upp åt väggarna för mycket betalt och drev därför till domstol frågan om ersättningens nivå. Saken kom ända upp till HD, men inte i någon instans tyckte man att ersättningen var oskäligt hög.

Vad har nu detta med justitieråden att göra? Jo i det fall vi ovan redogjort för var en av domarna ett f.d. justitieråd. Och det är en vanlig bisyssla bland justitieråden att vara skiljedomare. Så helt förvånande att HD kom fram till att ersättningen var skälig är det ju inte då de dömde i egen sak.

Det finns bestämmelser om att offentliganställda inte får ha bisysslor som kan skada eller rubba förtroendet för den egna verksamheten. Tidigare var det så att justitieråden skulle rådfråga regeringen om det kunde tänkas att deras bisysslor kunde tillhöra den gruppen. Efter hård kritik i massmedia och i riksdagen, då det visat sig att justitieråden aldrig hade gjort några ansökningar, gäller sedan 1999 en ny bestämmelse. Justitieråden skall nu rådfråga HD:s ordförande om verksamheten kan tänkas vara skadlig (33§ Förordning 1996:377 med instruktion för Högsta domstolen). Således löste man problemet genom att låta frågan avgöras av domstolen själv.

Justitieminister Laila Freivalds tycker det är bra att justitieråden har dessa bisysslor detta är enligt henne "till gagn för samhället". Hon anser att justiterådens medverkan skapar förtroende hos parterna och att de kunskaper de får genom skiljedomarna är till nytta när det gäller att handlägga liknande ärenden i domstol (Svar på fråga 1996/97:813). Nu kan man ju undra vad de skall med den kunskapen till då ju dessa frågor alltid avgörs av skiljedom. Större företag skriver i stort sett aldrig ett avtal utan att ta med en klausul om skiljeförfarande. Man undrar onekligen också vad som skulle hänt med andra tjänstemän som på sin fritid ägnar sig åt sysslor som ligger så nära den ordinarie verksamheten, skulle de få utöva dem? Den tredje reflektionen är hur det kommer sig att justitieråden har tid med så omfattande extraknäck som skiljedomar utgör? Kan det vara så att de gör ett sämre ordinarie jobb för att hinna med skiljedomarna, eller är det så att arbetsbelastningen på justitieråden är för låg?

Justitieråden

Det är inget djärvt påstående att säga att justitieråden inte representerar ett tvärsnitt av folket. Den yngste är 50 år i en församling med genomsnittsålder på 59 år. Bland dem vi kunnat undersöka inkomst och förmögenhet på, så ligger genomsnittsinkomsten på drygt en miljon kronor om året (1.123.780). Om man jämför det med hur mycket en student skall kunna leva på enligt regeringen, så skulle studenten kunna plugga i 18 år för samma belopp. Justitierådens genomsnittliga förmögenhet ligger på nästan tre miljoner kronor (2.762.063).

När det gäller kvinnor så har andelen ökat i HD. Den första kvinnan kom in 1968, och med de två nya som kom in 1998, så är det numera fem kvinnor. Justitieminister Laila Freivalds har uppenbarligen efter mycket kritik agerat i frågan. Naturligtvis är det bra att en könsutjämning kommer till stånd, men frågan är om inte den sociala snedrekryteringen är ett betydligt större problem. Och här kommer vi inte att få se någon förändring inom överskådlig framtid. Inget justitieråd kommer från socialgrupp tre. Tvärtom kommer majoriteten från ytterst välbärgade hem. Av 16 undersökta kommer tre t.o.m. från hem där pappan var justitieråd. Man kan fråga sig om det sociala arvet är starkt eller om det möjligen är lättare att klättra på karriärstegen efter pappa?

Av 16 undersökta justitieråd visar det sig att inte mindre än 11 har jobbat på justitiedepartementet. Med tanke på att de utses av regeringen efter att ärendet i hemlighet har beretts på justitiedepartementet (dessutom i samråd med HD) så verkar siffran minst sagt lite underlig. Man frågar sig onekligen varför de bästa juristerna nästan alltid tycks komma från just det departementet? Det finns ju tusentals jurister att välja på. Och det faktum att det inte finns en offentlighet runt utnämnandet reser ännu fler frågor av typen; kan det röra sig om vänskapstjänster? Utan att vilja anklaga någon för korruption, måste det ändå vara befogat att ifrågasätta förfarandet. Det går ju inte att bortse från det faktum att den som vill göra en karriär till toppen (HD) praktiskt taget måste gå vägen genom justitiedepartementet.

Inkomster och förmögenhet:

Torkel Gregow

Inkomst:

1.183.679

Förmögenhet:

1.386.633

Jobbat på:

Justitiedepartementet

Pappa:

Arbetschef

Staffan Magnusson

Inkomst:

2.075.183

Förmögenhet:

1.224.443

Jobbat på:

Justitiedepartementet

Pappa:

Kyrkoherde

Johan Lind

Inkomst:

1.541.801

Förmögenhet:

2.709.209

Jobbat på:

Justitiedepartementet

Pappa:

Justitieråd

Lars Beckman

Inkomst:

861.504

Förmögenhet:

430.829

Jobbat på:

Justitiedepartementet

Pappa:

Justitieråd

Inger Nyström

Inkomst:

833.744

Förmögenhet:

3.402.182

Pappa:

Överste

Bo Svensson

Inkomst:

1.313.385

Förmögenhet:

-

Johan Munck

Inkomst:

1.597.518

Förmögenhet:

3.963.649

Jobbat på:

Justitiedepartementet

Pappa:

Borgmästare

Hans Danelius

Inkomst:

912.957

Förmögenhet:

11.184.956

Jobbat på:

Justitiedepartementet

Pappa:

Kamrer

Edvard Nilsson

Inkomst:

905.056

Förmögenhet:

3.240.019

Jobbat på:

Justitiedepartementet

Pappa:

Professor

Mamma

fil. Dr.

Gertrud Lennander

Inkomst:

730.362

Förmögenhet:

1.522.459

Pappa:

Docent

Mamma:

Fil. mag

Ingegerd Westlander

Jobbat på:

Justitiedepartementet

Pappa:

Hypotekskamrer

Leif Thorsson

Inkomst:

1.187.571

Förmögenhet:

1.367.255

Pappa:

Socialråd

Mamma:

Ambassarör

Göran Regner

Jobbat på:

Justitiedepartementet

Pappa:

Justitieråd

Dag Viktor

Jobbat på:

Justitiedepartementet

Pappa:

Advokat

Severin Blomstrand

Inkomst:

800.202

Förmögenhet:

1.706.182

Jobbat på:

Justitiedepartementet

Pappa:

Rektor

Nina Pripp

Tillträdde 1998

Torgny Håstad

Inkomst:

666.183

Förmögenhet:

3.769.000

Pappa:

Landshövding

Marianne Lundius

Tillträdde 1998

Ove S.

Från Socialisten nr 46, februari 2000