Högerinfiltratörerna i partiet
Niklas Nordström var SSU-ordförande 1995-99. Idag hjälper han Svenskt Näringsliv att driva socialdemokratin åt höger.
För en tid sedan gick Daniel Suhonen med rätta till storms mot de så kallade Primesossarna, som genom en PR-byrå försökt att vrida socialdemokratin ytterligare högerut.
Det är egentligen inget nytt fenomen att arbetarrörelsen infiltreras av välavlönade människor som angriper socialistiska idéer. Denna tradition har sina tidigaste rötter i de liberala arbetarföreningarna under sent 1800-tal, och den reproduceras ständigt genom arbetarrörelsens integration i det kapitalistiska samhället. Det handlar vanligtvis inte om öppen korruption som i Primesossarnas fall, utan om ett slags insocialisering i ett borgerligt levnads- och tankesätt. Denna tendens förstärks av bristen på gräsrotsaktivitet och ett slags moralisk förslappning, där företrädare gör så mycket skit att folk blir immuna och nästan rycker på axlarna åt alla svek.
Primeskandalen har satt fingret på ett grundläggande problem som arbetarrörelsen lider av: en ständigt fördjupad anpassning till överklassen – deras levnadssätt, organisationer och ideologi. Det enda botemedlet är att bygga rörelsen, och särskilt då fackföreningarna, från grunden. Kan vi ta till oss en gnutta av den socialistiska nybyggaranda som präglade den tidiga arbetarrörelsen så kan vi åstadkomma stordåd! Liksom i arbetarrörelsens barndom behöver vi en total självständighet från överklassen, deras ruttna samhälle och ännu ruttnare tankemönster.
Kapitulation eller kamp
Låt oss inte göra misstaget att inte se skogen för alla träd, bortom arbetarrörelsens kris finns en grundläggande misstro mot det etablerade samhället. De regeringar som sitter längre än en eller två mandatperioder är lätt räknade, och Europa skakas ännu av krisens effekter. Det är en ekonomisk och politisk kris som tvingar fram allt större skuldsättning, allt djupare jack i den kvarvarande välfärden och i vars spår vi ser strejkvågor och massiva protester. Tillväxten lär återhämta sig, men de sociala och politiska följderna kommer att vara med oss lång tid framöver. För den europeiska arbetarklassen finns bara två val: kapitulation eller kamp.
Just i den här situationen är det olyckligt att Suhonen i sin iver att klä av de köpta högersossarna ger sig in i skrönor om trotskistiska infiltatörer. I sina kommentarer jämför Suhonen dagens högersossar, som tagit betalt av vår klassfiende för att avväpna arbetarrörelsen, med de så kallade ”offensivarna”. Vilka var då dessa ”offensivare”? Föreningen Offensiv bildades av unga socialdemokrater från Umeå i början av 70-talet, efter att de på ett internationellt läger för SSU:are hade träffat aktiva i brittiska Labours ungdomsförbund, Labour Party Young Socialists (LPYS). Inom LPYS fanns ett stort stöd för den brittiska organisationen The Militant, som samlade framför allt unga Labourpartimedlemmar som ville vinna partiet för en social revolution. ”Offensiv” kom att locka en hel del SSU:are med sitt budskap, som återanknöt till partiets ursprungliga socialistiska idéer. På 70-talet väcktes åter den ungdomliga förändringslusten till liv, och tanken på att arbetarklassen skulle förändra samhället genom en social revolution vann allt bredare gehör.
Offensivarnas radikala budskap och kompromisslösa sätt gav dem fiender högt upp i partibyråkratin, och 1981 uteslöts många ur socialdemokratin. Det handlade vanligtvis om unga människor som liksom undertecknad växt upp i socialdemo- kratiska hem och radikaliserats av verkligheten runt omkring sig. I deras fall handlade det om 70-talets socialistiska idé- debatt mot bakgrund av slutet för efterkrigsboomen, i mitt fall om socialdemokraternas ”ansvarstagande” under 90-tals- krisen. Jag kan inte och vill inte föreställa mig hur det skulle kännas att rensas ut från den rörelse som man växt upp i.
Mycket kan sägas om ”offensivarna” och vad som blev av Offensiv. Organisationen spårade på slutet av 80-talet ur och ombildade sig till ett självrättfärdigt parti utanför arbetar- rörelsen. Redan tidigt gjorde man diverse snedsteg, framför allt vad gäller hemlighetsmakeri. Men det finns en grund- läggande moralisk skiljelinje som vi som är aktiva i arbetar- rörelsen borde hålla oss till – och den går mellan dem som står på arbetarklassens sida, och dem som säljer ut arbetarklassen för en spottstyver.
Prime går överklassens ärenden
En tämligen stor del av de aktiva inom socialdemokratin har varit med och fattat beslut som smärtat oerhört för arbetar- familjer. Det handlar om stora nedskärningar i välfärden, men också om försämringar av de allmänna trygghetssystemen. En del har gjort det med berått mod, men många för att de inte har trott att det funnits några alternativ. ”Offensivarna” begick utan tvekan fel, men finns det något exempel på att de verkade för försämringar för arbetarklassen? Något fall då de försökte att underminera de socialistiska idéer som ledde till bildandet av det socialdemokratiska arbetarepartiet? Svaret är att några sådana exempel inte finns. Och ändå jämställer Suhonen dessa med överklassens representanter i arbetar- rörelsen. Det är djupt beklagligt. För egen del uppskattar jag Suhonen som debattör, och som redaktör för Tvärdrag har han åstadkommit stordåd. Jag skulle aldrig drömma om att jämföra Suhonen med dem som går överklassens ärenden i arbetar- rörelsen.
Men en fråga som väcks av Suhonens kommentarer är den om den socialdemokratiska vänsterns vägran att öppet lansera en plattform och organisera sig för en förändring av partiet. När högersocialdemokraten Mona Sahlin lanserades som parti- ledare sade denna vänster inte ett knyst, av ”lojalitet”. Även under Göran Perssons år av omild hantering av välfärden vägrade SSU-vänstern att organisera sig runt en tydlig, demokratiskt framarbetad plattform. Istället satsade man på korridorsuppgörelser bakom medlemmarnas ryggar. Det är hög tid att bryta med dessa negativa traditioner!
Vad gäller Primesossarna är min uppmaning: Överför de pengar ni mottagit från Svenskt Näringsliv till ert parti, be offentligt om ursäkt, upphör med den hemliga fraktions- verksamheten, sammanställ era idéer och ta öppet debatten med gräsrötterna om socialdemokratins vägval! Och till den socialdemokratiska vänstern: Gå inte bort er i korridorerna, låt inte era självutnämnda ledare göra upp med högern bakom medlemmarnas ryggar. Arbetarrörelsen behöver så väl människor som står upp för vad de tror på och är beredda att ta strid för det. Och gräsrötterna förtjänar att känna till alternativen!