Förra gången det var kris i början av 90-talet fick arbetarna betala. Nu är det

Hårda tider - igen

Nu är det hårda tider igen. Det pratas i ekonominyheter om att vi kan se en vändning i ekonomin, snart, när som helst, men inte riktigt ännu. Regeringen skriver hela tiden ner sina prognoser. Det är dags att fråga sig om den socialdemokratiska regeringen kommer att kunna reda ut problemen. Om man utgår från vad den socialdemokratiska ledningen har åstadkommit under de senaste 20 åren så ser det inte ljust ut.

Den socialdemokratiska regeringen genomförde i början av 80-talet ett antal devalveringar vilka, genom att gynna svensk exportindustri, lyckades hålla nere arbetslösheten här i jämförelse med övriga Europa. Men samtidigt pressades lönerna hårt och nedskärningar i den offentliga sektorn blev ett nytt begrepp i svensk historia.

Under senare halvan av 80-talet genomdrev regeringen en rad åtgärder som ökade instabiliteten i hela det ekonomiska systemet. Avregleringen av kredit- och valutamarknaden öppnade för spekulativa fastighets- och aktieaffärer. Dessutom genomförde man en delvis underfinansierad skatteomläggning som gjorde att rika och företag betalade mindre skatt och att statens skatteunderlag blev mindre. Man skar alltså i statens framtida möjligheter att spendera under en konjunkturnedgång, samtidigt som man ökade klassklyftorna och spädde på de rikas möjligheter att spekulera.

Spekulationsbubblan ledde till en överhettning av ekonomin och för att kyla ned den lade den socialdemokratiska regeringen en rad förslag. Löne- och prisstopp, ett krispaket som innehöll försämrad sjukpenning, höjd moms och inte minst - strejkförbud skulle dämpa ekonomin. Bubblan punkterades och när lågkonjunkturen kom i början av 90-talet slog därför arbetslösheten igenom hårt. Missnöjet med de ökade klassklyftorna och den fallande ekonomin var de stora orsakerna till att borgarna vann valet 1991 med stöd av det högerpopulistiska Ny Demokrati.

Bildt-regeringens politik under krisen var inte bättre. Tvärtom förvärrade den krisen genom sin "stålbadskur". Det vi kommer bäst ihåg är nog det vansinniga "försvaret av kronan" där riksbanken skänkte bort enorma summor till storföretagen som till skillnad från vanliga löntagare fick chansen att växla till utländsk valuta i tid, för att efter den oundvikliga devalveringen ett par dagar senare växla tillbaka till kronor. Men den borgerliga regeringen vågade inte skära särskilt mycket i den offentliga sektorn. Där var det folkliga motståndet för stort. Så samtidigt som skatteuppgörelsen och lågkonjunkturen ströp statens intäkter lät de istället ett enormt budgetunderskott växa till sig.

1992 nådde missnöjet mot den borgerliga regeringen bland vanligt folk en sådan nivå att socialdemokraterna utan större svårighet hade kunnat kräva och vinna ett nyval. LO utlyste en protestdag den 6:e oktober där mellan 150 000 och 200 000 demonstrerade över hela landet. Men den socialdemokratiska ledningen vågade inte utmana borgarna och ta makten eftersom de var rädda för de förväntningar som i så fall skulle ställas på dem. De hade helt enkelt ingen annan lösning än borgarna: att strama åt och skära ner. Istället förhandlade man med den borgerliga regeringen vilket ledde till två krispaket efter varandra. Totalt drogs 47 miljarder in från hushållen genom försämrad sjukförsäkring, höjd moms, sänkta pensioner, kortare semester och indragningar från kommunerna.

I valet 1994 vann så socialdemokraterna. Löftet var att städa upp efter borgarna för att senare kunna återställa nivåerna i sjuk- och socialförsäkringarna, återuppbygga den offentliga sektorn och välfärden. Men vilken politik var det de bedrev? Man höjde skatteintäkterna genom att införa egenavgifter, vilket drabbade vanliga löntagare hårdast, men framförallt skar man ned till den milda grad att Göran Persson kunde utropa sig till världsmästare i nedskärningar.

Offentliga pengar är en stor del av den svenska ekonomin. 100 000 förlorade sina jobb i den offentliga sektorn. Kommuner drog ned på inköp och kommunalare kunde inte köpa lika mycket varor - något som hade effekter på hela ekonomin. Barnbidraget minskade, ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna sänktes till 75 %. Den socialdemokratiska regeringen kunde göra det borgarna inte vågade eftersom de har ett helt annat förtroende från vanligt folk och, inte minst, arbetarrörelsen.

Den svenska ekonomin har precis som världsekonomin gått kräftgång sedan dess och den senaste högkonjunkturen har knappt märkts alls hos de flesta arbetare. Några större reformer har det inte blivit under högkonjunkturen. Snarare har vi fått betala även högkonjunkturen med nedskärningar, längre och hårdare arbete och en kvardröjande arbetslöshet. En del av arbetarklassen sliter ut sig på jobbet medan en annan del inte får jobba. Och nu är vi inne i en lågkonjunktur igen!

Ska vi ännu en gång skära ned för att sedan återigen inte få några förbättringar när det till slut blir högkonjunktur? Tyvärr så är en socialdemokratisk regering ingen garant för att det inte blir fler uppgörelser, krispaket och nedskärningar. Den här gången måste vi motverka en sådan politik genom att ställa krav, demonstrera och väcka opinionen mot privatiseringar och nedskärningar. Vi måste kräva att kriser och lågkonjunkturer ska betalas av de som skapar dem - borgarna - och inte av alla oss som arbetar. När fackliga organisationer vågar ställa sig upp, kan man stoppa försämringarna. Men det räcker inte, vi måste också återerövra det socialdemokratiska partiet. Fackligt aktiva måste gå med för att förändra partiet så att det åter kan bli ett vapen i kampen. Först då kan vi vara säkra på att få en regering som för en socialistisk politik.

SL/JC

Från Socialisten nr 66, december 2003