Har våren vaknat?
Reflektioner över Rachel Carsons banbrytande bok "Tyst vår" från 1962, som satte miljödebatten på dagordningen. Denna kommentar skrevs maj 2000, 38 år senare.
1962 slog boken Tyst vår av Rachel Carson ner som en bomb i USA. Jag har läst den version som trycktes 1979 med efterskrift av Björn Berglund. Vårens fåglar hördes inte längre som tidigare. Efter år av efterforskningar insåg hon att totalutrotningsmedel var livsfarliga. Rachel radar upp flera exempel på hur bekämpningsmedel mot skalbaggar och skadeinsekter tagit död på allt från katter och hundar till kor och fåglar. Det var en varningsklocka. De amerikanska myndigheterna hade tillåtit en omfattande användning av DDT och hävdade att det var ofarligt. Det sprutades överallt.
Rachel Carson pekar på självklarheter som att insekter som enbart lever på vete får mycket större svängrum när gigantiska farmer anläggs för veteproduktion. Redan för 10 000 år sedan var ett vetefält en onaturlighet som krävde växtskyddsåtgärder. Storskalig veteproduktion ledde så småningom till att man började använda sig av gifter mot skadeinsekter. Till att börja med användes gifter baserade på naturligt förekommande ämnen såsom arsenik. Arsenik ligger kvar i jorden oerhört länge. Detta visade sig då arsenikhalten i cigaretter tillverkade i USA ökade långt in på 50-talet trots att arseniken blivit ersatt av syntetiska insektsmedel redan på 40-talet.
Med den kemiska industrin som vuxit kraftigt under andra världskriget kom de klorerade kolvätena som var betydligt giftigare. Ett exempel var DDT (diklordifenyltriklormetylmetan). DDT som började användas mot insekter 1939 blev snabbt ett universalmedel eftersom det ansågs vara ofarligt för människan. Soldater och flyktingar pudrades med DDT för att ta död på löss och annan ohyra. Redan 1950 insåg dock vetenskapsmän vid FDA (Food and Drug Admnistration) i USA att man undervärderat farligheten hos DDT. Problemet var bl.a. att kolväten lagras i fettet hos djur som får det i sig. Det fanns överallt, såsom mjölk, ägg etc. Och det anrikas genom näringskedjan!
När malariamyggan uppvisade resistens mot DDT gick man vidare med ännu starkare kolväten. Till exempel dieldrin som är 40 gånger giftigare om det absorberas genom huden. Ett annat kolväte, endrin, kan vara 300 gånger giftigare än DDT för vissa fåglar. Redan 1960 fann man DDT i samtliga fiskar från besprutningsområden. Än värre var att kontrollfiskar från obesprutade områden också blivit förgiftade.
1959 skulle japanbaggen utrotas i Detroit och sydöstra Michigan med aldrin. Områdena besprutades på initiativ av myndigheterna i samverkan med den kemiska industrin. Detta trots att framstående forskare undrade hur japanbaggen hade blivit ett sånt problem. Den fanns ju knappt i Michigan. Bara några dagar efter bepudringarna kom rapporterna om massdöd bland fåglar. Veterinärerna fick fullt upp med döende hundar och katter. Även människor drabbades av förgiftningssymptom. Åttio procent av traktens sångfåglar dog. Trots detta fortsatte utrotningskampanjerna de kommande åren.
Exemplen staplas på varandra i boken. De varningar som framfördes ignorerades. Gång på gång garanterade de federala myndigheterna att besprutningsprogrammen var ofarliga. Trots detta var de lokala makthavarna tvingade att skriva under avtal där de påtog sig allt ansvar för besprutningarna som gjordes på federal inrådan. Även WHO försvarade det massiva användandet av DDT mot malariamyggan. Det är en skrämmande läsning. Miljögifter har spridits över hela planeten och kan fortfarande vara ett hot mot livet självt. I Sverige förbjöds DDT 1975.
Allt fler inser idag hur hårt vi lyckats driva utvecklingen. Idag odlas ju delar av Västeuropas utsäde i Kanada, vilket innebär nya risker. Här handlar det om risk för genetisk utarmning. Något som, vilket även Rachel tog upp i sin bok, naturligtvis leder till större risker för angrepp från specialiserade insekter och mikroorganismer. Genmodifiering kan inte lösa detta problem. Det krävs en större insikt om hur ett ekologiskt hållbart jordbruk verkligen bör se ut.