Försvara Catrine och rättvisan!

Den 7 mars talade Hanna Olsson, i en till bristningsgränsen fylld lokal på Feministfestivalen i Stockholm, om hur det kom sig att hon skrev boken om Catrine. Hon kommenterade också påståendet om att Catrine blivit en symbol med orden:

- Caterine blev en symbol. Per Lindberg kallar henne lite föraktfullt för Ikon. Men det betyder att hon blev någon som det inte är möjligt att förhåna och negligera. Nu är hon symbol på riktigt. Nu kan hon inte överges. Det pågår ett ideologiskt slagsmål, och då måste man ta sitt ansvar!

Historien började för Hanna Olssons del redan på 70-talet när hon arbetade som sekreterare för prostitutionsutredningen.

- Det var mitt första riktigt svåra uppdrag. Då talades det inte alls om våld och prostitution som kollektiva kvinnoproblem. Därför var det ett ensamt och mycket svårt arbete. I tre år levde jag med intervjuer och polisrapporter. Bilder från polisutredningarna impregnerades i mig för alltid.

- Sen kom utredningen 1980 som det blev ett fruktansvärt liv kring. Departementet ville inte ge ut den. De ville inte ta till sig dess analyser kring samhälle, kön och klass. Det blev den första stora fajten mot makten.

- För mig är prostitutionen ett slags saltsyra som fräter bort allt ovidkommande. Allt blir naket. Jag såg könsstrukturerna: Objektifiering, användande, och våldet som ligger så nära. I mitt arbete träffade jag kvinnor som var så lite värda att det fanns inget skydd. Föraktet och likgiltigheten fanns hos dem som var satta att skydda. Jag förstod avståndet man har. Att på allvar förstå och identifiera sig med utsatthet gör att man själv blir utsatt.

- Den kunskap jag fick då blev viktig för mitt liv. Jag lämnade byråkratin.

- 1989 bar jag på en vag insikt om att det var något mer jag borde förstå och skriva om för att tydliggöra det jag förstått. Jag gick till rättegången utan något som helst syfte till att börja med. Jag hade inga planer på att skriva. Jag hade aldrig varit i en svensk rättssal tidigare. Det jag reagerade på var att frågan "Varför mördades Catrine?" aldrig ställdes. I protokollen finns klara bevis för att obducenten hade ett exceptionellt intresse för prostitution och våld.

De utesluter männen

- Jag ringde upp chefsåklagare Anders Helin och frågade varför inte det materialet användes. Han svarade det som nu nästan blivit bevingade ord att han "inte ville smutskasta männen", att han "ville ha en juste och rak rättegång" och att han "inte ville ha några fladdriga vittnen i rätten".

- Då blev mitt tänkande kristallklart. All förvirring och osäkerhet försvann. Aha - prostitution handlar bara om kvinnor. Man utesluter männen! Det låg i Helins uppdrag att binda prostitutionsvärlden till de anklagade. Det gjorde han inte.

- Mitt tänkande koncentrerades på att följa offrets väg genom rättssystemet. En död människa är ett offer i högsta grad. Hon kan inte föra sin egen talan. Jag levde nära Catrines anhöriga, mamman och barnet och kollegor som hjälpte mig med juridiska frågor. Det riktigt stora för mig var att våga ställa frågorna, och följa dem till slutet.

- Jag fann att klass och kön upphäver principen om allas likhet inför lagen. Rättsliga rådet uteslöt inte naturlig död! Hur kan man ha en diskussion om att Catrine inte mördats när kroppen skändats på värsta tänkbara sätt?

- 80-talet hade en helt annan debatt än 70-talet om incest, våld och våldtäkter. Det rådde en annan tidsanda. Många tog in innebörden av våld mot barn och kvinnor, men för många förblev det overkligt. Då, när boken Catrine och rättvisan kom, möttes jag inte av någon kritik. Jag kände att den kritiken fanns i luften 1990-92, men den formulerades inte. Och för inte länge sen sa jag i samband med en föreläsning att arbetet kring Catrine och rättvisan var historia.

- Men det var inte över. I år, 1999, kom boken "Döden är en man". Författaren Per Lindberg, hans förläggare, Jan Guillou och Leif GW Persson talar om "justitiemord". 1991 fråntogs läkarna sina legitimationer av Socialstyrelsen efter en lång prövning. Det betyder att tre domstolar funnit dem skyldiga till styckning. Det är alltså väldigt många som skulle blivit vilseledda enligt författaren.

- Det chockerande är att denna bok kunnat dupera så många. Det har blivit en - väldigt illa vald - symbolfråga om mäns oskuld. Fler röster krävs i debatten! Jag är väldigt glad att ha haft Christina Hultman vid min sida, så att vi varit två kvinnor i den offentliga debatten. Här krävs arbete. Det är en Orwell-situation där svart kan bli vitt och lögner bli sanning.

Motstånd ger hopp

- 1999 är en tid av förvirring. Händelserna i Örebro och Karlstad (avslöjanden om pedofiler i barnomsorgen/KA) hänger samman med detta. Det är en oemotsäglig sanning. Samtidigt förnekas vad som hände Catrine. DN skriver "Det är så svårt att tänka sig...". Jag vill då påminna om Belgien. Det är den svåraste sanningen. Samtidigt som detta sker får man inte heller överdriva förekomsten av sexuella övergrepp och våld, och se detta som problem överallt.

- Jag säger idag att jag är feminist. Jag har aldrig tidigare så tveklöst använt det begreppet. Det klassiska tricket är att få kvinnor att hålla tyst. Det är otänkbart nu. Jag kan stå exakt för den kunskap jag har. Det viktiga är att stå kvar. Feminism idag inkluderar faktiskt också män. Det finns män som tänker kristallklart. Den senaste utvecklingen av debatten har fött ett motstånd, och det är hoppingivande.