Håkan Hellström förstår mig
Håkan Hellström har släppt en ny skiva som heter "För sent för Edelweiss", jag läste om det i DN:s kulturbilaga tidigt i våras. Som vanligt var det högsta betyg, alla verkar gilla honom. Prinsessor som hänger på Stureplan och Göteborgare som svarvar fartygsskrov är eniga, han är sååå bra. Stadens son och allt.
Jag har aldrig riktigt gillat Hellström
men så har jag inte lyssnat så
mycket på hans musik heller. Jag nedskaffade hans senaste platta och jag tycker
att den är fantastisk. Den har blivit soundtracket till våren 2008 för mig. Vad
man än gör så känns det lite rättare om man har senaste plattan i susande i
lurarna, maskrosorna blir vackrare osv.
En kompis till mig som inte gillat
Hellström förut säger att han nu lärt
sig att sjunga. Han spelade singeln:
"För en lång lång tid" tio gånger på
raken sist innan vi skulle ut på
krogen. Den spelas oftare än de flesta på
radio, jag är lite trött på den. Men
det finns bara bra låtar på skivan,
jag gillar faktiskt alla.
Texterna är mystiska och diktlika, många kan nog känna igen sig och tycka
att låten handlar om något de själva
varit med om. I intervjuer som jag
har hört så undrar de alltid vad det
ena eller det andra i texterna
betyder. Han svarar att låten förstörs
om han säger vad han har menat. Det
är första gången jag har förstått vad
som menas med konst på det sättet. Jag tror att det är svaret på varför så
många olika gillar honom; alla har sin egen bild eller kompis som förstår
just dem.
Jag ska köpa skivan. Man får säkert med ett texthäfte så att man kan få en tydligare bild om vad han egentligen sjunger om. Det är svårt att hänga med i dialekten och alla ord och gatunamn eftersom det går så fort ibland. Man blir hur som helst glad av att lyssna på senaste plattan.
Jag gillar speciellt:
-Början på låten 'Zigenarliv dreamin’.
-Att visslandet inte är så extremt perfekt som det brukar vara.
-Att han kan rimma på: "Trötta Göta älv,
rinn långsamt, tills min sång är
slut."