Gruvstrejken tänder hopp och sätter fantasin i rörelse
Strejken i Kiruna, Malmberget och Svappavaara har tvingat gruvarbetsgivarna tillbaka till förhandlingsbordet. Arbetarnas agerande har gett resultat, men vad det ger i löneökningar återstår att se.
Gruvarbetarnas kamp är en politisk isbrytare. På P1:s studio ett möttes gruvarbetarnas ordförande i Kiruna Harry Rantakyrö och börsanalytikern Peter Malmqvist (8 maj). Rantakyrö säger:
"Det är inte bara vi på golvet som hela tiden ska hålla nere inflationen och allt ting, vi har lyssnat på det där snacket till leda. Nu är det så här, företaget går bra, det finns utrymme, vi har stått tillbaka när det har varit sämre år och tagit vårt ansvar. Nu kräver medlemmarna en del av kakan."
När väl arbetare sätter sig i rörelse skakas samhället om, och den gängse samhällsbilden ifrågasätts. I Sverige har arbetarrörelsens ledning en särskilt stark ställning, genom vilken den kan kontrollera och dämma upp arbetarklassens kollektiva kraft. Systemet bygger på centrala löneförhandlingar där fackföreningsmedlemmarna inte har så mycket att säga till om. Många fackligt aktiva på gräsrotsnivå, kan vittna om hur tufft det kan vara om man sticker ut, och är kritisk mot tillexempel hur förhandlingarna sköts.
Men i Kiruna, Malmberget och Svappavaara brast fördämningen för ett tag.
LKAB-ledningen har framställt det som att malmbrytningen nu är så modern och datoriserad, så att allt näst intill sköter sig självt. Genom strejken visade arbetarna hundratals meter under jord, att de fanns. De gick från osynlighet till att hamna i centrum för samhällsdebatten. Det är ingen klinisk process att hämta malm upp ur berget. Det görs genom hårt och farligt arbete. Enligt LKAB:s egna beräkningar sker tvåhundra stenfall per år. Dödsolyckor äger rum med några års mellanrum.
Vid middagstid måndagen den 7 maj startade strejken bland underjordsarbetarna i Kiruna, och några timmar senare i Malmberget. Fram mot kvällen anslöt sig också arbetarna över jord i Kiruna och på pelletverket i Svappavaara.
Strejken riskerade att stoppa arbetet på SSAB Luleå, vars ända malmleverantör är LKAB. Lagren började ta slut. Detta i sin tur, skulle drabba SSAB i Borlänge. Tomas Karlsson som är verkstadsklubbens vice ordförande på SSAB Luleå menade att strejken kunde spridas till företaget.
"- Vi är själva inne i lokala löneförhandlingar och har vårt företag lika tuff inställning som LKABs ledning så vet man aldrig vad som kan hända" (Norrländska Socialdemokraten 9 maj).
Trots att strejken bara höll på två dygn, och därigenom inte han få så dramatiska konsekvenser, beräknas den ha kostat LKAB 80 miljoner.
Det sägs ofta i debatten, att de med bättre löner ska hålla igen, till förmån för de med lägre löner, som då i många fall är kvinnor. I LKAB, som är ett statligt företag, finns enorma pengar, vinsterna har de senaste åren rakat i höjden. Men att pengarna inte används för att höja lönerna för kvinnorna i vården kan man inte klandra gruvarbetarna för. I stället för att se till att de statliga företagen kommer samhället till gagn, drivs dessa som vilka andra privata företag som helst. Detta blir tydligt genom de hårda arbetsvillkoren i gruvan och det enorma löneglappet mellan de som jobbar på golvet och de i chefspositioner.
LKAB:s verkställande direktör Martin Ivert har en månadslön på cirka 300 000 kronor. Sammanlagt betalade företaget ut cirka 18,7 miljoner kronor i löner till företagsledningen, enligt 2005 års årsredovisning.
Genom att ta strid för högre lön kan pengarna omfördelas mer jämt i företaget. Detta i sin tur inspirerar andra grupper att följa gruvarbetarnas exempel, det sätter en norm. När Norrländska Socialdemokraten under strejken besökte arbetsplatser i Kiruna kunde de konstatera att stödet för gruvarbetarna var massivt även bland de som tjänar betydligt mindre. (Norrländska Socialdemokraten 9 maj)
"Ingegerd Fors, lärare, tycker att det är bra att gruvarbetarna går i bräschen i avtalsrörelsen och visar var skåpet ska stå.
- De går före, vi kommer sedan. För vi tar gärna också 4000 i löneförhöjning, säger hon och får medhåll av kollegor."
"Linda Svensson jobbar på ett av kommunens äldreboenden. Det är bra att gruvarbetarna står upp för vad de tycker, anser hon.
- Något sådant skulle aldrig komma på tal hos oss. Men kanske behövs det lite mer sånt här i Sverige, att vi gör som de gör i Frankrike och andra länder, strider för det vi vill ha. Här går vi med näven i fickan och mumlar i korridorerna."
Gruvstrejken har spridit hopp i vårt avlånga land, den har satt fantasin i rörelse hos tusentals arbetare. Den har inneburit att en ny generation av arbetare inom malmbrytningen har tagit kamp - och de har vunnit en delseger. Detta är det verkliga värdet i gruvarbetarstrejken.
Överlag kan man se en tydlig tendens sedan valet, att både kapitalägare och ledningen för arbetarrörelsen går undan i stället för att konfrontera sig med arbetarklassens missnöje. Persson avgick direkt efter valet och LO tvingades motvilligt kalla till stora demonstrationer mot försämringarna av a-kassan. Under avtalsrörelsen har arbetsgivarna tvingats till vissa eftergifter genom strejk eller hot om strejk. Gruvarbetarna tvingade arbetsgivarna att återuppta förhandlingarna. Som de påpekade vågade man inom facket centralt inte i starka ordalag fördöma detta, trots att en vild strejk annars ses som ett kardinalfel i den svenska modellen.
Man kan tycka att detta är en smart taktik från mäktiga män och kvinnor. Man vill inte provocera fram stora stormar. Just nu, tack vare den ekonomiska konjunkturen, finns det ett visst utrymme att gå arbetarklassen till mötes. Men vad de kanske inte räknar med är att detta samtidigt bygger upp erfarenhet och självkänsla hos arbetarna. Detta är viktigt - kraften underifrån är den enda kraft som kan råda bot på ojämlikhet och ovärdiga arbetsvillkor.
det räcker inte att konstatera att gruvarbetarnas kamp är bra och stödja den. Den fackliga kampen behöver kombineras med en politisk. Kampen i malmfälten aktualiserar diskussionen om hur våra statliga företag ska fungera.
Den som tror att det inte går att driva företag på något annat sätt än det vanliga kapitalistiska sättet ska ta sig en titt på vad som händer i Venezuela. Där pågår en process där arbetare tar kontroll över sin arbetssituation. Det pågår en dubbel utveckling mot arbetardemokrati, på å ena sidan ockuperade företag och kooperativ och å den andra sidan inom statliga företag. På det statliga aluminiumverket Alcasa med tre tusen anställda pågår en sådan process. Ett av de absolut största företagen i Latinamerika, det venezolanska oljeföretaget PDVSA drevs, tillföljd av en storlockout 2002, av arbetarna själva utan chefer, under nästan två månader. Arbetarna visar att företag utan toppstyrning och kapitalägare är effektivare. Där pågår också en diskussion om samhällets kontroll, hur företagen kan komma hela samhället till gagn. Med en annan politik har oljeinkomsterna blivit till sjukvård och skola till de fattiga.
Utvecklingen i Venezuela är ingenting som man enbart kan planera fram från ovan, genom parlamentsbeslut. Det är en ständigt pågående dragkamp mellan olika intressen. På ena sidan har vi arbetare och på den andra sidan kapitalister och byråkrater. Det handlar om en klasskamp, där arbetarna måste ta sig makten och underifrån förändra villkoren.
Erfarenheterna från Venezuela visar på möjligheterna i ett framgångsrikt statligt bolag som LKAB. Arbetarnas fackliga kamp behövs och hand i hand med denna, en politisk kamp - en bred diskussion om hur samhället ska se ut. Vi behöver prata om vilken nytta vi egentligen ska ha av våra statliga företag. Detta är något som inte minst borde diskuteras inom arbetarrörelsen och föras fram, när vi utvecklar alternativet till Reinfeldts privatiseringsivrarregering.