Grekland försommaren 2011: drakoniska nedskärningar och massprotester

Under år 2008-2009 skakades världen av en ekonomisk kris. Det var en av de återkommande kriserna inom kapitalismen. En bidragande orsak var en enorm tillväxt av fiktivt kapital. Krisen ledde till att det blev svårare att få krediter och att räntor steg. Alla länder som var beroende av lån hamnade i kris. Grekland, som är ett land som är väldigt beroende av lån, drabbades extra hårt. Landet var mer beroende av utländskt kapital än många andra länder. Grekland hade varit ett tacksamt land att låna ut pengar till, Långivare hade kunnat få en bra ränta och EU som garanti. Landets kreditvärde sjönk de fick ta lån för att betala lån. Grekland hamnade i en ond spiral där underskottet i statsinkomster ökade till över 10% av BNP. Landet befinner sig fortfarande i en allvarlig kris. En del ekonomer pratar till och med om att landet kommer att gå i konkurs.

För att sätta lite mått på landets svåra situation: när det var som värst uppgick budgetunderskottet till 15% av BNP (2009). Underskottet ska enligt avtal med EU ner till 3% av BNP. Det innebär att på kort tid skära ner statens utgifter med 10% av BNP. Det senaste förslaget är att minska budget med 6 miljarder Euro.

Grekland har sedan 2009 en regering ledd av socialdemokratiska PASOK. De hade när de blev valda kunnat använda krisen för att argumentera för att kapitalismen har misslyckats och att kapitalisterna bör betala krisen. De hade till att börja med kunnat höja skatten för företag och rika och skära i militärbudgeten. Dessvärre utgör ledningen för PASOK en viktig del av den grekiska borgarklassens sociala bas. De ser hellre arbetarklassen lida än gå emot borgarklassens intressen. Därför valde man att söka hjälp från EU. Där fick man låna pengar på villkor att man skär ner budgeten på arbetarklassens bekostnad och försämrar arbetsvillkoren.

Hur skuldsattes Grekland?

I media går det mycket rykten om hur det grekiska folket levt över sina tillgångar. Det sägs att den offentliga sektorn är så överdimensionerad att arbetare kan anlita utländsk arbetskraft för att göra sitt arbete. Det finns en del sanning i detta, det finns klientelism och korruption. Även radikala socialister erkänner att det finns relativt ”onödiga” jobb i den offentliga sektorn. (Ett konkret exempel är att alla långfärdsbussar på Kreta har en konduktör vars uppgift är att säga var passagerare ska sitta.) Ett sätt för politiker att bli valda är att ge rätt personer arbete i den offentliga sektorn. Under de senaste åren har det varit ett antal uppmärksammade korruptions-skandaler som gäller både PASOK och konservativa Ny demokrati.

Detta är dock inte orsaken till krisen, det är kapitalismen som system. Dessutom tillkommer att den grekiska staten har varit misskött under många år. Några exempel på hur skulderna har byggts upp: under militärjuntan mellan 1967 och 1974 fyrdubblades stadsskulden. Den officiella kostnaden för OS 2004 landade på minst 14 miljarder dollar. Siemens var inblandad i en mutskandal. Man mutade företrädare för både PASOK och Ny Demokrati för att få förmånliga avtal. Detta är ett av många onödiga avtal som tecknats med storföretag. Regeringen spenderar mycket pengar på vapenimport (en väldigt hög andel av BNP för att vara ett europeiskt land), exempelvis köptes tyska ubåtar med tillverkningsfel in för 5 miljarder euro.

Många av de skulder som Grekland har idag är från lån tagna på 2000-talet. När Grekland anslöt sig till Eurozonen år 2001 ledde det till att pengar flödade in i landet. Det skedde ingen ökning av investeringar i grekiska företag, utan det var en ökning av lån från utländska banker. Pengar lånades både till privata aktörer, staten och offentlig sektorn. Ett skäl till att långivare vågade låna pengar till Grekland var att man kallt räknade med att EU:s ekonomiska jättar skulle backa upp landet om de inte klarade av sina lån. Mellan december 2005 och mars 2007 ökade de utländska lånen med 50%. Privata banker kunde låna pengar billigt från europeiska centralbanken för att sedan låna ut pengar till Grekland med en högre ränta. Förlorarna är folket i Europa och framförallt Grekland.

Grekland fick en chans att minska sina utgifter när Turkiets president år 2010 föreslog att de båda länderna gemensamt skulle minska sin militära utgifter med 20%. Den typen av besparingar ville man inte genomföra. Grekland är ett av de länder i Europa som importerar mest vapen, man spenderar 4% av BNP på militären. Det är nästan dubbelt så mycket som många andra Europeiska länder.

Massiva nedskärningar

Nu planeras nya massiva nedskärningar. Ambitionen är att löner överlag ska ner med 20%. I den offentliga sektorn vill man i vissa fall sänka lönen med 30%. Dessutom vill man frysa lönerna i tre år, samtidigt som landet har en hög inflation på 4 %. I den offentliga sektorn ska 80% av de som går i pension inte ersättas. Målet är att säga upp 10 000 i den offentliga sektorn. Regeringen vill ta bort kollektivavtal och ersätta dem med individuella avtal. Momsen och inkomstskatten ska öka med några procent samt ökad inkomstskatt. Företagsskatten ska dock sänkas.

Regeringen vill privatisera statlig egendom som hamnar, flygplatser, järnvägar, vatten, el och statligt ägd mark.

Pensioner ska sänkas och sedan frysas. Pensionsåldern ska öka, idag ska man ha arbetar i 37 år för att få full pension. I framtiden ska man ha arbetat i 40 år för full pension. Regeringen vill införa ett svensk system där pension baseras på livsinkomst istället för den lön man hade när man gick i pension. Den del av budgeten som går till pensioner ska max ligga på 2,5% av BNP.

Det finns flera problem med besparingspaketet, skatteinkomsterna och köpkraften bland befolkningen kommer att minska. Risken är att det bara leder till att man tillfälligt minskar underskottet i statsfinanserna och det inte blir någon långsiktig lösning.

Protestvågen från maj 2011

Redan förra året genomfördes protester och strejker mot nedskärningar och privatiseringar. Kampen leder till tillfälliga stora demonstrationer och 24-timmars generalstrejker. Mobiliseringarna stoppade inte regeringen utan blev ett sätt att släppa ute lite av den ilska och frustration som byggts upp. Det finns ingen brist på vilja att kämpa i Grekland, problemet är hur kampen ska kanaliseras. Eftersom det dominerande arbetarpartiet PASOK är de som genomför nedskärningarna blir det ingen rörelse runt partiet. Vi har kunnat se hur några parlamentariker för PASOK valt att inte rösta för nedskärningar. En parlamentariker har till och med valt att lämna partiet, och sitter kvar som oberoende kandidat.

I Grekland finns det av historiska skäl två vänsterpartier, Kommunistpartiet (KKE) samt Synaspismós, som är mer likt svenska Vänsterpartiet. Inget av de partierna har kunnat leda rörelsen framåt. KKE:s inställning är att rörelsen ska samla sig runt dem och deras fackliga fraktion PAME. Under lång tid har KKE och PAME tagit initiativ på egen hand utan att söka samarbete med andra. Inför den senaste vågen av protester intar man en inställning att rörelsen ska komma till ”rätt” ståndpunkt (vilket givetvis är KKE uppfattning). Vid ett tillfälle deltog man i ett massmöte, bara för att förklara att rörelsen ska stödja PAME, för att sedan lämna mötet. Synapismós uppmanar sina medlemmar att delta i rörelsen, men utan några konkreta förslag för vad man ska föra fram.

Problemet för rörelsen är dels de försämringar som genomförs, men också den splittring som finns i arbetarrörelsen och avsaknaden av en inriktning. Utan en organisation som kan samla rörelsen och föra den vidare blir det svårt att stoppa utvecklingen. Därför har PASOK-regeringen kunnat sitta kvar.

Utöver de försämringar som genomförs är arbetslösheten uppe i 22%. Ingångslöner kan vara så låga som 520 Euro efter skatt. När de sociala problemen förvärras och arbetarrörelsen inte erbjuder en väg framåt har det grekiska folket valt att ge sig ut i nya gatuprotester. Inspirerade av rörelsen i Tunisien, Egypten och Spanien har frustrerade människor vällt in på landets torg. De största samlingarna har varit på Syntagma-torget i Aten, utanför landets parlament. Hur många som deltog på den största demonstratinen finns det olika uppgifter om, allt från 50 000 till 300 000. Enligt våra kamrater i Sosialistiki Ekfrasi (grekisk marxistisk grupp) är rörelsen den största i landet sedan början av 80-talet när PASOK var nybildat och hade stora valmöten.

Rörelsen vänder sig emot regeringen och ”trojkan”. Trojkan har blivit det etablera namnet för: EU, IMF och den Europeiska centralbanken som de facto kontrollerar landets ekonomi. Rörelsen är även en protest mot arbetarrörelsens oförmåga att presentera ett alternativ till den förda politiken. Den grekiska rörelsen har samma skepticism mot politiska partier och fackföreningar som vi har sett i Spanien.

De grekiska fackföreningarnas ledning har istället för att satsa på en eller några stora protester genomfört nio generalstrejker under loppet av 15 månader. När generalstrejker blir vanliga och man vet att det bara är under en begränsad tid skrämmer de ingen. Generalstrejker blir ett sätt att trötta ut arbetarklassen. En generalstrejk borde trappas upp och hållas i två, tre eller flera dagar för att ha en effekt.

Högerpartierna i Grekland har ett dilemma. De skulle själva inte ha något emot att genomföra de nedskärningar som sker, men om de inte distanserar sig från regeringen kan de inte vinna nästa val. De förmår inte att dra någon större nytta av rörelsen.

Rörelsen samlar människor både från höger och vänster, arbetare och arbetslösa, unga och gamla. Det finns många olika utgångspunkter och det leder till en rörelse som spretar åt alla håll. För den politiska utvecklingen är det väldigt positivt att den här rörelsen sker. Folket får en känsla av att de tillsammans kan förändra situationen.

Har den grekiska revolutionen startat?

Det finns en utbredd frustration med samhällets utveckling. Den grekiska borgerligheten behöver PASOK för att genomföra nedskärningarna. Den här rörelsen har potential att gå hur långt som helst. Men samtidigt som många människor är i rörelse kan avsaknaden av ett organiserat politiskt uttryck leda till att det blir en period av stiltje. Det kommer antagligen bara vara tillfälligt, de sociala förhållandena skapar förutsättningar för nya kamprörelser.

Våra kamrater bedömer att om det var val idag skulle de två största partierna i Grekland, PASOK och Ny Demokrati tappa kraftigt i stöd. Frågan är vad som kommer att hända med PASOK? Enligt våra källor är PASOK i praktiken ett dött parti. De håller på att förstöra alla kopplingar till sin sociala bas. PASOK har en facklig fraktion vid namn PASKE. Många delar av PASKE väljer nu att bryta med PASOK och säger att de är ett fientligt parti.

Frågan är vad som kommer att hända med PASOK. Socialdemokratiska partier har under historien genomfört alla möjliga nedskärningar och fungerat som etablissemangets sista utpost, bara för att senare återhämta sig. I Sverige hade vi fenomenet med Arbetarlistan som startades i protest mot Socialdemokraternas nedskärningspolitik i början av 90-talet. En opinionsundersökning visade att en stor grupp väljare skulle vara beredda att rösta på ett sådant parti, i slutändan blev det dock inget av det nya partiet. I Venezuela har det gamla socialdemokratiska partiet Acción Democrática gått ner till 8% i väljarstöd. Venezuelas Förenade Socialistiska parti har tagit över som det parti som samlar de som vill förändra samhället i grunden,och stöds av 48%. Under speciella omständigheter kan nya arbetarpartier bildas och ta över de gamlas plats.

Våra kamrater för nu fram att det behövs ett riktigt arbetarparti baserat på fackföreningarna och att det partiet behöver byggas upp av vanliga gräsrötter. Det förslaget har fått stöd bland en del fackföreningsledare. Bland de som vill bilda ett nytt parti är tanken att det ska ske så snart som möjligt. Det är svårt att från Sverige säga exakt vad som är rätt politik att föra fram. Tiden får utvisa om det blir något av ett sådant nytt parti.

Både i Grekland och Spanien har det arrangerats stormöten, som efter diskussion antagit olika uttalanden. Det största stormötet i Aten hade upp emot 10 000 deltagare. Det har lett till att olika vänstergrupper i Grekland för fram att rörelsen ska bilda lokala kommittéer som ska bli sovjetliknande råd. De ska i sin tur bilda en all-grekisk ”högsta sovjet”, som ska utgöra ett alternativ till regeringen, alternativt vara den makt som störtar den. En del vänstergrupper lever med den ryska revolutionen som en modell för hur utvecklingen ska gå till.

I Ryssland bildades det folkråd som kallades sovjeter. Det skedde både i revolutionen 1905 och 1917. Det skedde bland arbetare, bönder och bland soldater. De utgjorde en alternativ makt när den gamla makten försvann eller var hotad. När statsmakten föll samman höll de ordning och organiserade samhället. De hade en sådan auktoritet i samhället att de kom att utgöra den egentliga makten i Ryssland 1917. Det finns dock en del skillnader mellan Grekland 2011 och Ryssland 1917. I Ryssland fanns det en tradition av sovjeter. Det fanns ingen allmän rösträtt med ett erkänt parlament. I sovjeterna spelade de partier som var för revolutionen en ledande roll. Det vore väldigt positivt om rörelsen i Spanien och Grekland utvecklades mot sovjeter, men att föra fram det som vägen framåt känns som fromma förhoppningar.

Ett positivt inslag är att massmöten uttalat sig för en politisk generalstrejk. Våra kamrater har förslagit att rörelsen ska enas för att besegra och störta regeringen. Parallellt ska det nya arbetarpartiet byggas upp för att försvara arbetarna och de utan privilegier i samhället. Rörelsen behöver argumentera för att krisen ska betalas av de som har skapat den.

”Vi ska inte betala för krisen” är en vanlig paroll. Den parollen behöver fyllas med ett innehåll. Det gäller att i detalj granska statens finanser och se hur ekonomin har kunnat utvecklas som den har gjort. Det skulle visa mer konkret hur kombinationen av oansvariga korrupta politiker, giriga banker och storföretag tillsammans livnär sig på att lura befolkningen. Det är något som görs på internationell skala och de drabbade är inte bara det grekiska folket. Det handlar inte om några ruttna ägg i en frisk korg, utan hela det kapitalistiska systemet är sjukt.

Delkrav borde vara:

- Ifrågasätt de lån som tagits

- Skriv av skulderna

- Rädda den offentliga sektorn och arbetarklassens levnadsstandard.

Frågan om socialism behöver ställas. De stora företagen och bankerna måste förstatligas och sättas under det allmännas kontroll. Staten behöver demokratiseras. En arbetstidsförkortning behöver genomföras för att människor ska ha tid att vara politiskt aktiva och ta kontroll över sina egna liv.

Återigen går revolutionens spöke genom Europa. Det grekiska dramat är inte över. Vi får hoppas på ett lyckligt slut och inte en grekisk tragedi.

Martin Lööf