Arbetarklassens återkomst

"Denna bok har jag skrivit för att ta mig ur det missmod som ständigt hotar och för att jag ville samla ihop tre olika tankestråk som länge upptagit mig.

Men den är också skriven i den trotsiga känslan att det är dags att börja om. Med allt."

Så skriver Göran Greider i förordet till sin nya bok "Arbetarklassens återkomst", trettio år efter Parisupproret. Och jag vill säga först som sist att jag tycker att det här är en mycket bra bok. Ett måste, faktiskt, för politiskt intresserade. Greider har precis som ETC:s Johan Ehrenberg en förmåga att tala om politiska frågor på ett sätt som knyter an till den aktuella samhällsdebatten. Inte för inte är bägge dessa herrar två av de mest eftersökta föredragshållarna inom arbetarrörelsen i Sverige. Deras åsikter är bara av det skälet värda att fundera över.

Dessutom är Greider jämfört med andra skribenter på vänsterkanten i en 'klass' för sig. Han lånar sig inte åt demagogi, lättsinniga förenklingar och tandlösa förslag som till exempel Ehrenberg tyvärr ofta gör sig skyldig till. Det han skriver är ofta på pricken. Därför är den här artikeln mer ett referat av boken än en regelrätt recension. Och den undertitel Greider sätter säger vad den handlar om: Om klasskampen, globaliseringen och framstegstanken.

Är klasskampen omodern?

Greider menar att den som använder ordet arbetarklass i en debatt eller samtal ofta möts av reaktionen att begreppet är förlegat. Arbetarklassen fanns på trettiotalet och möjligen på sjuttiotalet, men knappast idag. I vissa kretsar reagerar man till och med med avsmak. Som reaktion på en LO-undersökning om löneskillnader för några år sen skrev Dagens Nyheters ledarsida kommentarer som: "Klasshat är inte bättre är rashat"!

Men som Greider skriver: "Att den borgerliga offentligheten inte vill vidkännas existensen av en arbetarklass förvånar inte. Men att till stor del även socialdemokratin och vänstern inte vill ha med begreppet arbetarklass att göra och därmed fogar sig i den rådande ordningen är värre." Och Greider fortsätter:

"Personligen har jag upplevt talet om arbetarklassens försvinnande som kränkande: Känslor svallar upp i mig som blir hemlösa. De förklaras ogiltiga. Jag står med en erfarenhet som inte anses värd någonting, som enbart sägs vittna om en stupid och nostalgisk förening vid en tillhörighet som den moderna världen utraderat."

Dimridåer

Vilken människa som helst kan med egna ögon se att det inte finns någon jämlikhet i denna värld. Ändå påstår 'den borgerliga offentligheten', skolan, massmedia, o.s.v. att det inte finns något klassamhälle. I stället har man särskilt de senaste tjugo åren ivrigt förfäktat alternativa verklighetsmodeller, som åtminstone i massmedia lagt sig som dimridåer framför sakernas verkliga tillstånd.

En som använts flitigt inom socialdemokratin, är det så kallade tvåtredjedelssamhället. Den hävdar att 70% av befolkningen består av 'medelmassan', sen är 20% fattiga och 10% rika. Det vill säga ett samhälle med en liten grupp utslagna och en liten grupp rika. Men Greider visar att det inte finns mycket underlag för en sån syn. De undersökningar som gjorts (t.ex. Svallfors, Umeå universitet 1992) visar att en liten grupp högre tjänstemän solidariserar sig med överklassen och de flesta lägre tjänstemän ser sig som nära arbetarna. Och att det inte finns några större skillnader i värderingar mellan dem med de lägsta inkomsterna (arbetslösa) och dem med normala arbetarinkomster.

Andra modeller talar om kunskapssamhället, eller allra vanligast: det så kallade post-industriella samhället. Greider påpekar att det går att påstå motsatsen: att världen nu genomgår en total genomindustrialisering när nya områden i världen, framför allt i Asien på allvar dragits in i industriproduktion. Och att även i i-världen industrialiseringen fortsätter. Han citerar Expressen:

"Processtyrning och flödesorganisation - andra namn för linjens kontroll och disciplin - införs också på sjukhus, postterminaler och restauranger. På McDonalds arbetar personalen strikt efter Fredrik W Taylors och Henry Fords principer. Tjänstesektorn industrialiseras." (Expressen 18/6 1997).

Det som i verkligheten hänt bortom dessa dimridåer är att samhället förändrats betydligt mindre än vad som påstås. Greider citerar en fackligt aktiv han mött: "För några år sen var alla arbetare på Rönnskärsverken metallare. Idag är kökspersonalen med i Handels, städarna i Fastighets, de tillfälliga byggjobbarna i Byggnads".

Här sammanfattas med några ord vad som verkligen hänt. Arbetsgivarna har med en medveten politik delat upp arbetarna i mindre grupper, försvagat arbetarnas förhandlingsposition. Och lagt grunden för idéerna om att samhället har allt färre varuproducerande arbetare. Ser man detta globalt är detta förstås helt felaktigt, men även i de utvecklade industriländerna har förändringen varit mycket mindre än vad som påstås.

Om man som Greider definierar arbetarklassen som de lönearbetare som saknar makten att besluta över sina produktionsmedel och över andra på arbetsplatsen, tillhör 55-60% arbetarklassen, vilken är en siffra som faktiskt varit ungefär konstant under efterkrigstiden. Skillnaden är att arbetarklassen idag i högre utsträckning består av kvinnor och invandrare.

Klassröstning

Säg mig vad du tänker på när du hör ordet arbetarklass och jag ska säga vad du röstar på om du alls röstar, skriver Greider. Och han har säkert rätt. I Sverige och i andra länder är klass det som helt och hållet dominerar vad gäller vad som avgör en röst. Detta bekräftas också av en artikel i Riksdag&Departement 25/1998. Där har man tittat på den forskning som finns i frågan och även om klassröstningen (här definierat som arbetare som röstade på s eller v osv) har sjunkit från 73% 1956 till som lägst 57% i 1991 års val steg den igen kraftigt 1994 till 70% och antagligen än mer i sista valet). Den forskare man intervjuar, sociologie doktor Göran Cigéhn, har i sina undersökningar visat att klassidentiteten och klassröstningen har stärkts under 90-talet. 1997 ansåg sig 67% av industriarbetarna och 55% av tjänstearbetarna (t.ex. daghems- och sjukvårdspersonal) tillhöra arbetarklassen, vilket var en ökning med 14% respektive 17% sen 1993, på bara 4 år!

Och detta menar han beror på att klassklyftorna ökat. Och påpekar: "Man ska komma ihåg att de senaste decenniernas minskade klassröstning bara delvis beror på att arbetarklassen röstat mer borgerligt. Den viktigaste faktorn är att medelklassen har röstat socialistiskt."

Klassbegreppets historia

Kampen mellan klasser har funnits sen klassamhället uppstod men det var inte förrän i samband med franska revolutionen som idén om klasskampen uppstod. Greider citerar Karl Marx: "Borgerliga historieskrivare har långt före mig framställt den historiska utvecklingen av denna kamp mellan klasserna och borgerliga ekonomer har klargjort klassernas ekonomiska anatomi." Liberalismens fader Adam Smith delade in samhällsklasserna i "de som lever på ränta, de som lever av profiter och de som lever av löner." Detta vidareutvecklade Karl Marx när han definierade klasstillhörigheten som kommen ur individens förhållande till produktionsmedlen: "De som endast äger sin arbetskraft, de som äger kapital och de som äger jord /-/ bildar de tre stora klasserna i det moderna på det kapitalistiska produktionssättet vilande samhället." (Kapitalets tredje band, 52 kap.)

Efter detta har det kommit en uppsjö av borgerliga idéer om vad som avgör människors kollektiva identitet: konsumtionsmönster, livsstil, status, roller, grupper, utbildning, generationer, riskteorier, smak. Säg vad som inte använts för att visa att klassbegreppet är föråldrat. Man kan fråga sig varför så många ägnat så mycket energi åt att förkasta nåt som inte påstås existera, alltså klass.

Greider svarar på frågan: "Varför är klassperspektivet, och i synnerhet påvisandet av arbetarklassens existens, då så viktigt? Jag menar att klassperspektivet gör oss medvetna om de inre motsägelserna i det kapitalistiska produktionssättet. Det får avgörande maktfrågor att framträda och bli synliga, ja, det erbjuder ett effektivt instrument för att vi ska kunna orientera oss i den sociala och politiska verkligheten. /-/ Klassperspektivet gör det lättare för frågor om ekonomisk demokrati, det vill säga ägandet och kontrollen över produktionsmedlen, att äntra scenen."

Och han fortsätter: "I reaktionära perioder, som under det högerns galna kvartssekel vi lever i, minskar det ideologiska och moraliska utrymmet för ett ord som arbetarklass. I stället blir det fritt fram för ord som medelklass, underklass, och även överklass. När den treenigheten blir världsbild, cementeras vanmakten för alla som tror på social jämlikhet. Då har förändringens möjligheter försvunnit ur själva språket och därmed ur tänkandet."

Den kollektiva och handlande arbetarklassen har i språket, i TV-nyheterna och andra massmedia, ersatts av underklassen, läs offren.

Högeroffensiven

Det Greider påstår i boken, och han gör det bra med massor av exempel och idéer, är alltså att varken samhället eller arbetarklassen har förändrats tillnärmelsevis så mycket som många påstår de senaste tjugo åren. Arbetarklassen har inte minskat, den har inte gått till höger, samhället har inte genomgått någon kvalitativ förändring Vad är det då som hänt?

Makthavarna har gått åt höger. Med hänvisning till globaliseringen och Sovjetunionens kollaps har de fått nytt självförtroende. Och de har lyckats få med sig massmedia och arbetarpartierna på denna kurs. Vilket lett till att allt fler arbetare och allt färre från överklassen röstskolkar i valen. Detta gäller i synnerhet USA men tendensen är densamma även i andra industriländer. Greider skriver: "Sommaren 1997 förknippades det svenska socialdemokratiska partiet enligt en undersökning med helt andra saker än tidigare: SAP ansågs av stora väljargrupper vara maktens och de översta skiktens parti. Partiet lyckades under hösten 1997 och våren 1998 hämta tillbaka många röster men troligen dröjer en permanent misstro kvar, också bland partiets kärnväljare. Arbetarklassen fäller sin dom, men om det leder till att den politiska apatin ökar så kommer mörkret bara att tätna. Arbetarklassen finns kvar, klassamhället består, men kallar sig inte längre så. Det är en mardröm."

Högervågen har också , enligt honom, lett till att varje politiskt engagemang har blivit misstänkliggjort: "Idag lever vi i ett politiskt tillstånd där sådan läsning (av Marx, Trotskij, Lenin, Luxemburg, min anm.) är på god väg att bli moraliskt illegal. Perspektiven är förryckta. Några hundra dollarmiljardärer tjänar idag lika mycket som halva jordens befolkning, men det är som om den nödvändiga moraliska upprördheten över detta saknar allt berättigande. Alla drömmar om en bättre världsordning anses nedblodade. Varje engagemang är början till det moraliska haveriet. Jag kan inte godta den synen. Jag tror att den krymper min och andras mänsklighet."

Globaliseringen och framstegstanken

Bokens andra och tyvärr svagare del handlar om globaliseringen och framstegstanken. Där menar Greider att globaliseringen visserligen är ett hot men i mycket har överdrivits och framför allt har använts som en ursäkt för högervågen. Det är i sista avsnittet om nödvändigheten av att tro på framtiden som Greider inte lyckas. Delvis därför att resonemanget är motsägelsefullt. Han kopplar ihop vad han kallar bristen på framstegstro med de senaste årtiondets misstro mot förnuftet, det senare som uttryckt sig i ett uppsving för allehanda hokuspokus, som astrologi, new age och pseudovetenskapligt flum, som kriminella gener och liknande.

Jag måste erkänna att jag inte riktigt ser kopplingen. Och att oreserverat hylla Framsteget associerar både till rysk traktorsocialism och de charmiga men ganska naiva folkhemsidéerna samt, förstås, att ersätta förnuftstänkande med just tro.

Som marxist tycker jag dels det är viktigt att ställa sig i det kritiska förnuftets tjänst, och att alltid påpeka att det inte finns någon automatik i framsteg eller utveckling. Att det är klasskampen som i varje steg avgör om utvecklingen går framåt eller bakåt. Det är här nästan som om Greider har glömt vad han själv citerar i bokens första del, ur Kommunistiska Manifestet om klassamhället: "Fri och slav, baron och livegen, mästare och gesäll, kort sagt: förtryckare och förtryckta stod i ständig motsättning till varandra, förde en oavbruten, än dold, än öppen kamp, en kamp som varje gång slutade med en revolutionär omvandling av samhället eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång." (Greiders kursiv.)

Men det svagare slutet ändrar inte i grunden min uppfattning om Greiders bok. Arbetarklassens återkomst är en politisk upplevelse som sammanfattar de stora frågorna just nu på ett bra sätt. För mig personligen känns det som en bok som visar på ett klart och påtagligt ljus i slutet på den långa mörka tunneln.

Lena H

Från Socialisten nr 36 nov 1998