Veckans Affärer har utsett Göran Greider till en av Sveriges tio mest inflytelserika opinionsbildare. Han är chefredaktör på Dala-Demokraten, författare och debattör. Nu har han dessutom blivit vald till Socialdemokraternas extra partikongress.

Göran Greider ser den politiska passiviteten börja släppa:

"Någonting har hänt"

Hur har du fått en sådan position i arbetarrörelsen?

- Jag har aldrig strävat efter det. Det är helt enkelt så att jag har skrivit ner vad jag tror på. Ärligt talat har jag inget intresse av en politisk karriär.

- Jag tror att jag skriver ut vad väldigt många människor tycker är en riktig analys. Plus att jag är ganska väl påläst. Jag har lagt ner mycket möda på att forska mig fram i de centrala frågorna om välfärd och ekonomisk politik, och kultur förstås.

- Under 80- och 90-talen har fackföreningsrörelsen trängts tillbaka. Den har behållit sina ideal, men det har varit ett tufft läge. När arbetslösheten är hög är det svårt att slåss för sina idéer. Däremot så har den politiska grenen av arbetarrörelsen, socialdemokratin, övergett centrala värden.

- Då har vi fått en situation där en majoritet av folket ställer upp på de grundläggande välfärdsidéerna, både offentligt drivna och offentligt finansierade verksamheter, men där det har inte kanaliserats upp till eliterna. Det har uppstått en klyfta helt enkelt. Och den har fördjupats genom EU-inträde och EMU-debatten.

- När jag började skriva i Dagens Nyheter 1988 så var det som litteraturkritiker. De visste inte om att de fått in en trojansk häst. Klasstemat fanns med i det jag skrev då också, men jag skrev inte om politik i bokstavlig bemärkelse.

- Men sen kom den stora kraschen i det svenska samhället. Jättelik arbetslöshet och systemskifte. Då började jag skriva mycket mer om välfärds- och ekonomisk politik, och då hade jag redan parkerat mig på DN. Ibland får jag intryck av att jag var den siste radikalen som släpptes in Mariebergskoncernen. Sen har dörren stängts igen, med en ljudlig smäll.

- Man får naturligtvis en stark position om man skriver i DN, för den läses ju av många. Men jag har varit mycket ute i landet också.

Vad är det som driver dig? Vad ser du som din uppgift?

- Min uppgift är att fläka ut ojämlikhetens landskap så tydligt som möjligt inför alla. Och visa på att allting kunde vara annorlunda. I dag är vi rikare än vi var för 30 år sen, samtidigt är fattigdomen ett större problem. Det är fullkomligt orimligt.

- Jag har också försökt förstå vad som varit styrkan i socialdemokratin. Den oerhört praktiska hållningen, när det var som bäst, när det fanns en systemkritisk kompass.

- Jag brukar ta Gustav Möller som exempel. Han var väl orienterad i marxistisk teori och hade en idé om hur kapitalismen fungerade. Vet man det är det lättare att hitta på praktiska lösningar. Man räknade hellre med de rikas egoism än deras solidaritet när man byggde upp välfärdssystemen. De drog in alla befolkningsskikt i ett system som ytterst mest gynnade LO-kollektivet.

- Idag skulle en levande socialdemokrati kunna vara den kraft som kombinerade rättvisekraven med ett ekologiskt hållbart samhälle.

- Vänstern måste också ha en idé om hur företagen ska byggas. I Dalarna finns det hela sociala kalhyggen kring nedlagda bruk. Det har inte varit rationellt att starta egna företag, givetvis. Det har funnits en stor arbetsgivare.

- Men nu faller det plötsligt ihop på många ställen. Då måste man ha en idé till exempel om hur de nya tjänsteföretagen ser ut. Annars vinner högern slaget, och så blir det sänkta arbetsgivaravgifter.

- Vi har så länge suttit i händerna på 10_20 viktiga exportföretag. Nu börjar de bli så stora att det bara är att säga tack och hej. Inte riktigt, men i viss mening.

- Det här grubblar jag mycket över, speciellt nu sen jag börjat jobba i Dalarna. Där är arbetslöshet utan like. Det finns orter som håller på att falla rakt genom marken.

Hur ser du på det politiska stämningsläget i samhället?

- Bland vanligt folk tycker jag att hela 90-talet har präglats av kramp. En existentiell kramp, nästan. Det har varit svårt att yttra sig på jobbet. Man har inte velat demonstrera, för det var sånt man gjorde på 60-talet.

- Men det senaste året har någonting hänt. Någonting släpper. Vi har sett fler små uppblossande protester kring skolor och dagis än på många år, och folk vågar sjukskriva sig igen. Det har blivit en våldsam explosion av sjukskrivningar. Dels är folk slutkörda förstås, men det är inte bara det.

- Man hör att det är "bättre tider" och oron släpper lite grand. Arbetslösheten är det tyngsta maktinstrumentet de härskande skikten kan använda sig av. När den bara minskar lite så inträffar någonting.

- Om det skulle vara så att det blev lite mer vitalitet hos folk, lite mer drömmar, då är det så oerhört viktigt att den energin kanaliseras via kollektiva, välfärdsstatliga visioner, istället för via privata lyckodrömmar.

- Ta aktiespelet. Det är uppenbarligen så att en hel det energi kanaliseras via det, och det pulvriserar kollektivistiska idéer. Det är ju borgerlighetens dröm.

Men beror inte det på att den socialdemokratiska ledningen kapitulerat? Vad ger de för alternativ eller visioner? Och är inte valet av dig till kongressen ett tecken på att folk famlar efter ett alternativ?

- Jo, det är helt klart. När man tittar på forskning om opinioner rörande välfärdsstaten, ser man att det folkliga stödet minskat när det inom socialdemokratin höjts många röster som velat pröva privatisering.

- De har ett oerhört ansvar för att upprätthålla de här samhällsmoraliska föreställningarna. De är den enda instans som hörs utöver borgerlig press.

- När det gäller synen på statligt ägande och företag finns det ju ingen spärr, och ingen vilja. De hade ju kunnat göra något nytt med samgåendet mellan Telia och Telenor. Nu blir det i stället privatisering.

Det finns helt klart spänningar i partiet, men börjar det formeras någon vänster?

- Nej, det tycker jag inte. I SSU finns en del radikalare grupper, det gör det, men jag tycker nog att folk inom socialdemokratin är ganska anpassningsbara.

- Men det finns ju samtidigt en sorts stående vänster. Det genomsnittliga (s)-märkta kommunalrådet ute i landet är ganska bra, tycker jag i alla fall, i synen på EU, EMU och välfärden. Det är inga halvliberaler. Den gråa socialdemokratin finns, överallt, hela tiden.

Hur ser du på debattklimatet i rörelsen då?

- Det är inget vidare. Vanligtvis rekryteras den socialliberala medelklassen, och inget annat, till ledarsidor och liknande.

Här ringer Göran Greiders mobiltelefon. Dala-Demokratens redaktion vill diskutera profileringen av en rad upprorshärdar i länet. Det handlar om föräldraprotest i Falun, skolstrejk i Rättvik, namninsamling i Borlänge och nånting med bensinpriserna. "Få en styrning över till att det handlar om skola, dagis och sjukvård", säger chefredaktören. "Den offentliga sektorn har blivit eftersatt och urkramad under hela 90-talet. Det är där sprängkraften finns."

Till sist - din syn på marxismen?

- För mig är det livsviktigt att återuppliva det marxistiska grundperspektivet. Därför att det innehåller systemkritik och kapitalismkritik, och ska man tänka i termer av ett annat samhälle måste man ha det här i botten.

- Det ska inte vara någon ortodoxi, för det är det värsta som finns. Marx har Feuerbach-tesen "Filosoferna har försökt förklara världen, men vad det gäller är att förändra den", men Marx tillhör just de filosoferna. Det finns inga konkreta idéer där inte.

Nja, han byggde ju den Första internationalen.

- Ja, i och för sig. Men frågan kom aldrig så långt som till att bygga samhällen.

Tiden är ute. Göran Greider är redan försenad till nästa möte. Vad han förväntar sig av partikongressen hann jag aldrig fråga, men helt klart hade han inte räknat med att bli vald. En SSU-klubb hade ringt och frågat om de fick nominera honom. Han hade suttit utmattad på Ludvika station efter ett möte, och han hade svarat ja. Nu verkar han nästan ångra det. Det handlar om tid och ork och förberedelser.

Däremot handlar det inte om bristande stöd. Han kom på femte plats på Stockholmslistan. När han frågade läsarna av Dala-Demokraten hur han skulle göra med partikongressen var beskedet lika klart: "Åk, Göran, åk!"

Intervju: Kerstin A

Från Socialisten nr 47, mars 2000