"Det handlar om klasskamp"

- Missnöjet finns överallt inom vården. Jag hoppas att fler vågar protestera.

Det säger undersköterskan Yvonne Hadartz, som arbetar vid Gråbergets sjukhem i Göteborg. Den 19 februari genomförde Yvonne och hennes arbetskamrater på sjukhemmets avdelningar 27 och 28 en protestaktion mot nedskärningarna.

Aktionen genomfördes på så sätt att personalen under en dag arbetade enligt de arbetsinstruktioner och skyddsföreskrifter som råder. Omvårdnaden fick ta den tid som är rimlig, man var två och två vid varje lyft o.s.v. Problemet var bara att när man följde instruktionerna så hann man inte få upp alla patienter ur sängarna.

- Det var ett bra sätt att protestera, eftersom vi inte får strejka och måste ta ansvar för patienterna, fortsätter Yvonne som arbetat vid vårdhemmet i nio år och är ombud för Kommunal.

- Vi vårdade patienterna på ett bra sätt den dagen, samtidigt som vi kunde visa att vi inte har personal så det räcker. Efter aktionen ordnade vi en presskonferens, som vi fick hålla utomhus eftersom ledningen inte gillade det vi gjorde.

- Vi ringde alla anhöriga innan aktionen. Inte en enda gick emot. Nu är flera av de anhöriga på gång att göra något. Några har föreslagit att man borde dra ner på hyran i protest.

- Problemet är att vi har större vårdtyngd än vad som är meningen. Avdelningarna är avsedda för lätt somatik. Men i själva verket så är våra patienter mycket mer vårdkrävande. Vi har många människor som vi måste sköta om helt och hållet, som sitter i rullstol eller är halvsidesförlamade.

För ett år sedan genomfördes en omorganisation. Sjukhemmet delades in i tre enheter; En för lätt somatik, en för tung somatik och en för senildementa. Det hette att man skulle koncentrera kompetensen för att göra vården effektivare.

-Ingen i verksamheten har egentligen trott på det. De delade upp det bara för att tjäna pengar, menar Yvonne. Om personalen fått vara med och påverka skulle vi hittat en bättre lösning.

Förra året togs en tjänst bort från avdelningen, trots att det istället behövs 3-4 nya tjänster. Då skulle man ha den arbetsstyrka som fanns för fem år sedan.

- Vi hinner bara göra det nödvändiga som påklädning, toalett, hygien och mat. Men vi hinner inte med att stimulera hjärnan och då faller de gamla tillbaka, säger Yvonne och fortsätter: Därför blir det fler och fler depressioner bland de äldre och alltmer psykofarmaka skrivs ut.

- Det började bli konflikter bland oss som jobbar. Folk var trötta och började munhuggas. När vi skulle reda ut det kom vi fram till att vi var trötta därför att vi har en ohållbar arbetssituation och att det inte var vårt fel. Då bestämde vi oss för att göra något. Vi vände oss till facket. Men där arbetar man långsamt. När vi sedan fick den senaste arbetsskadestatistiken och besked om att de skulle ta bort ytterligare personal så var det spiken i kistan. "Nu är det fanimej nog", tänkte vi.

- Men protesten har ännu inte lett till att Stadsdelsnämnden har backat. Varje uttalande från deras sida har gått ut på att vi ska lyda. De bestämmer och vi ska verkställa. De tror att de kan trycka ner oss eftersom vi arbetar i ett lågt betalt kvinnoyrke.

- Vinsten har varit att vi blivit eniga, att vi gjort oss kända och att politikerna vet att vi har ögonen på dem! Lyssnar de inte får vi genomföra en protestaktion igen. Den största besvikelsen är Kommunal. De ställde sig bakom aktionen lite svagt. Men i verkligheten så har vi fått väldigt lite stöd från dem. Det beror på feghet. De vill bara driva det hela förhandlingsvägen, och har inte förstått att det handlar om klasskamp.

Intervju: Martin Oscarsson

Från Socialisten nr 31 mars 1998