Globalisering

eller den negativa spiralens ekonomi?

Globaliseringsfällan.

Globalisering minskar klyftorna.

Är Globalisering ett hot?

Detta är några av de rubriker som har sköljt över oss under den senaste tiden.

Vad är då globalisering?

En fantastisk möjlighet till utveckling eller en katastrof?

Finns det överhuvudtaget någon globalisering, eller är den ett mediapåhitt?

Det finns nästan lika många definitioner av globalisering som det finns dom som skriver om det, men i stora drag kan man säga att för de flesta så innebär det att jättestora företag har skapats som inte har lojalitet till något land, utan förflyttar sig blixtsnabbt dit de hittar de bästa villkoren. Nationalstaterna kan därmed inte längre påverka utvecklingen. Framväxten av informationsteknologin smörjer och utvidgar denna process. Hela världen flätas ihop.

"Det är ett obestridligt faktum...att flödet - av människor, pengar, varor, information, kunskap, föroreningar och brott för att nämna några exempel - är intensivare och omfattar fler geografiska områden än någonsin tidigare" skriver till exempel Pierre Schori (PT 9/10-97, min fetstil). I och med detta sägs det att kapitalismen har gått in i en ny dynamisk fas. Han beklagar sig över globaliseringens mörka sidor - ökningen av klyftorna - men menar att detta kan bekämpas genom utbildning och globalt samarbete. Arbetarnas kamp mot nedskärningar, lönesänkningar och arbetslöshet verkar han dock tycka vara hopplös, precis som hans borgerliga kollegor. Genom kamp försämrar arbetarna bara sin egen situation. Istället ska arbetarna överlämna förhandlingarna till sina ledare och gå på kurs, för globalisering representerar en ny dynamisk fas i kapitalismens utveckling som så småningom kommer att förbättra levnadsvillkoren för alla, bara man hänger med. Man lovar "sylt imorgon", som det engelska ordspråket utrycker det, bara man uppoffrar sig idag.

Det bevis som journalister eller politiker oftast erbjuder för globaliseringstesen är anekdotiska - att man i Amazonas djungel, Londons gråa förorter och New Delhis slum sitter och tittar på samma Hollywood-producerade TV-program. För det första är detta inte sant i sig. I New Delhis slum har de flesta inte egen TV. 2/3 av världens befolkning bor fortfarande mer än två timmar från en telefon och har ännu längre till en TV. Men även om det vore sant, skulle det knappast bevisa något. Låt oss istället testa de mer substantiella påståenden som globaliseringsidén bygger på en efter en.

Ny dynamisk fas?

Onekligen har kapitalismen varit inne i en ny fas under de två senaste decennierna, som i många avseende skiljer sig från de decennier av i stort sett oavbruten tillväxt, full sysselsättning och dramatiskt ökande levnadsstandard som följde andra världskriget. Men det har knappast varit en dynamisk utveckling. I de flesta utvecklade länderna har tillväxten av BNP (summan av alla varor och tjänster som produceras i ett land) varit mycket lägre än under efterkrigsuppsvinget. Till exempel har det land som av borgerliga medier lyfts fram som föregångsland - USA - under 90-talets konjunkturuppgång haft den lägsta genomsnittliga ökningen av BNP jämfört med alla andra konjunkturuppgångar sedan andra världskriget.

Huvudorsaken till detta är att kapitalets produktiva investeringar, ekonomins lokomotiv, har varit väldigt låga och ofta knappt täckt förslitningen. Om det inte hade varit för investeringar i IT hade tillväxten varit katastrofal eftersom en tredjedel av USA:s tillväxt beror på IT -boomen. Jämfört med till exempel investeringar i järnvägar, telegrafen och ångfartyg på 1800-talet, eller 50- och 60-talens nyheter - bl a plast, kemikalier, TV, syntetiska fibrer, rymdteknologi, atomenergi och vitvaror - ter sig dock IT-investeringar som blygsamma.

Och i den låga tillväxtens fotspår följer arbetslöshet och alla andra försämringar som har drabbat arbetarklassen.

Sydostasien verkar, fram till de senaste månaderna, ha varit undantaget från denna utveckling. Men detta har mindre att göra med globalisering än med att de haft en stark statlig styrning av ekonomin, importhinder, förmånliga exportvillkor och ett massivt ekonomiskt stöd från USA för att vara "ett hinder mot kommunismens spridning i området".

Fler områden?

Att allt fler geografiska områden dras in i den globala ekonomin är också ett felaktigt påstående. Handeln med och investeringar i u-länderna, med undantag av ett smalt skikt av de mest utvecklade u-länderna, har relativt sett blivit allt mindre under de senaste decennierna. Inte förvånansvärt har därför tillväxttakten i u-länderna, som länge varit lägre än i-ländernas, sjunkit ännu snabbare än i de avancerade länderna. Afrika och större delen av Asien och Latinamerika håller långsamt på att kopplas loss från världsekonomin och bildligt talat sjunka i havet, bli osynliga i de kapitalistiska glasögonen.

Vid slutet av 1800-talet styckades dessa områden upp av imperialismen. Man förstörde den inhemska utvecklingen och använde dem som billiga råvarureservoarer. Nu drar man sig undan det kaos som man själv har skapat. Osäkerheten om man ska få tillbaka något på sina investeringar är alldeles för stor. Av liknande skäl drar man sig från att ha nånting att göra med ett Ryssland som håller på att gå över till kapitalismen. Handeln dit har praktiskt tagit upphört, med undantag för lite lyxvaror, eftersom man på goda grunder misstänker att man inte kommer att få betalt.

Ökat människoflöde?

Inte heller finns det en ökning av flödet av människor i världen. Jämfört med perioden fram till första världskriget, då till exempel 60 miljoner människor lämnade Europa, har utvandringen sjunkit till en minimal nivå. USA fortsätter visserligen att ta emot en del invandrare, men Europa har helt stängt sina gränser och omflyttning inom Europa är mindre än den tidigare strömmen av gästarbetare, eftersom arbetslösheten har alla Europas länder i sitt grepp. Däremot är förflyttningen av akademiker och tekniker säkert större idag, i övrigt tenderar invandringen att minskas.

Intensivare handel?

En historisk jämförelse visar att andelen av de utvecklade ländernas BNP som exporteras var större före första världskriget! Likaså var andelen utländska investeringar i förhållande till BNP större då. Handels- och investeringsströmmarna var dock annorlunda, framförallt var det då handel mellan de stora imperialistiska länderna och deras kolonier, medan det nu framförallt är mellan de utvecklade länderna.

När första världskriget började, kollapsade världshandeln och började inte växa ordentligt förrän efter andra världskriget. 50- och 60-talet var en period av ojämförbart hög tillväxt av den internationella handeln. Sedan dess har handeln mattats, även om man under några år vid slutet av 80-talet och mitten av 90-talet kunde uppvisa liknande siffror som under efterkrigsuppsvinget.

Visst finns det nationslösa, s k transnationella, företag. ABB är ett svenskt exempel. Speciellt företag i små europeiska länder som Sverige, Schweiz och Holland (samt Storbritannien som har relativt få stora företag efter Thatchers framfart) tenderar att utvecklas till transnationella företag. Men en undersökning som två brittiska ekonomer, Paul Hirst och Grahame Thompson, har gjort av de största företagen i världen visar att de i genomsnitt har mer än två tredjedelar av sin försäljning och sina tillgångar i sitt ursprungsland. Nästan alla har sina högkvarter, sin forskning och utveckling, och den viktigaste delen av sin produktion i "hemlandet".

Finns det då inget som talar för globalisering?

Regionalisering

Handeln inom de tre stora blocken - Nordamerika, Europa, samt Japan och Sydostasien - har helt klart ökat under de senaste decennierna, speciellt inom Europa. Andelen av BNP som Europa exporterar utanför Europa har dock varit ganska konstant sedan 60-talet, ungefär 10%. USA låg tidigare något under det, men tack vare en sjunkande dollar ligger man nu något över medan Japan har gått i motsatt riktning. Det vore därför korrektare att tala om en regionalisering av världsekonomin snarare än en globalisering.

Under de senaste decennierna finns en klar ökning av investeringar som företagen väljer att förlägga utomlands. Fortfarande är de dock mindre i förhållande till BNP än före första världskriget. Investeringströmmarna är också annorlunda än då. Nu investerar framförallt de utvecklade länderna i varandras länder och deras investeringar består av uppköp av andra företag som de sedan skär ned personalen i. Mera sällan handlar det om investeringar i nya fabriker. Före första världskriget investerade man framförallt i råvaruproduktion i u-länderna.

Mängden av och varianterna på spekulationskapital har ökat ojämförbart. För 20 år sedan var, enligt Världsbanken, 90% av internationella penningtransaktioner betalning för varor och tjänster och 10% annat, huvudsakligen spekulation. Idag är förhållandena de motsatta. Aktier, obligationer, derivat och fastigheter är de huvudsakliga formerna för spekulation som dagligen omsätter astronomiska summor. Men hela tiden hittar man på nya papper att spekulera i, som försöker överträffa varandra i fantasifulla namn - bull and bear CDs, putable extendable notes, synthetic convertible debt, interest rate swaps, är några av över hundra finansiella "innovationer" som har sett dagens ljus under de senaste åren. Utöver alla dessa nya pappersbitar finns det förstås också mera gammaldags spekulationsobjekt som konst, frimärken och gamla mynt. Det mesta av detta kapital är väldigt lättrörligt och internationellt.

Sjuk spiral

För att summera: I kapitalismens nuvarande fas ser vi ökad internationell integration inom vissa begränsade ramar. Men denna integration har en sjuklig karaktär. Den bygger dels på att kapital dras bort från produktion till spekulation och dels på att företag köper upp varandra över gränserna för att sedan lägga ned delar av det som var ett konkurrerande företag.

Efterkrigsuppsvingets dynamiska utveckling grundades på en dramatisk ökning av världshandeln, möjliggjord av USAs absoluta dominans, vilket successivt tvingade fram en minskning av handelshindren efter andra världskriget. Denna ökning av handeln var orsaken till (och sedan resultatet av) en enorm ökning av produktiva investeringar. Ökad statsintervention smörjde sedan utvecklingen. Allt detta möjliggjorde en framgångsrik kamp för en bättre levnadsstandard för arbetarklassen i västvärlden, vilket i sin tur uppmuntrade världshandeln och investeringar i en positiv spiral.

Nu är vi istället inne i en negativ spiral. Produktiva investeringar görs i en betydligt mindre omfattning. I stället går kapitalet till uppköp av andra företag och spekulation. BNP-tillväxten är låg och arbetarna andel av produktionsresultatet minskar och den förminskade köpkraften resulterar i ännu mindre produktiva investeringar. Och den ökade internationella sammanflätningen gör att alla dåliga nyheter sprider sig IT-snabbt genom hela världsekonomin. Efter först ha försökt bortförklara den nuvarande krisen i Sydostasien och hävda att det inte berör oss, börjar borgerliga nationalekonomer nu tala om att den kan sänka tillväxten med 1% eller att hela västvärlden kan dras ned i en recessionom om de japanska bankerna fortsätter att gå omkull. Problem i Japan innebär nämligen att de måste sälja sina stora högar med framförallt amerikanska värdepapper, viket skulle sätta igång en massa processer i väst.

Rekordvinster

Samtidigt är vinsterna rekordhöga. Detta bygger delvis på fiktiva spekulationsvinster, men också på att kapitalet har fört en framgångsrik offensiv mot arbetarklassen. Att företagen för sina vinster varit mindre beroende av att faktiskt producera nånting, har gjort dem mera kaxiga. De har kunnat kosta på sig konfrontationer med sina arbetare, vilket har sänkt lönerna och ökat arbetstiden. Till sin hjälp har de också haft arbetslösheten som tystat många.

Förutom direkta konfrontationer har de också använt sig av en del andra metoder, till exempel nya produktionsmetoder och s k outsourcing. De nya arbetsmetoderna, ofta assisterade av datorisering, har intensifierat arbetet. Outsourcing betyder att man tar in entreprenadföretag för delar av produktionsprocessen. Dessa småföretag, som ibland har bara ett enda storföretag som kund, pressar man tills det knakar. Småföretagarna måste sedan i sin tur pressa sina anställda, vilket är lättare för dem eftersom de inte möter en lika stark fackförening som storföretagen.

I kampen för att roffa åt sig en allt större del av offentliga sektorn har storföretagen också utnyttjat lättrörliga kapital för att framkalla valuta- och räntekriser. Omflyttning av fabriker till låglöneländer är däremot obetydlig i sammanhanget. Det är inte särskilt enkelt att flytta en hel fabrik och i vilket fall så har det räckt med hot om förflyttning för att skrämma ledningen inom arbetarrörelsen till foglighet, vilket är den avgörande faktorn varför arbetarklassen internationellt bara upplevt försämringar under en lång tid. Om arbetarrörelsens ledning hade tagit strid och länkat ihop kampen internationellt, som skedde till exempel för att uppnå 8-timmars arbetsdag, så hade arbetarnas andel av produktionen inte behövt vara den lägsta på 100 år och vinsterna rekordhöga.

Nationalstatens nya roll

Har då storföretagens lojalitet till sitt "hemland" förändrats av den ökade internationaliseringen? För det första, låt oss konstatera att de flesta storföretag (eller för den delen småföretag) aldrig haft något speciell lojalitet gentemot något land. I första hand är företagen lojala mot sina egna vinstintressen. Under andra världskriget var det inget problem för ett antal företag att handla med Tyskland trots att deras regeringar låg i krig med Hitler. Frågan som borde ställas är: I vilken utsträckning behöver kapitalet en nationalstat för att gynna sina affärer? Svaret är att just på grund av den ökade internationaliseringen behöver storföretagen sin egen nationalstat minst lika mycket , men av delvis andra skäl än på 50- och 60-talet;

Då smorde staten den inhemska produktionens hjul och försåg företagen med en frisk, rörlig och utbildad arbetskraft. USA bestämde över den internationella situationen politiskt, militärt och ekonomiskt och alla andra kapitalistklasser anpassade sig i stort sätt till detta utan att klaga (även om de Gaulle gnällde lite). USA dikterade handelsvillkoren och valutasystemet. Frihandel gällde och genom Bretton-Woods-överenskommelsen var dollarn utbytbar mot guld och alla andra valutor var bundna till dollarn. Det fanns med andra ord en verklig internationell handels- och valutaöverenskommelse.

Men när Bretton-Woods-överenskommelsen bröt samman 1971 blev konsekvensen det valutakaos och den spekulationshysteri vi fortfarande är inne i. Och för att klara sig i denna hårda värld måste storföretagen i större utsträckning luta sig mot sina nationalstater. Alltså kan man i många avseenden säga att världen har avglobaliserats sedan början av 70-talet.

Den borgerliga regeringen Bildt slösade bort miljarder, i total enighet med den socialdemokratiska oppositionen, för att hålla uppe kronans värde. Senare har det kommit fram att Riksbanken och regeringen fördröjde den oundvikliga devalveringen för att ge de svenska storföretagen en chans att rädda sina pengar på skattebetalarnas bekostnad. EU, FN eller vilken annan internationell bokstavskombination som helst hade aldrig ställt upp på detta. (Inte heller hade de räddat Nordbanken från konkurs).

Det är inte heller förvånande att regeringen spelar en allt större roll för att knyta handelsavtal i en situation av ökad internationalisering, osäkrare spelregler och ökad konkurrens. När Göran Persson åkte till Kina och Chile, eller när Inez Uusman åkte till Indonesien, hade de i släptåg ett stort antal företagsledare som ville utnyttja den svenska statens makt (och subventioner) för att skriva under avtal. Faktum är att man i stor utsträckning väljer just de länder för besök där storföretagen vill utveckla sin handel.

Brösttoner

På den internationella arenan hör man allt oftare olika regeringar ta till brösttoner för att påverka andra regeringar att föra en viss ekonomisk politik. Helmut Kohl brännmärkte1995 USA medvetna strategi att låta dollarn sjunka för att göra amerikansk industri mera konkurrenskraftig som "helt oacceptabel". Clinton har i sin tur hotat med ett totalt importstopp av japanska varor om inte japanerna öppnar sin marknad för amerikanska varor. Nationalstaterna har i denna fas av kapitalismen fått en ny roll - att föra sina företags talan på den internationella arenan. En arena som på grund av större integration och en ny maktbalans i världen leder till större konflikter. En roll som mer liknar den som nationalstaten spelade före första världskriget. Då tog nationalstaterna i de avancerade länderna till vapen för att erövra kolonier, som skulle ge handels- och utsugningsmöjligheter till "sina" storföretag.

I den kamp om marknadsandelar som pågår i världen idag spelar de tre stora ekonomierna - USA, Tyskland och Japan - en avgörande roll. Kapitalet i de mindre länderna inser att de inte har en chans om de inte allierar sig med någon av dessa och skaffar ett gemensamt skydd mot resten av världen. Därför har vi sett framväxten av EU, NAFTA och ett japanskt-asiatiskt block. Detta representerar ytterligare ett steg mot ett sammanbrott för den internationella frihandeln. Att det europeiska jordbruket skyddas genom enorma subventioner och 100%-iga tullar mot östeuropeiskt jordbruk är bara ett av de mera uppenbara uttrycken för protektionism. Det finns hundratals mindre kända och mer uppfinningsrika, till exempel betalar den svenska studiestödsnämnden på grund av EU-reglerna inte längre ut studielån om man pluggar spanska i Latinamerika, det måste ske i Spanien.

Att kapitalet i de mindre europeiska länderna underordnar sig EU (eller för att utrycka det mera korrekt - det tyska kapitalet) innebär inte att de släpper greppet om sin egen nationalstat. Även här får nationalstaten en ny roll i att förhandla om alla detaljregleringar som styr EU, för att få ut de bästa möjligheterna för just sina företag. Man har trots allt de bästa banden till sin egen stat. Band som har byggts upp över decennier och sekler. Band där de översta skikten i statsapparaten -departementen, domstolarna, verken, polis och militär - är bundna genom familj, utbildning, tradition, inkomstnivå och (som TV-programmet Striptease nyligen avslöjade om domarna) genom att man erbjuder lönande extraknäck till kapitalet. Och man kan hota den enda valda delen av statsapparaten - regeringen - med att flytta, vilket naturligtvis har en stor effekt, inte så mycket på grund av internationaliseringen av ekonomin, utan just på grund av att man har den största delen av sina tillgångar och försäljning i hemlandet.

Globaliseringen är i stor utsträckning en myt. I den mån det sker en internationalisering av ekonomin visar den sig vara sjuklig - ökad spekulation och uppköp av företag, istället för produktiva investeringar - vilket innebär låg tillväxt och en brutal attack på arbetarklassen. För alla utom en liten, liten minoritet erbjuds ingenting - så är kapitalismens nuvarande fas. Sammanflätad med detta finns klara tecken på växande ekonomiska motsättningar på den internationella arenan som redan har uttryckt sig politiskt - de olika stormakterna har haft olika uppfattningar om hur man skulle hantera situationen i Jugoslavien, vilket är huvudorsaken till det uppslitande inbördeskriget som skedde där. Liknade konflikter har funnits om Zaire, Rwanda och Kuba.

Ny depression

Kapitalismens första stora internationalisering, från ungefär 1880 till 1914, avlöstes av en period då två världskrig fördes för att omfördela världen, och protektionismen och en depression mellan dem. På grund av internationaliseringen av konkurrensen använde sig storföretagen av nationalstaten militärt för att kapa åt sig marknadsandelar. Denna utveckling är idag utesluten på grund av att kärnvapnenkrig skulle kunna innebära mänsklighetens förintelse och på grund av arbetarklassens avsevärt större tyngd idag. De ekonomiska motsättningarna är dock minst lika stora idag som 1914. Kapitalismens nuvarande fas kunde därför lätt övergå i en ny fas av öppna handelskrig och som konsekvens av detta en ny depression.

Ska vi riskera detta? Ska vi ens acceptera kapitalismens nuvarande sjukliga utveckling, med alla försämringar? Eller ska vi ta strid?

Jonathan Clyne,

Stockholm

Ur Socialisten nr 30, februari 1998