Giriga direktörer skor sig - de fattiga barnen blir fler
När jag och mina kamrater var unga socialdemokrater på 70-talet fick vi ofta höra att det inte skulle vara någon idé att konfiskera miljonärernas förmögenhet. Det handlade om så pass små summor, att det inte skulle göra någon skillnad om man delade ut pengarna till hela folket. För resten så fick vi det alla bättre hela tiden, så varför bry sig? Så kunde det låta.
Idag är läget ett annat.
NÄR MAN LÄSER boken ”Den nya överklassen - en bok om Sveriges ekonomiska elit” av Bengt Ericsson, inser man till fullo hur hårresande mycket pengar en liten klick självgoda ”rikingar” (författarens uttryck) roffat åt sig. Bengt Ericsson visar bland annat, att svenska vd-löner 2004 låg högst i hela EU! Uppgifterna kommer från forskare på den internationella handelshögskolan IMD i Lausanne. När man ställer detta mot exempelvis Rädda Barnens rapport, som visar att barnfattigdomen i Sverige nu ökar igen ser man hur samhället dras isär allt mer.
Nationalekonomerna Jesper Roine och Daniel Waldenstam har beräknat de tillgångar som svenskar bosatta utomlands har. Bland dem finns kända namn som Ingvar Kamprad (450 miljarder kronor, 2009), medlemmar i familjen Rausing, Erik Penser, Bertil Hult. När man lade ihop deras förmögenheter med den ekonomiska elitens i Sverige kom man fram till att den rikaste procenten svenskar hade tillgångar motsvarande 2700 miljarder kronor (hösten 2007). Det motsvarade 40 procent av de samlade förmögenheterna. Om man gör tankeexperimentet att fördela dessa miljarder bland Sveriges 9 miljoner invånare skulle vi få 300 000 kr var. En familj på fyra personer skulle få 1,2 miljoner kronor. Man skulle också kunna tänka sig att pytsa in miljarderna i den offentliga sektor som lever på svältkost. Klart att det skulle göra skillnad!
ÄVEN OM DE rikas tillgångar krympt något under finanskrisen, så fortsätter gapet mellan dem som har och dem som inte har att vidgas. Det är inte så att en rik minoritet drar upp hela befolkningen mot allt större välfärd. Utvecklingen går åt rakt motsatt håll. Jessica Ritzen, reporter på tidningen City, rapporterade nyligen att år 2009 fick de fattigaste Stockholmarna 7224 kronor mindre i plånboken om året – medan de rikaste fick 8990 kronor mer. Mer än var fjärde ensamstående mamma lever i så kallad relativ fattigdom. Det visar en undersökning från riksdagens utredningstjänst, 2010. Sen 2003 har antalet mammor i relativ fattigdom nästan tredubblats. Antalet fattiga barn i Sverige var år 2010 enligt Rädda Barnen 220 0000.
Förklaringen till den allt mer utbredda fattigdomen är lätt att se: arbetslöshet, fler låglönejobb med osäkra anställningsformer, försämringar i trygghetssystemen A-kassa och sjukförsäkring. Frågan är, hur har de rika fått sina positioner i den ekonomiska eliten? På något sätt anser de ju själva att de gjort sig förtjänta av sina gods, lyxbåtar och feta bankkonton.
ETT UPPENBART SVAR är att många ärvt både förmögenheter och positioner. Av de 106 svenskar som enligt Veckans Affärer i oktober 2009 var miljardärer var åtskilliga söner och döttrar till kända företagare. Där fanns tre söner Kamprad, fem ”ungdomar” Rausing, sex Bonnier, fyra Stenbeck, ett antal Persson, Lundin, Douglas och så vidare. Det är svårt att se att deras insatser motiverar miljardförmögenheter.
Men inte heller för dem som börjat med ”två tomma händer” är de enorma rikedomarna motiverade. Investors vd Börje Ekholm, som talat sig varm för bonusar och höjda styrelsearvoden, hävdade 2010: ”Jag tror att arvodena måste höjas för att öka engagemanget”. Han tror helt fel. Forskning från universitet i USA visar faktiskt tvärtom att de prestationer som kräver ett uns av kreativt tänkande försämras när belöningarna ökar. (Se ”The surprising truth about what motivates us” på Youtube). Om det är några som skulle kunna motiveras av inkomster så är det de anställda på golvet, som faktiskt gör själva jobbet, för även låga löner sänker motivationen. Så hela resonemanget från direktörerna bygger på en ren bluff.
Lite överraskande för mig fanns inga Wallenbergare med bland miljardärerna. Förklaringen är att tidigare generationer Wallenberg donerade stora förmögenheter till stiftelser. Syftet var att hålla ihop ägandet, säkerställa makten i dåvarande Stockholms Enskilda Bank (SEB) och slippa betala skatt. (Genom stiftelserna äger/dominerar man Investor, som i sin tur köpt aktieposter i en rad företag.) Stiftelsebildningen betyder att familjen avstår från den donerade förmögenheten, pengarna tillhör svensk forskning. Riktigt så filantropiska har dock inte alla arvtagare velat vara. På 2000-talet bildades bolaget W Capital Management, som sades ha som främsta uppgift att vara rådgivare åt stiftelserna, samt sköta vissa investeringar. 300 miljoner kronor kunde på så sätt plockas ur stiftelserna och bland annat betalas ut som skyhöga löner till de anställda i W Capital. En av dem som fick över sex miljoner i lön år 2003 var Jacob Wallenberg. Bengt Ericson skriver: ”Det vilade något smått absurt över upplägget. Dels för att rådgivarskaran inbegrep personer som förkroppsligade stiftelsernas styrelser, med namn som exempelvis Peter Wallenberg, Jacob Wallenberg, Marcus Wallenberg och Peter ”Poker” Wallenberg. I teorin kunde man alltså sitta på kammaren och rådgöra med sig själv, medan taxametern tickade. Dels för att stiftelsernas innehav, år efter år, i allt väsentligt bestod av samma placeringar, nämligen aktier i bolag som Atlas Copco, ABB, AstraZeneca, Electrolux och Scania”. Alla dessa företag har/hade Wallenbergarna stora ägarintressen i.
Wallenbergarna sitter i många företagsstyrelser och plockar ut såväl löner som styrelsearvoden, bonusar och pensioner. De delar också ut tokhöga löner till toppcheferna i sina bolag, för att behålla deras lojalitet. ABB, där Jacob Wallenberg sitter i styrelsen, hade år 2008 utgifter på över en halv miljard för sin ledning på tolv personer. Det är lika mycket som 1500 metallarbetare med skifttillägg och allt kostar, konstaterar Bengt Ericsson. Det var också i ABB som Peter Wallenberg skrev under Percy Barneviks pensionsavtal på 930 miljoner kronor. En summa som senare fick revideras ner, när avtalet blev känt. Peter Wallenberg själv fick år 2003 13,5 miljoner kronor i ”pension” från Investor, ett företag han aldrig haft någon anställning i.
Just pensionsavtal verkar storföretagens toppchefer och styrelseledamöter kunna skaffa sig på vilka nivåer som helst. Arne Mårtensson, tidigare vd på Handelsbanken har ett avtal värt 225 miljoner kronor om han lever tills han blir 85 år. Vid 55 års ålder kunde han sluta jobba och ge sig iväg ut på långfärdssegling. Som jämförelse kan nämnas att en genomsnittlig svensk 65-åring enligt Försäkringskassan har 1,9 miljoner att leva på resten av livet.
Bengt Ericsson, som skrivit ”Den nya överklassen” är inte socialist. Han retar sig på den girighet som allt mer öppet demonstreras i näringslivet (särskilt bankerna), och som han anser hotar att undergräva hela marknadsekonomin. Han skriver: ”Ingen annan företagsbransch befolkas av så sällsynt snikna individer som finansindustrin. Det avspeglar sig bland annat i minst sagt uppblåst lönesättning på bankernas mäkleri- och analysavdelningar. Redan före bonustillskotten handlar det ofta om miljon-ersättningar. De höga belöningarna är förvånande, med tanke på att det inte rör sig om något särskilt svårt arbete.”
Bonusarna, som läggs ovanpå lönerna, handlar om summor som vi vanliga dödliga aldrig får in på våra konton, och verkar inte ha någon som helst relation till företagens resultat. Samtidigt som SEB gick på knäna i finanskrisen, personalstyrkan drogs ner och banken begärde statliga stödpengar, ansåg SEB:s styrelse att vd Annika Falkengren var värd 2,6 miljoner i bonus. (De tvingades senare backa på grund av omfattande protester, men Falkengren håvade ändå in över 20 miljoner kronor det året). Ännu värre är utdelningen till BP:s ordförande Carl-Henrik Svanberg, som tillkännagavs häromdagen. Svanberg, som redan är miljardär, har suttit i ledningen för BP när förtaget orsakat en av de värsta oljekatastroferna någonsin. Kongressledamöter har anklagat BP:s ledning för att ha satt lönsamhet före säkerhet, och hans uttalanden om ”the small people” har bara orsakat raseri. Han kan nu casha in nio miljoner kronor för väl utfört arbete.
Det går att fylla sida upp och sida ner med liknade uppgifter, och det gör Bengt Ericsson. Han förklarar också vilka regler som gäller i den ekonomiska eliten: ”1: Att gripa alla tillfällen att berika sig själva, och det även om verksamheten går dåligt. 2: Att aldrig kritisera någon annan i klubben, vad det än må vara som vederbörande ertappats med.”
Precis dessa regler höll Jacob och Marcus Wallenberg fast vid när de skrev ett inlägg i Dagens Nyheter i finanskrisens spår den 5 april 2009. Debattinlägget hade rubriken ”Skyll inte krisen på giriga direktörer”, men det första budskapet lyder: ”Vi måste slå vakt om möjligheten att erbjuda bonusar (..)”. Kusinerna Wallenberg menar att det inte är ”särskilt konstruktivt” att leta syndabockar och de hävdar att vi i stället för ”skuldbeläggande, pekfingrar eller populistiska utspel” nu behöver samarbete mellan staten och näringslivet. De varnar för ”höga och slumpmässigt drabbande skatter” och förklarar att ersättningssystemen i företagen är ”nödvändiga för vår förmåga att långsiktigt rekrytera och behålla särskilt kompetenta personer”. Slutklämmen lyder: ”Det är inte svenska politiker som skapat krisen. Men det har faktiskt inte det svenska näringslivet heller.”
Jacob och Marcus Wallenberg argumenterar alltså mot uppfattningen att ”giriga direktörer” skulle ha något med krisen att göra. Samtidigt försvarar de bonussystemen, och uttalar tydligt att de verkligen inte vill bidra mer till samhället via skatter. De anser inte att ”svenskt näringsliv” (och här menar de sig själva och sina kompisar) har något ansvar för krisen. Men i så fall är det väl inte deras förtjänst när ekonomin gått bra heller. I så fall är de väl helt irrelevanta och kan avsättas direkt.
Deras tal om samarbete med staten går bara ut på att staten ska ställa upp för kapitalet, aldrig tvärtom. Varför läggs skolor ner i Norrlands inland, varför trängs de sjuka i sjukhusens korridorer och varför utförsäkras människor som slitits ut i arbetslivet om dessa herrar tar ansvar? Och varför går Kinas ekonomi, vars bas utgörs av statliga företag och har långsiktiga planer, mycket bättre än kapitalismen i väst?
Hela budskapet i Wallenbergarnas inlägg är uppblåst, ologiskt och oerhört provocerande. Det är inte sant att de höga ersättningarna till direktörer och företagsstyrelser och aktieägare behövs för att ”rekrytera och behålla särskilt kompetenta personer”. Systemet är sjukt. Till och med miljardären Robert Weil skriver om orättvisorna: ”Det undergräver också kapitalismen, vars legitimitet vilar på att den både kan skapa och rimligt fördela välstånd”.