"Där våldet slutar börjar kärleken"

En film om Gandhis misstag

Hade Gandhi något med apartheidregimens fall att göra? Det är min fråga när jag går för att se Maj Wechselmans nya film ”Där våldet slutar börjar kärleken”.

I likhet med många i arbetarrörelsen har jag följt masskampen i Sydafrika utan att någonsin göra en sådan koppling.

När jag lämnar biosalongen är jag närmast förbannad. Vad vill den här filmen säga?

Gandhi var i Sydafrika 1893-1914. Han reagerade mot förtrycket och visade stort personligt mod – men han gjorde ju allting fel. Och förklaringen är uppenbar, han var blind för samhällets uppdelning i klasser.

Eftersom Maj Wechselman gjort sig känd som en orädd och engagerad filmare, vid sidan om det kommersiella huvudspåret, hade jag förväntat mig en politisk analys.

Men det här blir varken hackat eller malet. Det blir varken ett intressant personporträtt eller en förklaring av utvecklingen i Sydafrika. Och budskapet har inget med kollektiv kamp att göra.

Gandhi kom till Sydafrika som advokat. Sin examen hade han tagit i England och han var oerhört lojal mot det Brittiska imperiet. Gandhis svar på de orättvisor han mötte var att indierna skulle visa att de var lika goda imperiemedborgare som engelsmännen själva. De skulle anmäla sig som frivilliga sjukvårdare på den brittiska sidan i boerkriget. För detta fick de senare medaljer, men inga rättigheter. Tvärtom 1906 infördes passtvång för asiater, och förbud för dem att bosätta sig i vissa områden.

Efter att han blivit lurad av regimen flera gånger började så småningom Gandhis tilltro till den brittiska civilisationen svikta. Han organiserade då i stället bland annat passbränning. I flera år åkte han och hans anhängare sen ut och in ur fängelserna, utan att några lagar ändrades.

Men 1913 bröt det ut en strejk bland gruv- och sockerarbetarna. Den var inte resultatet av Gandhis agitation utan av hans frus och andra kvinnor som tog sig till gruvstaden Newcastle. Gandhis fru säger i filmen att för dessa arbetare var inte passlagarna det viktigaste. De hade importerats till Sydafrika på 10-årskontrakt som innebar rena slavarbetet. De protesterade främst för ekonomiska förbättringar, mot en specialskatt som höll dem slavbundna även efter att deras kontrakt gått ut.

Strejken möttes av gruvägarnas motstånd, som stängde av el och vatten i barackerna. Vad gjorde Gandhi då? Åkte dit och sa åt arbetarna att sälja allt de hade och marschera med honom till Johannesburg! Barn och fruar följde naturligtvis med, totalt var de omkring 4000 människor. När de gått 40 mil möttes de av soldater som sköt ner många av dem. Resten skickades med tåg tillbaka till gruvhålorna som förvandlats till fängelser.

Vad var tanken med att utsätta alla dessa obeväpnade människor för ett så huvudlöst tilltag? Vart skulle de ta vägen? Att understödja strejken ekonomiskt och organisera fackföreningar i gruvorna och på sockerfälten hade i mina ögon varit en oerhört mycket mer värdefull insats. Men det kanske inte Gandhis förmögna vänner hade varit villiga att satsa pengar på?

Efter strejken backade regeringen och antog lagen om lättnader för indier. Det framställs i texthäftet som om ”Europa” nu reagerade mot grymheterna och tvingade regeringen i Sydafrika till eftergifter. En mycket troligare förklaring är att de blivit rejält skrämda av strejken. Innan den hade Gandhis protester faktiskt inte givit några som helst resultat.

Det finns inte ett uns av klassanalys i Gandhis filosofi. Inte så konstigt med den bakgrund han hade i Indiens överklass, och det umgänge han hade med förmögna indiska affärsmän i Sydafrika. Han upprörs med rätta över att indier behandlas som andra klassens medborgare, men han ser inte hur arbetarklassen överallt utsugs av jord- och industriägare. Gandhi försökte heller aldrig knyta några band till Sydafrikas svarta arbetare. ANC bildades redan 1912, och 1913 strejkade även svarta arbetare.

När sen Gandhis avresa från Sydafrika 1914 efter några snabba klipp i filmen följs av ANC:s valseger 1994 är det svårt att hänga med. Skulle Gandhi lagt grunden till apartheids avskaffande? Apartheid hade inte ens införts när han lämnade kontinenten.

Det utvecklades fullt ut först efter andra världskriget, med lagar som ”medicinskt” delade in befolkningen i vita, färgade och svarta, och förbjöd människor av olika raser att ha sex med varandra eller att gifta sig. Med våld tvingades människor av olika hudfärg flytta isär. De fick inte bo i samma område. Det beslöts att svarta barn skulle få sämre undervisning, eftersom de ändå bara skulle bli arbetare och tjänstefolk. Rösträtt var det inte tal om för de svarta.

Hela det vidriga apartheidsystemet skapades inte av en slump. Tvärtom det gav gruv-, industri- och plantageägare i Sydafrika en fantastisk konkurrensfördel gentemot kapitalister i andra länder. De fick oerhört billig arbetskraft, och skatterna behövde bara finansiera välfärd för en bråkdel av landets befolkning.

Det var masskampen från den svarta och ”färgade” arbetarklassen i fackföreningar och på skolor som till sist fällde den rasistiska regimen. Det var inte Gandhi, det var inte ens Mandela som tvingade regeringen att backa i början av 90-talet. Det var arbetarklassen och hotet från en social revolution som tvingade de Klerk till en omvändelse under galgen.

De gymnasieelever som ska se och diskutera ”Där våldet slutar börjar kärleken” får dessbättre också ett häfte som ger en klarare bild av de händelser som ledde till apartheids fall.

Kerstin A