Frankrike Ställd inför en oförsonlig regering:
Nyval av presidenten och nationalförsamlingen nu!
Demonstrationerna mot anställningsakten (CPE) fortsätter dag efter dag. Under 1 1/2 månads tid har miljontals elever, studenter och arbetare demonstrerat eller strejkat för kravet att CPE ska dras tillbaka. Allt fler kräver regeringens avgång. Den växande mobiliseringen har lett till en splittring inom högern. Varje dag hörs kritiska röster inom UMP:s (högerpartiet), och personer inom partiet hoppar av sina uppdrag. De fruktar att arbetarna ska dras med i ungdomens fantastiska rörelse, liksom i maj 1968.. Då fungerade studenternas rörelse som en katalysator för revolutionär explosion. Det är detta som skrämmer alla dem som anklagar Villepin för att leka med elden.
För att avvärja faran försöker regeringen och massmedia att diskreditera rörelsen och skrämma befolkningen för upplopp på gatorna. I en rörelse så massiv som denna är konfrontationer med polisen oundvikliga. Vad man än tycker om metoderna, så drivs de ungdomar som ger sig på kravallpolisen av en rättmätig revolt mot CPE, och ett orättvist system som de utsätts för varje dag. Vi får inte glömma de otaliga vittnesmålen om provokationer från kravallpolisen, som har rykte om sig att vara en speciellt reaktionär del av polisen. För att stoppa de galningar som utnyttjat demonstrationerna för att råna folk på handväskor och mobiltelefoner krävs fler demonstrationsvakter, framförallt från fackföreningarna.
Regeringens manövrer
Rörelsen mot reformeringen av pensionssystemet i maj-juni 2003 hejdades genom att regeringen kastade några magra köttben till Francois Chéréque (ledare för den näst största fackföreningen CFDT) för att han skulle förråda rörelsen. Detta blev ett hårt slag mot mobiliseringen. I hopp om att kunna upprepa detta trick, har regeringen gett sken av att mjuka upp CPE. Det har föreslagits att provanställningen ska kortas nedtill ett år och att arbetsgivarna måste motivera ett avskedande, vilket i princip betyder att med några centimeter förlänga det rep som ungdomen ska hängas med.
Dessutom klargjorde kapitalägarna att de inte har några invändningar mot att motivera avskedandena av unga arbetare. Men detta under förutsättning att de som drabbas inte ska kunna vända sig till någon arbetsdomstol! En ung arbetare ska tröstas med ett brev och ett samtal, men sakna de juridiska förmåner som följer ett tidsbegränsat eller ett fast arbete.
Den fackliga ledningen har avvisat dessa skandalösa förslag. Chérèque, som annars brukar vara snabb att kapitulera, har hållit fast vid kraven. Detta visar styrkan i rörelsen och pressen på den fackliga ledningen. Ställd inför en enig facklig front använder regeringen fördröjningstaktik under täckmantel att fortsätta dialogen. Alltså bjöd Villepin in fackföreningarna till dialog. 24 mars. Förklarade han att CPE ska dras tillbaka? Naturligtvis inte. Två timmar före mötet deklarerade dessutom president Chirac att CPE ska genomföras. Vilken var då vitsen med denna låtsasdialog? Jo, regeringen ville ge intryck av att någonting var på gång, att framsteg gjordes kort sagt att det inte skulle vara nödvändigt att strejka och demonstrera den 28 mars.
De fackliga ledarna gjorde ett taktiskt misstag när de accepterade att delta på detta möte. Ungdomsorganisationerna å andra sidan gjorde helt rätt i att avvisa denna skendialog som bara var ett sätt för premiärministern att vinna tid.
Fackföreningsledningen organiserade en aktionsdag med arbetsnedläggelse, strejker och demonstrationer för alla delar av arbetarklassen den 28 mars. Varför använda detta inlindade lösenord i stället för den enklare och tydligare uppmaningen till en 24 timmars generalstrejk? René Valladon, federal sekreterare för Force Ouvrière, sade att svagheten i ett krav på generalstrejk ligger i dess bibetydelse av uppror. Den här typen av uttalanden från en fackföreningsledare illustrerar rädslan för att en 24 timmars generalstrejk skulle bli startpunkten för en obegränsad strejk. Låt oss inte glömma att det organiserades en 24- timmars generalstrejk den 13 maj 1968 i protest mot den brutala repressionen mot studenterna. Fem dagar senare var sex miljoner människor i Frankrike ute i en obegränsad generalstrejk. Vid rörelsens höjdpunkt deltog mer än tio miljoner. Så ser den franska arbetarrörelsens stolta traditioner ut. Tyvärr verkar rädslan för detta inte bara finns inom den härskande klassen utan också bland ett stort antal fackföreningsledare.
För upplösning av Nationalförsamlingen!
Som vanligt är CGT (den kommunistiska) den mest stridbara av de fackliga centralorganisationerna. Men vi anser att kraven från dess nationella ledning saknar substans i förhållande till den kritiska situation somvi nu befinner oss i. I ett meddelande till sina lokalorganisationer kräver CGT:s ledning att i demonstrationerna ska kraven fokuseras på CPE, på frågor om osäkra jobb, arbete, löner, utan att gå in på politiskt innehåll. Betyder denna rekommendation att vi inte bör löpa linan ut och kräva att regeringen ska avgå och att nyval genast ska utlysas? Om så är fallet så är detta helt klart ett misstag. De Villepin har flera gånger sagt att han inte tänker dra tillbaka CPE. Samtidigt visar opinionsmätningar att regeringen helt saknar förtroende bland befolkningen. Rörelsen mot CPE hämtar sin styrka ur den samlade vrede som orsakats av alla kontrareformer som högern har genomdrivit. Avståndstagandet från regeringen har uttryckts tydligt vid tre val: i regionala val och Europavalet 2004 och därefter i folkomröstningen om EU-konstitutionen.
Mot den bakgrunden skulle ett krav på upplösning av Nationalförsamlingen och nyval få ett starkt gensvar i befolkningen, vilket också visas av det stora antal plakat i demonstrationerna som kräver att de Villepin ska avgå.. Ungdomen och arbetarna skulle förstå att det är nödvändigt att kämpa, inte bara för att CPE skrotas, utan också för att störta den regering som räknar med att använda resten av året till att rikta nya attacker mot våra rättigheter och arbetsvillkor.
Socialist och kommunistpartiet bör kräva omedelbara nyval till presidentposten och nationalförsamlingen. Det är hög tid att avlägsna högern från makten. CPE och CNE är brutala uttryck för det kapitalistiska systemet. De visar att den härskande klassen är redo att kasta ner ungdomen och arbetarna i en djup avgrund av otrygghet för att säkra sina profitmarginaler. I detta sammanhang måste vi säga klart och tydligt att så länge kapitalismen fortlever så kan progressiva reformer bara få en mycket begränsad effekt vilket är precis varför kapitalägarna går emot dem med all kraft.
Ett socialistiskt eller kommunistiskt program värt namnet måste innehålla beslutsamma åtgärder för att bryta kapitalägarnas motstånd, nationalisera ekonomins nyckelsektorer under arbetarnas demokratiska kontroll.
Vad som än blir resultatet av den nuvarande rörelsen så är en sak säker: Frankrike har gått in i en extremt turbulent social och politiska period, och under dess lopp kommer folkets stora massa att dra slutsatsen att vi måste göra slut på det kapitalistiska systemet. Och när väl den franska arbetarklassen går in i den avgörande striden kommer ingen kraft i världen att kunna stoppa den.
Av Jérome Métellus (PCF Paris)
Översättning och bearbetning: Kerstin Alfredsson och Martin Oscarsson