Aktionsdagen i Frankrike 28 mars:

Största mobiliseringen sedan 1968

Strejkerna och demonstrationerna den 28 mars 2006 är ett av de mäktigaste exemplen på massaktioner i den franska arbetarklassens historia. Över tre miljoner arbetare gick ut på gatorna över hela Frankrike, med 700 000 demonstranter i Paris och 250 000 i Marseille. Varken demonstrationen den 13 maj 2003 mot Raffarins-regeringens attacker på pensionerna eller ens den mot ”Juppé-planen” den 12 december 1995 var i närheten av denna. Dagens rörelse kan omodern tid bara jämföras med de revolutionära händelserna i maj och juni 1968.

Detta var den fjärde och överlägset mest framgångsrika protestdagen mot CPE-kontrakten (Contrat Première Embauche), vilka är ett försök från De Villepin-regeringen att reducera unga arbetare till knappt mer än slavar, möjliga att anställa och avskeda helt enligt arbetsgivarnas nycker. Under dessa nya anställningskontrakt behöver inte arbetsgivarna ge några skäl till avsked för anställda under 26 år. Att gå med i ett fackförbund, bli sjuk, eller det allra minsta klagomål kan innebära omedelbart avsked.

Denna upprörande provokation har släppt lös en storm av folkliga protester, strejkaktioner, universitetsockupationer, elevdemonstrationer, och även – från de arga och desperata ungdomarna i de fattigaste områdena i de största städerna – till en ny våg av uppror. Attacker mot polisen, speciellt de hatade CRS-brigaderna, har skett över hela landet. Det är tydligt att den härskande klassen håller på att förlora sitt grepp över samhället. Det är svårt att säga om rörelsen kommer att nå samma omfattning som 1968, men i nuläget så utvecklas rörelsen onekligen i den riktningen.

Arbetarnas uppmärksamhet riktas mot händelserna i Frankrike över hela världen. Det är fullt möjligt att en förrevolutionär situation kan utvecklas snabbt. Om regeringen backar och överger CPE-kontrakten så är det fortfarande möjligt att undvika omstörtningen som närmar sig. Om regeringen försöker kämpa emot, vilket De Villepins första reaktioner på protesterna tyder på, så kan den mycket väl finna att händelserna kan utvecklas så att ett senare tillbakadragande av CPE inte kommer att räcka till.

Det kanske tydligaste tecknet på de sprickor som öppnats upp inom den härskande klassen är inrikesministern Nicolas Sarkozys beteende. Denna starkt reaktionära uppkomling har i åratal skapat sig ett rykte som en oförsonlig och kompromisslös försvarare av de rikas och mäktigas intressen. De mer tveksamma företrädarna för den härskande klassen som, på grund av rädsla för att provocera fram en social explosion, lutat åt att skjuta upp eller mildra slagen mot arbetarna, har utsatts för svidande kritik av den ”starke mannen” Sarkozy. Ändå har samma Sarkozy nu offentligt gått emot De Villepin, som han anklagar för att vara alltför dogmatisk och kompromisslös. Det finns mer bakom detta än den personliga rivaliteten mellan Sarkozy och De Villepin. Sarkozy ger röst åt den verkliga rädslan hos kapitalisterna, som befarar att de ska tappa kontroll över situationen. Historien har givit dem all anledning att frukta de franska arbetarnas militanta och revolutionära traditioner.

Socialistpartiets ledning har, under intensivt tryck underifrån, upprepade gånger försäkrat att de omedelbart kommer att skrota CPE om vänstern vinner nästa val. Att vänstern kommer att vinna nästa val är så gott som säkert, så stor är fientligheten mot den nuvarande regeringen hos en stor majoritet av väljarna. Valet ska hållas i mars 2007, om inte händelserna får det att hållas tidigare. Från kapitalisternas synpunkt riskerar regeringen orsaka en repetition av 1968. Allt för att försvara något som ändå kommer att överges om mindre än ett år! MEDEF, som representerar de franska storföretagens intressen, har också försökt distansera sig från regeringen. Sådana här sprickor är i sig självt ett klassiskt symptom på en utveckling mot en förrevolutionär kris. Om schismen i toppen av samhället vidgas ytterligare och leder till en öppen konflikt, så kommer detta att tas som ett tecken på att den existerande ordningen har rubbats, vilket kommer att öppna dammluckorna för en rörelse underifrån.

De ”moderata” socialistledarna har inget annat alternativ än att göra ett tydligt ställningstagande mot CPE. Även den förrädiske ledaren för fackförbundet CFDT, Francois Chérèque - som förrådde kampen mot pensionsreformen 2003 genom att skriva under ett avtal med regeringen endast några timmar efter 13 maj-demonstrationerna - har tvingats att anta en mer militant hållning. CGT, CFDT, FO (olika fackliga centralorganisationer översättarens anm) och alla andra politiska och fackliga arbetarorganisationer drivs nu skarpt åt vänster.

Under de närmaste dagarna kommer den härskande klassen å ena sidan, samt arbetarna och ungdomarna å andra sidan, att göra en balansräkning över den gångna månadens kamp och i synnerhet då demonstrationerna och strejkerna den 28 mars. President Chirac har hållit en relativt låg profil hittills. Kanske kommer han att beordra regeringen att ändra sig. Detta skulle vara ett förkrossande slag mot regeringen, som installerades för bara nio månader sedan efter avskedandet av den kritiserade Raffarin-regeringen. Om däremot Chirac att håller fast vid CPE för att försöka upprätthålla regeringens prestige, kommer klasskampen troligen att växa till en ännu högre nivå.

En intressant opinionsundersökning publicerades den 20 mars. Enligt denna ser bara 22% av befolkningen den nuvarande situationen som en ”tillfällig protest” medan 71% anser att ”Frankrike har gått in i en djup och långvarig social kris.” Andra undersökningar indikerar att 60-75% av befolkningen, och över 90% av ungdomen, håller med proteströrelsen mot CPE.

Den nuvarande klyftan mellan klasserna är ännu ett tecken på den ökande politiska och sociala instabiliteten i Frankrike, mot en bakgrund av ekonomisk stagnation, massiv statsskuld och snabbt fallande levnadsstandard. På alla områden: arbetslöshet, löner, arbetsförhållanden, boende, pensioner, social välfärd, hälso- och sjukvård eller utbildning, så drivs samhället bakåt. Detta kan inte pågå hur länge som helst.

Massdemonstrationerna till försvar för pensionerna 2003, de långa och bittra strejkerna de senaste åren, förkastandet av den pro-kapitalistiska Europeiska konstitutionen, förra årets uppror och den nuvarande rörelsen, är otvetydiga tecken på att vi är på väg in i en ny epok i Frankrikes historia. Det kommer att vara en revolutionär era, under vilken socialismens nödvändighet kommer att ställas på dagordningen. Det finns inte någon utväg under kapitalismen.

Arbetarna och ungdomen kommer att inte att dra dessa slutsatser lättvindigt. De kommer att pröva sig fram i motgång och medgång. Men när de genom egna erfarenheter kommer till insikt om att en grundläggande förändring är nödvändig, så kommer ingen kraft i världen att kunna stoppa dem.

Den 28 mars har stärkt moralen och kampviljan hos arbetarna och ungdomen. De kan se att klassfienden är bekymrad och splittrad. Den härskande klassen befinner sig i ett mycket farligt läge. Oavsett den omedelbara utgången av den nuvarande kampen så är Frankrike på väg mot ett nytt gigantiskt revolutionärt uppsving som kommer at skaka hela Europa och rent av hela världen.

Artikeln är en sammanslagning av: March 28th 2006: French workers and youth mobilise on a scale never seen since 1968 och Mass protests and strikes in France: the dawning of a new era, publicerade på In Defence of Marxism. Båda artiklarna är skrivna av Greg Oxley.

Översättning och bearbetning: Henrik Wolgast, Martin Oscarsson