Tillbaka till framtiden
Framtiden finns i arbetarrörelsens socialistiska traditioner.
Vi på Socialisten vill med denna skrift presentera våra förslag för att göra SSU till en demokratisk, kämpande, socialistisk ungdomsorganisation som kan ta initiativet i kampen för en bättre framtid för mänskligheten.
Innehåll:
1. Finns arbetarklassen?
2. Vill arbetarklassen inte kämpa längre?
3. Bara vi får ordning på ekonomin?
4. Lätta segrar existerar inte
5. Hur driva en kampanj?
6. Motreaktionen
7. Socialismen
8. Finns det stöd för socialismen?
9. För en förnyelse av SSU!
”...arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk. Kampen för arbetarklassens emancipation är ingen kamp om klassprivilegier och monopol, utan för lika rättigheter och plikter och för förstörelsen av varje klassherravälde...” Karl Marx, werke 16, s 14.
Dessa ord illustrerar en av de mest centrala idéerna i Marx tankar. De är grunden för Socialistens idéer. Vi anser att idén att ”…arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk” bör vara grunden för hela arbetarrörelsens verksamhet. Men dessa ord är också bland de mest misstolkade av alla. Ofta tolkas de att betyda att vanliga arbetare ska förkovra sig i studiecirklar och sitta i valstugorna när det är valdags för att se till att arbetarklassens representanter blir valda. Det är dessa representanter som sedan ska utföra storverk genom att sitta och förhandla med borgarklassen. Men Marx menade nånting helt annat. Han menade att arbetarna genom sin egen kollektiva kamp inte bara skulle uppnå förbättringar i det nuvarande samhället, utan också skapa ett helt nytt samhälle. Ett socialistiskt samhälle, där alla gemensamt och dagligen deltar aktivt i samhällsstyret.
Det var inte för bara för att han tyckte att detta var ett rättvisare, jämlikare och mer solidariskt sätt att agera som Marx förespråkade den kollektiva kampens väg till förändring. Utan kollektiv kamp blir det inga förbättringar och om arbetarklassen inte själv bygger upp ett nytt samhälle blir det ingen socialism.
SSU är Sveriges största politiska ungdomsförbund. Det är också Socialdemokratiska Arbetarpartiets och LO:s ungdomsförbund. Detta är goda förutsättningar för att SSU ska kunna vara en verklig kraft i kampen för ett demokratiskt socialistiskt samhälle. Men för att kunna förändra samhället i grunden måste SSU-ledningen göra SSU:s gamla paroll, att vara ”verklighetssynens ungdom”, heder. Det räcker inte med ”tyckande” och förhoppningar. Visst behöver vi drömmar, utan dem skulle vi inte komma långt, men vi vill också kunna börja realisera dem. För detta behöver vi fakta och en grundlig samhällsanalys. Då blir det tydligt att gamle Marx trots allt hade rätt, och en efter en faller allehanda invändningarna mot den väg som han stakade ut. Har man inte den analysen riskerar man faktiskt att hamna på fel sida av barrikaderna.
1. Finns arbetarklassen?
Det finns många anekdoter om den ensamme arbetaren som står i ett rent och tyst kontrollrum i vita kläder och trycker på en knapp som sätter maskinerna i rullning, varefter hundratals, om inte tusentals, varor färdigpaketerade rullar ut ur fabriken. Men i själva verket finns arbetarklassen kvar. I Socialistens senaste skrift ”Lugnet före stormen” presenterar Martin Oscarsson fakta i målet:
”Inget tyder på att IT minskar kapitalets möjlighet att utnyttja arbetskraften, det betyder istället ökad utsugning och kontroll. De anställda i IT-sektorn är förvisso inte slavar under traditionella maskiner, men väl under datorn och mobiltelefonen, och i skrivande stund presenteras skrämmande rapporter om utslitning och utbrändhet i IT-företagen. Även de flesta anställda i den offentliga sektorn och den privata tjänstesektorn tillhör arbetarklassen eller grupper närstående denna. Arbetarklassen i snäv bemärkelse består av dem som inte äger kapital och inte har någon nämnvärd makt över produktionsmedlens användning, eller över andras arbete. (Utarbetad på grundval av Marx klassteori av den amerikanske sociologen E O Wright, se: Ahrne, Ekerwald, Leiulfsrud, Klassamhällets förändring, sid 23, Fjärde upplagan, Arkiv Lund 1995). Utifrån denna förklaring har arbetarklassens andel av de förvärvsarbetande legat kring 60% ända sedan seklets början. 1990 var andelen 58,5%.
Andelen löntagare som har viss makt över sitt eget och andras arbete, t.ex. lärare, sjuksköterskor, ingenjörer och tjänstemän på mellannivå, uppgick till 28,5%. De flesta av dessa har emellertid villkor som liknar arbetarklassens. Det betyder att minst 80% tillhör arbetarklassen i vid bemärkelse.1990 var det endast 13% som hade makt över produktionsmedel eller över andras arbete, dvs företagare och chefer. Men de flesta av dessa tillhör småborgerligheten, eftersom de är egenföretagare eller bönder med inga eller bara några få anställda. De övriga är ofta chefer på mellannivå. Dessa grupper utgör olika mellanskikt, eftersom de står mitt emellan samhällets huvudklasser. När högervindarna viner utgör dessa skikt ofta de som stödjer kapitalet och har de mest reaktionära idéerna. Men när arbetarklassen kämpar och dess rörelse är fylld med självförtroende och man är på frammarsch, då kan dessa skikt vinnas till arbetarklassens sida. Kapitalismen är ett otyg även för dem.
I verkligheten är det bara några få procent som tillhör själva borgarklassen, eller den härskande klassen i samhället. Denna elit styr över näringslivet, eller innehar toppositioner inom statsapparaten (statsförvaltning, polis, militär, domstolar, massmedia etc.).”
Aktieägandet
Men hur är det då med aktieägardemokratin? Har inte alla blivit kapitalister nu när de har köpt aktier. Det är sant att det är många som äger aktier idag. Men Tidskriften ETC (Nr 3, 2000) avslöjar sanningen bakom detta:
”Aktiefrämjandets senaste Temo-undersökning (000117) visar att 5,6 miljoner svenskar, 63 procent av befolkningen, ägde aktier i december månad 1999.
Detta är en ökning med 800 000 personer jämfört med 1998 och 4,7 miljoner människor jämfört med 1980. Men undersökningen säger ingenting om hur ägandet är fördelat.
Den senaste och största undersökningen som finns på området är gjord av Anne-Marie Pålsson vid Lunds universitet. Hon har granskat de svenska hushållens sparande och förmögenhet under åren 1986 till 1996. Statistiken visar att:
De tio procent rikaste svenskarna äger 97 procent av alla börsnoterade aktier och 100 procent av de onoterade aktierna. Dessutom äger samma rika tiondel 80 procent av allemansfondernas värde. Aktieägandet är alltså väldigt hårt koncentrerat till den rikaste tiondelen av Sveriges befolkning.
När det gäller svenska folkets förmögenheter ser det ut ungefär så här:
· Tio procent av befolkningen (den rikaste tiondelen) äger hälften av den totala förmögenheten.
· 40 procent äger den resterande hälften.
· 50 procent, det vill säga halva befolkningen, äger ingenting av den totala förmögenheten.
Dessa siffror har några år på nacken men Pålsson menar att det är en ”väldigt god gissning” att fördelningen är ungefär densamma idag.
Samtidigt som börsuppgången
mest gynnat de redan rika har de med mindre pengar fått det sämre. Det
visar Konsumentverkets rapport ”Den ekonomiska utvecklingen under
1990-talet”. Där granskas förändringarna i den disponibla inkomsten
(alltså vad hushållet tjänar, minus skatt samt egenavgifter och plus eventuella
bidrag) för fem olika konstruerade typhushåll. Rapporten visar att mellan
åren 1991 till 1998:
Har en tvåbarnsfamilj med låga inkomster fått upp till en tusenlapp mindre
per månad att röra sig med. Endast höginkomsttagarfamiljen fick en ökad
disponibel inkomst.”
Aktieägandet innebär inte att arbetarklassen har skaffat sig kontroll över storföretagen och blivit kapitalister. Det är fortfarande en liten minoritet som äger och kontrollerar storföretagen, trots att många har satsat sina livsbesparingar eller t.o.m. lånat pengar för att köpa aktier. På kort sikt kan det förstås innebära att många, men långt ifrån alla, intresserar sig mera för vad som händer på börsen än vad som händer vid fackliga förhandlingar, eftersom börsen för tillfället ger en större utdelning. Men snart kommer detta att vändas till sin motsats. Albanien stod på randen till en revolution när pyramidspelen kollapsade där för några år sedan. Här, liksom där, är det oundvikligt att det hela rasar förr snarare än senare. Arbetarklassen finns kvar och när det smäller kommer den att agera. Eller?
2. Vill arbetarklassen inte kämpa längre?
I normala fall kan de flesta arbetare inte ens släpa sig till ett fackmöte, ännu mindre ett partimöte. Det är inte så förvånande. Kapitalet har inte bara den ekonomiska makten i samhället, utan också stödet från media, ”experterna”, etablissemanget med flera. Även om medias, liksom chefernas och politikernas trovärdighet är på bottennivå nuförtiden, så innebär svårigheten för ett alternativ att tränga igenom bruset att föraktet mot topparna spelar en passiviserande, snarare än en radikaliserande, roll.
Vanligtvis så ser de flesta arbetare sig själva som ganska maktlösa. För hur mycket makt har varje individuell Svensson jämfört med Barnevik, Bonnier eller Persson? Samtidigt är man nertyngd av ett slitsamt jobb, och den begränsade tid man har över vill man förstås ägna åt familj, vänner och kanske meka med bilen eller gå på bio.
Många tycker att politisk och facklig passivitet är att föredra framför att gå ut i vad man uppfattar som en ovinnbar strid. Speciellt om man då man nån gång har försökt gå på ett möte stött på en ledning vars politik innebär försämringar för de flesta. Och som vill ha röstvärvare, avgiftsbetalare och påläggskalvar, men inte aktiv kamp från medlemmarna. Situationen är oftast den samma i SSU, SAP och facket.
Naturligtvis är det till vardags svårt att uppleva att man tillhör ett kollektiv, och ett kollektiv som inte går att stoppa när det väl sätter sig i rörelse. Visserligen ökade andelen industriarbetare som ansåg sig tillhöra arbetarklassen från 53 till 67% mellan 1993 och 1997, medan andelen bland tjänstearbetarna (t.ex. anställda i vård, skola, handel och kontor) ökade från 38 till 55%. Detta innebär inte nödvändigtvis att man förstår den styrka som man besitter som kollektiv kraft. Men i grunden finns styrkan. Och när grupper av arbetare sätter sig i rörelse, trots alla hinder som finns i vägen, då börjar det hända saker.
Bussförarstrejken
Låt oss ta ett exempel som ligger
nära till hands. Med sina 19 000 deltagare var bussförarstrejken den näst
största arbetsmarknadskonflikten under 90-talet. Missnöjet hade grott
länge. Privatisering och anbudsförfarande hade resulterat i avsevärda
försämringar inte minst i arbetsmiljön. Parollen ”Vi vill kissa,
inte kompromissa” symboliserade detta. Kampviljan var stark. Som
en av talarna uttryckte det på bussförarnas demonstration i Stockholm:
”Det känns bra att kämpa för så rättfärdiga krav! Hur ofta har inte
vi fackliga aktivister tittat på andra grupper som varit ute i strid och
tänkt ”Tänk om vi kunde göra som dem.”
Idag rullar bussarna i Frankrike och gruvarbetarna arbetar, men vi strejkar.
Med ert stöd ska vi gå in och förhandla nu – och vi ger oss aldrig.”
Och gensvaret kom direkt från bussförarna:
”Inga kompromisser. Inga kompromisser”
Under kampens gång lärde man
känna sin styrka. En rapport beskrev en incident vid en av bussgaragen:
”Tisdagen den 9 mars fick jag förtroendet att gå strejkvakt vid Hornsbergsgaraget.
Det var kallt och en härlig stämning. Skolbussen (Barnen på Essingeöarna
åker skolskjuts mitt i Stockholms innerstad) släpptes med många glada
tillrop ut och in genom grindarna vid alla turer. ’Få se dispensen’
skämtade någon.”
Man såg att det faktiskt var arbetarna själva som kunde bestämma över
vilka turer som fick åka eller inte, cheferna behövdes inte. Självförtroendet
växte. Kampviljan växte.
Bussförarstrejken uttryckte vad alla de som hade drabbats av försämringar under lång tid kände. Det var många och de gladdes åt att någon slog tillbaka. I opinionsundersökningarna stödde aldrig mindre än 77% strejken, trots att det ofta innebar stora svårigheter att ta sig till jobbet eller någon annanstans. 77% motsvara ungefär arbetarklassens storlek i Sverige idag. Bara 2% stödde arbetsgivarna (vilket motsvarar överklassen).
Om det bara hade hängt på arbetarnas egen aktivitet så hade man vunnit strejken och fått igenom alla sina berättigade krav, som inte var annat än att försöka mer eller mindre återställa situationen som den var innan konkurrensutsättningen började. Men så blev det inte.
Bussförarnas förhandlingsdelegation satt instängd på SAF-huset dag och natt med medlare och fick inte avslöja för bussförarna vad som pågick. Till slut röstades kompromissförslaget igenom. Först med bara en rösts övervikt. Efter ytterligare förhandlingar gick det igenom med 19 för, 9 emot och några nedlagda. Vad var det som hade hänt?
Ledningen snärjde in sig i förhandlingarna istället för att använda och utveckla arbetarnas kampvilja. Arbetsgivarna ställde förhandlarna mot väggen och sa att de inte hade råd med mera. Det kan ha varit sant. Kontrakten som de fick från kommunerna var ett sätt för kommunerna att skära ned och man antog låga anbud, trots att man antagligen visste att det skulle gå ut över personalen och servicen. Ställd inför detta kompromissade fackledningen.
En annan väg att gå hade varit att lita på kampen. Till att börja med borde man ha offentliggjort förhandlingarna så att alla kunde se vad det var frågan om. Man skulle ha krävt, om bussbolagen hävdade att de inte hade råd, att bussbolagen och kommunen omedelbart skulle säga upp kontrakten och bussarna återkommunaliseras. Av kommunerna skulle man då ha kunnat kräva anständiga kontrakt. En dags transportstrejk, vilken det hade funnits ett stort stöd för, hade lagt extra tyngd bakom kraven. Nog skulle man har kunnat få fram pengar för bussförarna då.
Ett företag i Stockholm som drev två äldreboenden lyckades, efter ha kammat hem fyra års vinster, i strid med gällande avtal övertyga kommunen att öka deras anslag med 9% för att täcka de förluster de gjorde under det senaste året. Det visar att privatintressena och borgerligheten inte blygs att gå utanför ramarna. Men som sagt, istället för att basera sig på arbetarnas egen kamp och bryta förhandlingarnas snäva ramar, höll man sig innanför och i slutändan ledde det till att många bussförare som hade engagerat sig helhjärtat i strejken blev besvikna och passiviserades efteråt.
Vad gjorde SSU-ledningen när bussförarna var ute och kämpade för arbetsmiljöreformer? Tog SSU-ledningen ett stöduttalande? Gjorde SSU:s ordförande en turné till bussgaragen? Uppmuntrade man SSU:are att gå till strejkvakterna för att hjälpa till? Föreslog man att man skulle motionera om stöd i arbetarkommunerna? Hade man gjort detta hade många ungdomar, inte minst skolungdomar, sett att SSU på allvar ville förändra samhället och inspirerats att gå med.
Danska storstrejken
Bussförarstrejken var ingen revolution. Men det var början till en process i en begränsad grupp i riktning mot ett mer aktivt engagemang i samhällsstyret. 1998 såg vi i Danmark hur denna process gick ännu längre. Måndagen den 27 april gick en halv miljon privatanställda danska arbetare ut i en obegränsad strejk. Strejken varade i elva dagar.
Under våren hade fackföreningsledningen och arbetsgivarna förhandlat fram ett avtal som sedan gick ut på medlemsomröstning. (Det vore utmärkt om SSU skulle ta upp kravet på att avtalen ska ut på medlemsomröstningar i den svenska fackföreningsrörelsen). 55% av arbetarna röstade emot avtalet.
Några av medlemmarnas nyckelkrav var ytterligare en veckas semester per år och 35 timmars arbetsvecka.
Arbetsgivarna lanserade en kampanj där de sa att strejken skulle framkalla brist på livsmedel, att folk skulle dö på grund av avsaknaden av mediciner, och att det skulle bli allmänt kaos och förödelse. Men facket satte upp affischer där de sa att de skulle garantera nöddistribution av mat och mediciner och strejken fortskred på ett mycket lugnt och organiserat sätt.
Arbetsgivarna hotade med en lockout inom handeln för att understödja sin propaganda. De strejkande svarade att de skulle leverera mat och mediciner när och var det behövdes. Som ett fackligt kontaktombud uttryckte det på det riksomfattande kontaktombudsmötet: ”Där ser ni, det är arbetsgivarna som vill stänga Danmark, inte vi. De kan inte sköta landet utan oss, men vi kan sköta landet utan dem.”
Och detta var inte bara ord. För att få bensin behövde man ett tillstånd påskrivet av transportarbetarförbundet. De skrev bara på vid verkliga nödfall (till exempel till ambulanser). Utan tillstånd kunde inte ens polisen få bensin. Varje storstrejk ställer frågan ”vem styr samhället”, och för de danska arbetarna var svaret tydligt.
Den 29 april hölls ett riksomfattande möte av 1200 fackliga kontaktombud i Odense. Kontaktombud väljs på varje arbetsplats och är de fackliga förtroendevalda som står närmast de vanliga medlemmarna. Mötet beslöt att bilda nationella och lokala samordningskommittéer för att organisera strejken. Detta var en konsekvens av en allmän uppfattning att de fackliga ledarna var för upptagna med förhandlingar med arbetsgivarna för att kunna leda strejken på något meningsfullt sätt.
Strejken var uppseendeväckande av flera skäl: rörelsens beslutsamhet och enighet, dess omfattning, det faktum att det var en offensiv rörelse, arbetsgivarnas rädsla med mera. Den illustrerar tydligt att när arbetarna börja röra på sig är deras makt enorm och de kan stänga ett helt land. Men SSU-ledningens stöd till denna kamp uteblev också.
Revolution i Ecuador
I Ecuador i år såg man vad som händer när denna process går ett antal snäpp längre. Då blir det en revolutionär situation, som öppnar upp möjligheten för ett genomförande av en demokratisk socialism. En socialism som inte kommer ovanifrån (vilket inte kan vara verklig socialism) utan som genomförs genom majoritetens aktiva deltagande.
Under hela 90-talet har det varit en extremt tillspetsad ekonomisk situation i Ecuador. Gång på gång var man ute i olika former av kamp och generalstrejker. Man avsatte presidenter och satte dit nya. Men inget hjälpte, alla genomförde IMF-planerna. Dessa har lett till att två tredjedelar av befolkningen lever under fattigdomsgränsen, och till massarbetslöshet och hyperinflation. Enorma prishöjningar på basvaror genomfördes 1997. I ett slag höjdes eltaxorna med 500%, gastaxan med 340% och teletaxan med 700%. Vad kunde dessa regeringar annars göra? De kunde inte tänka i termer av ett annat samhällssystem, ett socialistiskt sådant. För dem fanns bara kapitalismen och därför kunde de inte göra annat än att försöka lappa ihop systemet.
Fattigbönderna (som i huvudsak är indianer) och arbetarna drog slutsatsen att de fick göra jobbet själva. De utlyste en dag för upproret, den 15 januari. Miljontals människor mobiliserades, och började bygga upp sina egna demokratiska organ. Tidningen Pulsar beskrev detta på följande sätt: ”En alternativ maktapparat har skapats i vårt land av indian- och bonderörelsen, tillsammans med de organiserade delarna av stadsbefolkningen, och med fullständigt stöd av mellanskikten och soldater i alla tre vapenslag. Detta skedde när massan av indianer och bönder i Quito bröt igenom arméns belägring och tog över parlamentet. Soldaterna gjorde motstånd till att börja med, men plötsligt anlände hundratals soldater från militärakademin i bepansrade fordon och gav sitt stöd till ockupationen.” Man började fatta beslut som bröt mot IMF:s order. En junta (ledningsgrupp) formades. General Carlos Mendoza ingick, men agerade som sabotör. Efter att ha rådgjort med USA:s ambassad, gav de prompt tillbaka makten till vicepresidenten Naboa som åter började genomföra IMF:s order. Upprorets verkliga ledning hade inget klart program eller perspektiv. Därför skänkte de bort makten som arbetarna och fattigbönderna hade erövrat genom sitt eget agerande
Och vad gjorde arbetarrörelsens ledning i fallet Ecuador? Partiledningen gick ut och fördömde massornas egen kamp och kallade det för en militärkupp. Någon protest från SSU ledningen hördes inte.
Kamp på skolorna
Just nu pågår det omfattande protester mot försämringar i skolan, fritids och dagis. Spontana demonstrationer och strejker har redan förekommit i Stockholm, Göteborg, Umeå, Skellefteå och Gävle. Var står SSU-ledningen i denna kamp. Har de skickat talare till demonstrationerna? Har de skrivit insändare om detta? Hjälper de till med att organisera demonstrationerna?
Varje SSU:are måste ställa sig undrande till en strategi som inte stödjer kampen när arbetarna själva är ute och kämpar, utan istället sitter och stödjer nedskärningar, privatiseringar och andra kontrareformer. Eller är det som de säger att vi helt enkelt inte har haft råd med reformer? Borgarna ställde till med massarbetslöshet och sedan har vi varit tvungna att sanera innan vi kan börja med nya reformer?
3. Bara vi får ordning på ekonomin?
Vi lever idag fjärran från reformernas glansdagar på 60-talet. Den genomsnittliga arbetstiden per person i arbetsför ålder har förlängts sedan början av 80-talet och intensifierats. Förklaringen är att många jobbar mera övertid och stannar inte hemma när de är sjuka. Samtidigt har den offentliga sektorn urholkats rejält, vilket har inneburit större bördor för arbetarklassfamiljer när någon är sjuk, när man har barn på dagis och skola, eller när man har någon gammal släkting att ta hand om. Klassklyftorna har ökat dramatiskt under de senaste två decennierna. Resultatet är förutsägbart. Mer stress, mer utbrändhet, mer fysiskt utslitning, fler arbetsskador.
TCO gjorde nyligen en undersökning som visade att 66% anser att de har alldeles för mycket att göra, 68% att de inte hinner med arbetet och 93% att de är tidspressade. Visst är det fint att kunna köpa sig en LO-dator och surfa hemma, men det kompenserar inte på långa vägar för allt annat. Visst sammanfaller statistiskt sett många försämringar just med de borgerliga regeringsåren i början av 80- och 90-talet. Men är det inte också så att de råkade också ha oturen att inneha regeringsmakten just när två internationella lågkonjunkturer slog igenom. Låt oss släppa den nationella instängdheten ett tag.
Internationell utblick
Alla utvecklade kapitalistländer har drabbats av precis samma fenomen sedan mitten av sjuttiotalet. Utan undantag och oberoende av om man haft en socialdemokratisk eller thatcheristisk regering. (Thatcher ledde den konservativa regeringen i Storbritannien som var den första regeringen som lanserade en ny-liberal attack mot välfärdsstaten under 80-talet) Visst finns det skillnader i hur högervågen tagit sig uttryck i olika länder, men resultaten har varit desamma.
Högerregeringarna fullständigt lyste av revanschbegär. Under decennier hade arbetarklassen trängt tillbaka överklassen och i allt större utsträckning börjat sätta sin prägel på samhällsdebatten. Borgarklassen hade varit tvungen att dölja att de ville att pengarna skulle styra helt och hållet. Nu började de tala klarspråk: det måste till ett ”systemskifte” och marknadsanpassning.
Konspiration?
Socialdemokratiska regeringar däremot genomförde motvilligt försämringar och förklarade att de inte hade något val. Resurserna var slut och det var marknaden som styrde. Överallt hade man stora budgetunderskott som man menade att man inte kunde leva med. Varför denna omsvängning i politiken?
Johan Ehrenberg har fått ett visst gehör för sina teorier om konspiration i SSU. Han förklarar (i sina böcker Pengar och Mera Pengar) försämringarna i Sverige på ungefär följande sätt:
”Sverige var ett ovanligt lyckat exempel på vad en stark stat kan åstadkomma vad gäller företagande, arbete och jämställdhet. Men sen hände någonting. Systemskiftet började. Systemskiftet var framförallt som en väldig ’backlash’, en slags psykologisk reaktion från dem som har makten i samhället. Det hela är ’en attack av mäktiga män, mot mindre mäktiga män, och framförallt en attack från mäktiga män mot alla kvinnor.’ De mäktiga männen har helt enkelt fått nog av försöken att begränsa deras makt.”
”Politikerna begränsade och fortsätter att begränsa sin makt frivilligt. De har gett bort sin makt för att de anser att den förvärrar för den fria marknaden. Genom att avskaffa valutaregleringar, inte låna utomlands, öka riksbankens självständighet, privatiseringar, Maastricht och framförallt genom att låta arbetslösheten öka minskar den offentliga sektorns dvs. politikens makt, och stärks marknadskrafterna. Arbetslösheten, nedskärningar och lönesänkningar är alltså inte ekonomiska utan politiska problem.”
Så långt Ehrenberg.
Visst bär arbetarrörelsens ledning ett stort ansvar för alla försämringar, men det beror inte i huvudsak på att de inte försökte göra sitt bästa för arbetarklassen innanför de ramar som kapitalismen erbjudit. Utan huvudproblemet är att kapitalismen sedan mitten av 70-talet har gått in i en lång och utdragen kris som krymper ramarna, trots allt snack om att datorer och Internet ska revolutionera produktionen.
Produktiviteten
För några år sedan påpekade Robert Solow, nobelpristagare i ekonomi, att ”nuförtiden kan man se dataåldern överallt förutom i produktivitetssiffrorna”. Detta är avgörande. Om inte datorisering eller nånting annat leder till ett lyft för produktiviteten innebär det att alla kapitalismens grundläggande problem kvarstår. Det är en utveckling av produktiviteten (produktionsresultat per arbetad timme) som innebär att det finns mera för alla.
Så var det under efterkrigsuppsvinget. Mellan 1947 och 1973 ökade produktiviteten i OECD-länderna med en genomsnittlig årstakt på 3%. Sedan dess har utvecklingen sackat efter rejält och det är därför som vi har en period sedan mitten av sjuttiotalet av arbetslöshet, nedskärningar och social utslagning. Mellan 1974 och 1991 utvecklades produktiviteten med enbart 1% per år! Visserligen har det höjts till i genomsnitt 1,3% mellan -92 och -98. Men frågan är om inte detta mera är ett resultat av ökad utsvettning än av en tillämpning av modern teknik.
Om man gräver djupare i produktivitetssiffrorna hittar man en än mer oroväckande tendens. Den amerikanska ekonomen Robert Gordon har brutit ned de amerikanska produktivitetssiffrorna för att se exakt var förbättringarna har skett. Han upptäckte att produktivitetstillväxten är koncentrerad till en mycket liten del av ekonomin: datortillverkning. Där har produktiviteten ökat med otroliga 42% årligen mellan det fjärde kvartalet 1995 och det första kvartalet 1999. Trots att datortillverkning bara är 1,2% av USAs tillverkningsindustri så räckte detta ensamt för att ha en stor effekt på produktivitetssiffrorna för hela ekonomin.
Vad vi ser är med andra ord ett helt traditionellt fenomen – storskalig industri leder till kostnadseffektivitet. När datorn blev en massprodukt under 90-talet, då hushållen började köpa datorer, flyttade datortillverkningen ut från garagen och in i fabriker som kostar 1 miljard dollar och som kan spy ut produkter allt billigare. Vad beträffar resten av ekonomin skriver Gordon i klartext: ”Produktivitetsutvecklingen i den amerikanska tillverkningsindustrin sedan 1995 har varit urdålig snarare än värd uppskattning. Inte bara har produktivitetstillväxten i konsumtionsvaruindustrin varit långsammare under 1995-1999 än under 1972-1995, men produktivitetstillväxten i kapitalvaruindustrin, datorer borträknade, har utvecklats ännu långsammare”.
Den långsamma utvecklingen av produktiviteten har inneburit att arbetsgivarna måste öka sin andel av kakan på arbetarklassens bekostnad. ”Inte på 80 år har svenska industriarbetare tjänat så lite jämfört med vinsterna som görs i företagen.” (DN 14/10 -97). Under det långa uppsvinget från början av 50-talet till mitten av 70-talet kunde alla få mer av en växande kaka. Den tiden är förbi och det beror inte på politikerna agerande utan på det kapitalistiska systemets kris.
Bosse Ringholm tror visserligen att ”Svensk ekonomi står starkare än på länge – inte sedan 1960-talet har den svenska ekonomiska utvecklingen varit så god och balanserad.” Men detta är långt ifrån sanningen. Den nuvarande ekonomiska uppgången, i Sverige och internationellt, är bräcklig. Den är, till skillnad från 60-talet, genomsyrad av aktiespekulation, skulder och låga investeringar. Tillväxttalen för BNP är kanske i år (ett år i toppen på högkonjunkturen!) på samma nivå som på 60-talet, men de bygger på en sjuklig grund. Den kommande lågkonjunkturen lär knappast vara mildare än den i början av 90-talet. Då kommer skatteinkomsterna att sjunka dramatiskt igen och återigen kommer nedskärningar att stå på dagordningen.
Orsakerna till krisen
Den djupa konjunkturnedgången i mitten av sjuttiotalet markerade slutet för den mest framgångsrika utvecklingsepoken för kapitalismen någonsin. Sedan dess har kapitalismen haft allt stora problem med tillväxten. I Socialisten nr 34 förklarade Kerstin Alfredsson krisens orsaker:
”Grundproblemet med kapitalismen och marknadsekonomin, som Marx förklarade, är att det är ett system utan plan eller kontroll. Produktionen sker i blindo. Volvo vet aldrig om någon kommer att köpa deras senaste årsmodell. Arbetarklassen kan inte köpa upp alla varor som produceras, eftersom de inte får lika mycket betalt som värdet på de varor de tillverkar. De (vi) får bara betalt för en del av den arbetstid arbetsgivarna förfogar över. Ekvationen skulle kunna gå ihop om företagen använde det mervärde de tagit från arbetarna i produktionen (ung. lika med vinsten) till investeringar. Till en del tvingas de att göra det p.g.a. att konkurrensen driver fram allt större investeringar i maskiner och teknik. De som inte hänger med slås ut.”
”Stora anläggningar gör att kapitalisterna kan tillverka stora mängder varor billigare, men att vinsten per vara, profitkvoten, sjunker. Marknaderna hänger inte med. Det uppstår överproduktion – i förhållande till vinsten. Detta har inget med behov att göra. Företagen kan inte sälja. De slutar investera och de avskedar folk som får ännu mindre möjlighet att efterfråga varor och tjänster. Nedgången är ett faktum.”
”Frågan är egentligen inte om det kommer en nedgång nu, utan varför det dröjt så länge. Efter andra världskriget kunde kapitalismen, i västvärlden åtminstone, motverka kristendenserna genom den enorma utvecklingen av världshandeln. Arbetsfördelningen internationellt förbilligade produktionsmedlen och de varor som behövdes för att hålla arbetarna vid liv med en hyfsad levnadsstandard. I mitten av 70-talen började tillväxten tappa fart.”
Världen har allt mer brutits upp i tre ekonomiska block dominerade av var sin stormakt – USA, Tyskland och Japan. Detta trots framväxten av nationslösa, så kallade transnationella, företag. ABB är ett svenskt exempel. Speciellt i små europeiska länder som Sverige, Schweiz och Holland (samt Storbritannien som har relativt få stora företag efter Thatchers framfart) tenderar storföretagen till att bli transnationella. Men en undersökning som två brittiska ekonomer, Paul Hirst och Grahame Thompson, har gjort av de största företagen i världen visar att de i genomsnitt har mer än två tredjedelar av sin försäljning och sina tillgångar i sitt ursprungsland. Nästan alla har sina högkvarter, sin forskning och utveckling, och den viktigaste delen av sin produktion i ”hemlandet”.
På grund av den svaga ekonomiska utvecklingen har den internationella konkurrensen skärpts, men detta har inte minskat konflikterna utan snarare ökat dem. Inte en dag går nu utan nya rapporter om konflikter om mobiltelefoner, bildelar, stål, genmanipulerade grödor, bananer, med mera med mera. Trots en integrering inom blocken, så ligger handeln mellan USA och EU-länderna på samma nivå som på 60-talet, ungefär 10% av BNP. EU, NAFTA och Japan är framförallt protektionistiska block för att skydda de inhemska industrierna.
Dessa siffror talar klarspråk. Internet, sekundsnabba förflyttningar av biljoner dollar över gränserna, kedjereaktioner på börserna, är inte mycket mera än skum på en nästan stagnerande pöl. Och i denna pöl slåss hajarna aggressivare än nånsin. Detta har för första gången sedan andra världskriget även tagit sig militära uttryck. I Zaire, Kongo-Brazzaville och Sudan finansierade Frankrike och USA olika sidor i blodiga väpnade konflikter.
4. Lätta segrar existerar inte
Mot bakgrund av den långa ekonomiska krisen sedan mitten av sjuttiotalet är det lättare att förstå, men inte ursäkta, att reformerna nästan helt uteblivit under de senaste två decennierna. Istället har vi sett många kontra-reformer. Under de gyllene åren efter andra världskriget var det relativt lätt att kämpa för reformer, trots att kapitalet inte släppte ifrån sig någonting frivilligt. Även då uppnåddes reformer huvudsakligen genom en kamp underifrån. Inte sällan var fackmedlemmarna också i konflikt med den egna ledningen, som intog en position mellan kapitalets krav på nollförbättringar och arbetarklassens krav på rejäla förbättringar. Ledningens roll var därför oftast att bromsa arbetarnas egen kamp, till förmån för deras egna förhandlingar med arbetsgivarna.
I en av efterkrigstidens största konflikter, gruvstrejken 1969, stod arbetarrörelsens ledning och arbetarna i direkt konflikt med varandra. Det var en vild strejk utan stöd från facktoppen, mot ett statligt företag, LKAB, samtidigt som vi hade en socialdemokratisk regering. Denna strejk hade långtgående konsekvenser, till exempel var den en viktig orsak till att man genomförde medbestämmandelagen, MBL, några år senare. Gruvstrejken var dock bara toppen på isberget. Dagligen pågick oftast mindre, ibland större, strider på arbetsplatserna, i facket och i partiet för reformer. Oftast vann arbetarna. Ibland räckte det med att arbetarrörelsens ledning, efter påtryckningar underifrån, satte sig ned tillsammans med arbetsgivarna och hotade med konflikter, så backade arbetsgivarna. Under den långa ekonomiska uppgången var det mera lönsamt för arbetsgivarna att ge efter, för att kunna fortsätta sälja på en ständigt expanderande marknad, än att ta en konflikt, som skulle innebära ett produktionsbortfall.
Storkonflikten 1980, som var framprovocerad av SAF, markerade att kapitalet hade förändrat balansräkningen för konflikter. I den ökade konkurrensen lönade det sig att ta konflikter, även stora. Nicolin, SAF:s ledare, uttryckte det tydligt när han talade om storkonflikten som en ”investering för framtiden”.
Arbetarrörelsens ledning har fortsatt att spela den roll de tagit på sig. De ser sin uppgift som att hitta en acceptabel kompromiss. Men en ”acceptabel” kompromiss är någonting helt annat när kapitalet är på offensiven på grund av den ökade konkurrensen, än när arbetarklassen är på marsch. Nu innebär en acceptabel kompromiss att försämringen inte blir fullt så stor som arbetsgivaren vill! Bit för bit plockas allt som arbetarklassen har vunnit under decennier av kamp bort. Att man sedan på denna hala backe lyckas stanna upp och erbjuda någon enstaka ”återställare”, när konjunkturen är på topp, förändrar inte den grundläggande bilden. Därmed är det inte sagt att kampen för reformer är över.
Det finns inget ekonomiskt hinder för reformer. Resurserna finns, men de används mest i ett gigantiskt krig mellan jätteföretag där vänlighet och sympati mot soldaterna knappast ingår i generalernas plan. Snarare tvärtom. I den casinoekonomi som vi nu lever i stiger börsvärdet på företagen ju hårdare de suger ut de egna arbetarna och ju fler de kan ”friställa”. En ökning av aktiernas värde har blivit den viktigaste målsättningen för storföretagen. Viktigare än försäljning, viktigare än vinst, viktigare än företagets långsiktiga överlevnad. Istället för att investera produktivt köper hellre företagen sina egna aktier, t.o.m. med lånade pengar, för att pressa upp börsvärdet.
En kamp för reformer måste därför utgå ifrån insikten om att kampen kräver mycket mera idag än på 60-talet. Kampen måste klart grunda sig på arbetarklassens egen aktivitet. För där finns den enda verkliga motkraften till kapitalets offensiv. Att vinna val räcker inte, även om det är nog så viktigt. För det blir ändå ”marknaden” som styr. Idag är det bara om man kombinerar valsegrar med kollektiv kamp som reformer kan uppnås. SSU skulle kunna spela en betydelsefull roll i en sådan process.
5. Hur driva en kampanj?
Jämställdhetskampanjen som SSU-ledningen tog initiativ till under våren visar att man går i motsatt riktning. Inte ens de egna medlemmarna engageras i någon större utsträckning. Så här beskriver man själva kampanjen (i sina pressmeddelanden):
”En av de viktigaste delarna av SSU:s vårkampanj är den elevenkät om trygghet och utseendefixering som genomförs på skolor runt om i landet. SSU nöjer sig inte med att pejla av läget genom att låta eleverna svara på frågor. Vi följer också upp enkäten med förslag till fullmäktige. I kommuner över hela Sverige kommer SSU:are den närmaste tiden att lägga fram en Trygghetsmotion med en lång rad åtgärder som kommunerna kan vidta för att öka tjejernas trygghet.”
”Under två veckor har jag (Micke Damberg) tillsammans med andra SSU:are levt turnéliv. Med feminism som tema, laddade med argument och material har vi bland annat besökt Luleå, Umeå, Östersund, Falun och Karlstad.”
”Vid sidan om musik, videoinspelningar, hockeyspel och godis kommer eleverna att få svara på enkäter och kunna se SSU:s feminism-fotoutställning.”
Vilken är egentligen ungdomarnas egen roll i denna kampanj? Att fylla i en enkät? Att skriva på en namninsamling? Att vara konsumenter av musik, godis och hockeyspel? Det verkliga arbetet för reformer förs inte av ungdomar själva, i samarbete med eller inspirerat av eller kanske t.o.m. lett av SSU, utan av en handfull SSU:are i kommunfullmäktige och den nationella ledningen. Varför sägs det inte att SSU vill mobilisera så många ungdomar som möjligt utanför det kommunfullmäktigemöte där förslaget läggs för att sätta extra tryck bakom förslaget?
Vad är egentligen medlemmarnas egen roll? De ska antagligen vara organisatörerna av enkäten, men inte vara med om att utarbeta den och presentera den till media i en stor samling, som verkligen skulle visa betydelsen av vad man kom fram till. Nej, det blir ledningen ensam som kallar till presskonferens. Självklart finns det säkert enskilda SSU klubbar som har gjort betydligt mer än det som förbundsledningen presenterar, men det framgår av allt som ledningen har skrivit att det inte är det som de anser vara viktigt eller uppmuntrar.
En sak är säker. Denna kampanj kommer att ge mager utdelning i form av faktiska reformer, speciellt sådana som kan kosta lite pengar. Det verkar t.o.m. ledningen vara medveten om och skalar ned sin ambition till att göra kampanjen till någon slags informationskampanj: ”SSU är trötta på att vi aldrig får igång en stor jämställdhetsdebatt i Sverige. Det beror sannolikt på att de flesta svenskar lever i tron att vi är så väldigt jämställda. Men SSU vill bevisa motsatsen. Vi vill vända på det här och visa att Sverige har långt kvar till jämställdhet mellan tjejer och killar,” säger Mikael Damberg ordförande i SSU.
Försvara den offentliga sektorn, 6-timmars arbetsdag
Hur skulle då en verklig kampanj för jämställdhet se ut? Den förhållandevis stora jämställdheten och goda positionen för majoriteten av arbetarkvinnorna i Sverige är ett resultat av konkreta reformer med början i rösträtten. Detta skedde inte på grund av allmänna propagandakampanjer utan ”Under trycket av den våg av revolutioner som skakade Europa vid första världskriget infördes allmän och lika rösträtt för män och kvinnor” (www.riksdagen.se/faktabl/f08_kvin.htm).
Efter detta följde sjukvård, dagis, hemtjänst, ATP, fritids med mera, som tog bort en stor del av arbetarkvinnornas bördor när det gällde omsorg för familjen. Kvinnornas ställning stärktes när de på bred front trädde in på arbetsmarknaden under 60- och 70-talet. Omfattande arbetstidsförkortningar bäddade också för ökad jämställdhet och likaså utbyggnaden av föräldraförsäkringen. Krav för en utbyggnad av den offentliga sektorn för att täcka behoven och för 6-timmars arbetsdag med bibehållen lön måste därför ligga i botten för en kampanj för verklig jämställdhet, men de syns inte till i den nuvarande SSU-ledningens kampanj. Utöver detta behövs det förstås också en informationskampanj mot diskriminering, våld och för lika ansvar i hemmet. Men utan en konkret grund kommer en sådan kampanj bara bli ett slag i luften.
För sådana krav kan man också få igång en bred mobilisering. Krav på arbetstidsförkortning och på att stärka den offentliga sektorn är välförankrade i opinionsundersökningarna. Med sådana krav skulle SSU utan problem kunna vända sig till fackföreningar och partiföreningar på lokal nivå för att få stöd och för att organisera gemensamma aktiviteter. Man skulle kunna anordna debatter, politikerutfrågningar och demonstrationer. Man skulle också kunna anordna kurser för att diskutera de verkliga orsakerna till ojämlikhet och hur den kan bekämpas. Med en sådan kampanj, som verkligen tar människor på allvar och som verkligen vill något, skulle SSU inte bara växa kraftigt, utan också för första gången på länge kunna åstadkomma verkliga reformer. Men räkna med en motreaktion.
6. Motreaktionen
Kapitalet kommer inte att sitta stillatigande medan man plockar resurserna ifrån dem. Ju mer pressade de är av de grundläggande ekonomiska problemen (och vi förutser att nästa konjunkturnedgång blir mycket allvarlig), desto skarpare kommer deras motstånd att vara. De kommer att använda alla medel de har till sitt förfogande för att stoppa en sådan utveckling.
Är detta en anledning att ge upp? Att låta dem driva tillbaka arbetarklassen till 1800-talet. Detta ingen liten fråga som man bara kan vifta åt sidan och hoppas på det bästa. Detta är blodigt allvar. Vi har redan upplevt två förödande världskrig, depression, fascism och nazism under detta sekel. Och i liten skala såg vi det i borgarklassens kampanj i början av 80-talet mot de urvattnade löntagarfondsförslagen. Ingen bör luras att tro att borgarklassen kommer att hålla sig fast vid sin nuvarande ”liberalism”. Lika snabbt som de gled över från social-liberalismen till nyliberalismen kan de glida ännu längre höger ut. Redan nu ser vi tecken på det i framgångarna för den stockkonservativa tidskriften Salt och i Mats Svegfors (före detta chefredaktör för Svenska Dagbladet) kritik av nyliberalismen. Denna konservatism är ett tecken på att nyliberalismen har kört fast och att även delar av borgarklassen börjar söka efter alternativ. De söker sig förstås högerut. Denna utveckling är skrämmande. Arbetarrörelsen måste ge ett svar på vad man kommer att göra om en seriös kamp för reformer inleds och man möter kapitalets motstånd.
7. Socialismen
Svaret, som utarbetades i arbetarrörelsens begynnelse, finns fortfarande inskrivet i början av partiprogrammets allmänna grundsatser:
”Socialdemokratin vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människors inbördes förhållanden för att därigenom ge var och en möjlighet till ett rikt och meningsfyllt liv.
I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser uppbyggt samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställdhetens grund samverkande människor.”
Tyvärr är idag denna idé undangömd. Den finns till exempel varken på SSU:s eller partiets hemsida. Man måste förbereda för att göra verklighet av programmet. I modern tappning så skulle det innebära att man förstatligade ungefär de 50 största företagen i Sverige och satte dem under arbetarnas demokratiska kontroll och styre. Självklart måste detta också i dagens läge innebära kompensation för småspararna och antagligen skulle denna kompensation kunna ligga betydligt högre än vad de skulle kunna få ut efter en börskrasch.
Till skillnad från i de gamla kommandoekonomierna i öst så skulle även småföretagens villkor förbättras. Idag spelar storföretagen ut småföretagen, som oftast är underleverantörer eller distributörer till storföretagen, mot varandra för att pressa deras villkor till det yttersta och i lågkonjunkturerna är det de som är de första att gå under. Under förra lågkonjunkturen gick 60 000 småföretag i konkurs. En demokratiskt kontrollerad planekonomi skulle garantera en stabil marknad för dem och bra räntor. Samtidigt måste de dock erbjuda sina anställda villkor som är jämförbara med vad de anställda i den offentliga sektorn har.
Den sovjetiska byråkratin
I det forna Sovjetunionen kontrollerades hela ekonomin av en liten grupp i toppen på en stor byråkratisk apparat. Detta var resultatet av att arbetarklassen tog makten i ett efterblivet land där arbetarklassen var enbart 10% av befolkningen. Visst hade arbetarklassen stöd från bönderna. Men efter den förödelse som skedde på grund av att den unga sovjetrepubliken invaderats av 15 utländska arméer, som backade upp de ryska reaktionärernas blodiga inbördeskrig, tappade arbetarna böndernas stöd och kontrollen över sin egen statsapparat. Arbetarna misslyckades att ta makten i en rad länder och Sovjetunionen isolerades. Byråkratin tog makten och med terror utplånade nästa alla som hade varit ledande i oktoberrevolutionen eftersom Stalins triumf innebar ett totalt brott med oktoberrevolutionen. Byråkratin, under Stalins ledning, etablerade en fruktansvärd totalitär diktatur.
Det var detta som så småningom ledde till en stagnerande ekonomi och försöken att introducera kapitalismen (vilka har resulterat i en fruktansvärd kollaps). Förutsättningarna i Sverige är helt annorlunda. Arbetarna är den absoluta majoriteten av befolkningen, socialismen skulle på grund av det moderna kommunikationssamhället sprida sig snabbt till andra länder. Arbetarna skulle behålla kontrollen över den egna statsapparaten och även ta kontroll över produktionen. Redan nu finns det många exempel på hur detta skulle kunna se ut.
Arbetarkontroll
Under de senaste 15 åren har vi gång på gång fått höra betydelsen av att ha bra chefer. Men på 70-talet fanns det faktiskt en hel rörelse som visade att arbetare, i samverkan med tjänstemän, akademiker och kunder inte bara kunde sköta det egna företaget bättre än cheferna, utan också tog ett samhällsansvar. Ta exemplet från Lucas Aerospace. Det var ett företag som huvudsakligen producerade för militären.
När företaget åter igen skulle avskeda folk bildades en facklig samordningskommitté med två representanter från samtliga av de sjutton fabriker som låg utspridda i hela Storbritannien. De vände sig direkt till de anställda med enkäter, diskussioner och planeringskommittéer för att få fram en produktionsplan. Ingen av de 13 000 anställda skulle sägas upp. De anställda skulle få stimulerande arbetsuppgifter. Produkterna skulle vara ekonomiskt gångbara. Och de skulle vara samhällsnyttiga.
De lyckades högt över förväntan. Inom sex veckor hade massor av förslag kommit fram, som sedan i samarbete med akademiker finslipades. Man vände sig också direkt till konsumenterna, istället för att gå genvägen via marknadsundersöknings- och marknadsföringsbyråer. Efter besök på ett hem för handikappade utvecklades en speciell rullstol för spina befida-skadade (ryggmärgsbråck). 2000 beställningar kom från Australien. Men företagsledningen på Lucas vägrade tillverka dem eftersom, som de uttryckte det, ”de ligger utanför vårt produktområde”.
Personalen föreslog att man skulle utveckla el/bensin hybridmotorer som skulle minska bensinförbrukningen med 50%. Nu, 23 år senare, har Toyota börjat massproducera hybridbilen Prius. Japanerna satsar också på vad tidningen Economist nyligen hyllade som framtidens energikälla – bränsleceller. Även här låg Lucasarbetarna långt före sin tid, för utvecklingen av bränsleceller ingick i deras plan. Likaså värmepumpar, som idag är vanliga. Sammantaget tog man fram 200 prototyper av produkter som man visste att det fanns ett behov av och i vissa fall bevisligen också en efterfrågan, produkter som troligen också skulle vara företagsekonomiskt lönsamma. Men cheferna var ointresserade. Och man förstår dem, för om de hade erkänt planens fantastiska möjligheter så hade de också gjort sig själva överflödiga. Locket hade varit av för arbetare världen över att göra likadant.
Lucasarbetarna var inte ensamma om sin strävan att ta kontroll över sitt eget arbete. De var antagligen de som kom längst i att utveckla en teknisk plan. Men de var en del av en rörelse som började i slutet av 60-talet.
Ockupationen av klock- och finmekanikfabriken LIP i Frankrike 1977 inspirerade många. När fabriken skulle stängas tog 500 arbetare, huvudsakligen kvinnor, över den. Inte på ett passivt sätt, utan de körde igång produktionen och försäljningen igen. Varje morgon hade de ett stormöte där de bestämde vad som skulle ske. Grupper åkte runt för att sälja och man fick ett mycket bra gensvar, inte minst från fackföreningar. Algeriet ville också att man skulle etablera en fabrik där och kort därefter ville även Djibouti ha ett liknande projekt. Men den franska staten ville inte låta arbetarna vid den ockuperade fabriken teckna kontrakt under hänvisning till att ockupationen var illegal!
Arbetarna började skifta bort produktionen från tillverkningen av mekaniska klockor, eftersom man märkte att utvecklingen gick mot elektroniska klockor. Istället satsade man på att till exempel omvandla en utlösarklocka för minor till en timer för bilvärmare. Man sparade in 50% av företagets elkostnader genom att stänga den flotta glasentrén som direktörena använde. I direktörsrummen installerade man dagis för hela förorten Palente där fabriken låg. Man organiserade mat- och disklag till den återupptagna LIP-restaurangen. Och med alla skrivmaskiner som blev över när man hade bantat ned byråkratin startade man skrivmaskinskurser för hela staden.
Också i Sverige utvecklade de anställda på flera arbetsplatser alternativa produktionsplaner. Inom den krisdrabbade textilindustrin gick det längst. Vice ordförande i fackklubben på Algots Nord i Skellefteå, Berit Eriksson, sa 1978:
”Det vi vill är att få löntagarmajoritet i styrelsen i ett statligt ägt Algots, så att vi kan producera verkliga produkter efter behov, på våra egna villkor”.
Arbetarna på Algots hade då i studiecirklar och i samarbete med anställda på bland annat sjukhus, slakterier, gruvor, ASSI utvecklat prototyper för arbetskläder som motsvarade de anställdas krav.
De 700 arbetarna vid motorcykelfabriken Triumph höjde produktiviteten med 50% efter att de tagit över, utan investeringar. Det finns många fler exempel och alla visar samma sak – arbetare kan! Och dessutom bättre.
Vad hände sen? Jo, det räcker inte med arbetarnas kunskap och entusiasm. Man behöver kapital och under den moderna kapitalism där det kostar miljarder att utveckla en ny modell, att investera i nya maskiner eller marknadsföra produkterna behövs det mycket kapital. Och det är vad arbetarna har minst av allt, så även om de kunde sköta driften av företagen bättre än kapitalisterna kunde de flesta inte hålla emot kapitalstarka konkurrenter i längden. Lucasarbetarna förstod detta. De skrev i sin plan: ”Det kan inte finnas några öar av ansvarstagande och omtanke i ett hav av oansvarighet och ruttenhet.” För att planen skulle bli verklighet hade det krävts förstatligande av storföretagen och bankerna och utvecklandet av en nationell demokratisk plan på samma sätt som man gjorde på Lucas. Deras målsättning var mera blygsam, men inte desto mindre heroisk: ”Att börja ifrågasätta grundvalarna och visa att arbetare är beredda att kämpa för rätten att arbeta med produkter som hjälper till att lösa människors problem istället för att vara upphovet till dem.”
I ett socialistiskt samhälle skulle alla arbetares initiativkraft kunna tas till vara. Detta skulle innebära att vi kunde producera billigare, miljövänligare och med högre kvalitet.
Kapitalistisk likriktning
Röda krokar, Gammalsvensk röd, Early Rose, Rödbrokig svensk, Rättviks röd. Dessa fantasiväckande namn är ett litet urval av vanligt förekommande potatissorter vid slutet av förra seklet. Som kontrast kan nämnas att 1980 odlades Bintje på 53 procent av arealen, King Edward på 29 och Magnum Bonum på 9.
Varför är Bintje-potatisar så otroligt populära? Inte smakar dom bättre än de gamla sorterna, tvärtom. Inte heller är Bintje mer motståndskraftig mot sjukdomar. Men Bintje passar bättre till modern industriell jordbruksproduktion eftersom man i princip kan ösa på hur mycket konstgödsel som helst och det blir bara fler och fler potatisar.
En jämförelse mellan Sellbergs frökatalog 1895 och Weibulls 1995 visar bl.a. 16 mot 3 typer av morötter, hela 58 mot 6 gurkor, samt 43 mot 17 sallader (däribland ruccolasallad som nu presenteras som en nyhet). En bagatell, kanske. Men ändå ett slående bevis mot dem som hävdar att kapitalismen garanterar mångfald. Kapitalismen fungerar snarare på det sättet att en allt större del av livet förvandlas till standardiserade varor. Detta gäller inte bara livets nödtorft utan även vård, omsorg, skola och kultur. Se bara på Hollywoods dominans inom film och musikindustrins uppsugning och likriktning av framförallt arbetarklassens talanger.
Men framförallt gäller det kapitalets viktigaste vara, varan framför alla andra – arbetskraften och dess fysiska kropp – människan. Människan ska anpassas till maskinen. Förr var det det löpande bandets befäl man skulle lära sig lyda, nu är det datorn och dess program. Och allt detta går under namnet kompetensutveckling. Utarmningen av revisorns, växeltelefonistens, och grafikerns arbete framställs som att de lär sig något nytt.
I själva verket lär de sig att göra sitt jobb på ett enklare och mindre kvalificerat sätt. Arbetsprocessen är dessutom lättare att kontrollera av chefen och därför lättare att intensifiera. Därför har de senaste 10-15 årens ”revolution” i teknik och arbetsorganisation lett till en stor och väldokumenterad ökning av stressen på jobbet.
En jämförelse mellan bilfabriker i USA visar att i de fabriker som tillämpar ”flexibelt arbete” är den effektiva arbetstiden 57 sekunder per minut, mot 45 sekunder i de mer traditionella fabrikerna. Det är därför inte förvånansvärt att man därför efter jobbet slänger sig ned i soffan för att konsumera en stunds färdig paketerad, lätt igenkännbar, standardkultur, istället för att skapa det själv i andras sällskap.
Och inte heller är det så mycket bättre för överklassen. Det är en gyllene bur de sitter i. I ett samhälle där det är pengarna som styr pågår det en tom jakt efter att äga det bästa, det senaste, det dyraste för att få bekräftelse på att man inte är på väg utför och ”karriären” tvingar dem att dölja sina känslor och ju mer makt de får, desto sjukare blir de.
En demokratiskt planerad ekonomi skulle bryta igenom den falska valfriheten som bara finns för de rika och därför inte är någon verklig frihet.
Hur socialismen utvecklar produktionen
Efter en kort diskussion är det inte svårt att få de flesta (utom kanske de mest hängivna MUF:arna) att förstå att kapitalismen innebär stora problem för de flesta. Men då dras räddningsplankan fram: ”Kapitalismen är, trots alla sina brister är ändå det mest effektiva av alla ekonomiska system”.
Är det så? Kan man verkligen säga det när miljontals människor går arbetslösa, samtidigt som ofattbart stora summor placeras kortsiktigt och spekulativt; när en jättelik statlig och överstatlig byråkrati skapas för att reglera, rädda och skydda ett system i förfall; när skaparkraften hos dem som har arbete förträngs till förmån för ett fåtal ”experter” som arbetsgivarna kan köpa med höga löner och därför lita på; när enformigheten i produkterna framkallar en enorm industri för att genom kosmetika, förpackningar och marknadsföring försöka differentiera produkterna (5% av vad man betalar i affären går till reklam); när ökade spänningar mellan de kapitalistiska världsmakterna leder till krig i Jugoslavien, Kongo och Sudan. När USA genom stöd till talibanerna tvingar tillbaka Afghanistan till bortom medeltiden; när två tredjedelar av världens befolkning tvingas leva i absolut misär samtidigt som miljarder och åter miljarder går till att betala räntor på lån, som olika härskare, ditplacerade av imperialisterna, har tagit för att berika sig själva och köpa vapen från väst; och inte minst när kapitalismen driver oss åter igen in i en djup kris?
Nej, detta är verkligen ett system som slösar med resurserna. Faktum är att tre av den kapitalistiska världens fyra största industrier är helt och hållet missbruk av mänskliga resurser. Dessa tre är drog-, sex- och vapenindustrierna. Och den fjärde, olja, är åtminstone till hälften bortkastade resurser eftersom stora energibesparningar, till exempel när det gäller bilindustrin, skulle kunna göras samtidigt som man utvecklar miljövänligare energikällor.
Genom att omedelbart stoppa spekulationen, överklassens slöseri, marknadsföringens konstgjorda mångfald och minska byråkratin kommer resurser frigöras som räcker till många reformer. I jämförelse med de besparingar som vi kan göra kommer inkörningskostnaderna för ett nytt ekonomiskt system att vara marginella. Obalansen att många sliter ihjäl sig på sina jobb, medan många andra mår illa av att vara arbetslösa kan snabbt avskaffas. På sikt kommer miljontals människors engagemang och uppfinningsrikedom, och avskaffande av krig, kunna lyfta mänskligheten till den punkt där man kan vända sig bort från arbetets tvång till att koncentrera sig på att utveckla människan som människa.
På Volvo likväl som på alla andra storföretag sker en omfattande planering av produktionen. Problemet är dock att denna planering sker från toppen utan arbetarnas medverkan och utan samordning med resten av ekonomin. Än mer bristfällig blir den eftersom marknadsekonomin är anarkistisk och man vet aldrig riktigt när konjunkturen vänder. Kapitalismen själv har lagt grunden till en planerad ekonomi genom en makalös koncentration och centralisering, där idag 500 företag dominerar världsekonomin. Planering befriad från dess nuvarande hinder kommer snabbt att kunna utnyttja resurserna rationellt.
Den mänskliga naturen?
Den vanligaste invändningen mot planerad ekonomi är att den inte fungerar. Det skulle ligga i den mänskliga naturen att konkurrera och trampa på andra. Men i verkligheten är konkurrensen redan avskaffad för de flesta arbetarna. Deras vardag baseras på att de samarbetar med varandra i enorma produktionsenheter. Inte konkurrerar det ena löpande bandet med det andra eller med gjuteriet, lagret eller kontoret på Volvo. Tanken är fullständigt absurd och för de flesta arbetare är samarbete naturligt.
Annorlunda är det förstås för arbetsgivarna, nationalekonomerna och journalisterna. De lever i en ”dog eat dog” (hund äter hund) vardag, vilken de sedan projicerar på resten av mänskligheten. Dessutom fruktar de arbetarnas samarbete, samtidigt som de är beroende av det på arbetsplatsen, för ingenting kan få dem att spy mera galla än arbetarnas samarbete i facket och partiet. Det är det kollektiva arbetet som skapar en kollektiv medvetenhet som är grunden till socialismen och som möjliggör planering i stället för marknad.
Men alla experter då? Behövs de då? För det första måste man konstatera att väldigt många experter är ingenting annat än experter på hur man ska utnyttja arbetarna på bästa sätt. För det andra skulle många svepas med i den socialistiska vågen, för de lever själva i en bur, även om den möjligen av gjord av koppar. Och för det tredje finns det inget hinder till att även arbetarklassen vid behov köper experternas tjänster precis som kapitalet gör. Huvudsaken är att man har äganderätten och därför makten i sina händer.
8. Finns det stöd för socialismen?
Nu opponerar sig säkert någon och säger att det kanske vore bra med socialism, men att det inte finns ett stöd för detta bland majoriteten av befolkningen idag. Vi håller med, och vi menar inte heller att regeringen skulle lägga en motion om förstatligande av de största företagen under arbetarnas demokratiska kontroll och styre i riksdagen idag. Däremot så skulle vi helt klart kunna få en majoritet aktivt engagerad i en kamp för verkliga reformer om SSU, SAP och fackföreningsrörelsen tog initiativ till detta istället för att ta initiativ till (och sedan göra en ursäktningskampanj för) kontra-reformer som ingen stödjer förutom kapitalet.
Om det nu visar sig att reformerna kunde genomföras utan kapitalets sabotage i form av kapitalflykt, investeringsstrejker och än värre åtgärder – gott och väl. Men vi har god grund att tro att så är inte fallet. Kapitalet skulle göra motstånd med alla medel som stod till deras förfogande. I en sådan situation skulle regeringen inte bara få ett stöd för en förstatligande proposition, antagligen skulle många arbetare på eget initiativ redan ha börjat ta över arbetsplatserna. Så var det i Ryssland 1917, Frankrike 68, i Portugal 74 och i många andra revolutionära situationer.
Utan detta aktiva engagemang skulle ett förstatligandeförslag inte bara vara verkningslöst, utan rent av meningslöst. Förstatligande är inget mål i sig, utan bara ett medel för arbetarklassen att effektivt organisera industrin i en övergångsperiod. Denna övergångsperiod inträffar självfallet inte förrän arbetarklassen själv beslutat att det får vara nog med kapitalismen och själv träder in på den politiska scenen med full kraft och tar styret i sina egna händer.
Kapitalet har så många stridsmedel att bara arbetarnas egna kollektiva engagemang kan besegra dem. Detta skulle vara en enorm källa till inspiration för arbetare i andra länder. På det sättet skulle vi kunna få ett socialistiskt Europa, i en socialistisk värld.
Det här är ingen ”modell” för att uppnå demokratisk socialism som kan ställas mot andra ”modeller”. Det handlar inte om ett personligt tyckande om vad man föredrar för slags ”samhälle” eller för slags ”metoder”. Det handlar om hur verkligheten är och hur man kan uppnå reformer i den nuvarande verkligheten.
Grupper av arbetare har redan börjat dra samma slutsatser som vi och har engagerat sig i kamp. Kampen kommer att växa oberoende av vårt eller SSU:s tyckande. Frågan är om SSU ska stå vid sidan av den kampen och t.o.m. bromsa den eller om SSU ska delta i den som en positiv kraft. Om man börjar förstå konsekvenserna av en sådan kamp handlar det om att förbereda sig ideologiskt för en allvarlig kraftmätning med kapitalet.
Det var detta som arbetarrörelsen gjorde i sin barndom. Arbetarrörelsen grundades för att förändra samhället i grunden. På SAP:s andra kongress uttalade man sig tydligt: ”Det socialdemokratiska arbetarpartiet är ett revolutionärt parti, som eftersträvar en grundlig omvälvning av det bestående samhället.” En revolution (”uppror mot det bestående samhället; genomgripande förändring” enligt Bonniers svenska ordbok) skulle etablera socialismen. En revolution som i dagens utvecklade Sverige har väldigt lite att göra med barrikader och blod på gatorna. Den överväldigande majoriteten av befolkningen tillhör arbetarklassen. Den är välorganiserad och utbildad. En revolution i Sverige skulle innebära att den stora majoriteten aktivt kliver in på samhällsscenen, i stället för att överlämna den uppgiften vart fjärde år till en liten, liten elit som i stor utsträckning låter sig påverkas mera av dem som har den ekonomiska makten än dem som röstar fram dem. Majoriteten kliver in och istället för att gå hem som man gör när strejken eller kampanjen är slut, stannar man där.
9. För en förnyelse av SSU!
Alla som vill uppnå socialismen måste se verkligheten som den är och inte leva kvar i drömmen om att det skulle kunna gå att reformera samhället som på 60-talet. Eller rättare sagt leva kvar i en förvrängd version av 60-talet. Inte ens då gick det att förbättra samhället steg för steg enbart genom förhandlingar i toppen. Inte ens då var arbetares och ungdomars roll begränsad till att vara någon slags röstboskap.
Låt oss avsluta med ett Marx citat från Kommunistiska Manifestet. Skoningslöst kritiserade dem han kallade utopiska socialister. De är slående lika många inom arbetarrörelsen idag som fortsätter att leva i en (för dem) idealiserad värld.
”(De utopiska socialisterna) ser hos proletariatet ingen historiskt befogad självverksamhet, ingen för detsamma säregen politisk rörelse…
I stället för samhällelig verksamhet sätter de sin personliga uppfinnarverksamhet, i stället för de historiska betingelserna för frigörelsen sätter de sina fantasier, i stället för proletariatets småningom försiggående organiserande till klass sätter de sin egen godtyckligt utkläckta samhällsorganisation. Den kommande världshistorien upplöser sig för dem i propaganda för och i praktiskt utförande av deras samhällsplaner…
De förkastar därför varje politisk och framför allt varje revolutionär aktion, de vill nå sitt mål på fredlig väg och försöker att bana väg för det nya sociala evangeliet genom små experiment, som naturligtvis slår fel, genom exemplets makt.”
Tyvärr spelar intrigerna om makten för den ena eller den andra personen och utspel inför media en betydligt viktigare roll inom SSU idag än kampen för verkliga förbättringar. SSU måste bli en kamporganisation för de breda skikten av arbetarklassungdomar och de ungdomar som ställer sig på arbetarklassens sida. SSU är en organisation som genom sin unika ställning kan påverka både SAP och LO i rätt riktning och därigenom förändra samhället i grunden.
En odemokratisk organisation kommer aldrig att kunna spela denna roll. Framgångsrik, kollektiv kamp kräver demokrati. Hur ska man annars kunna utmejsla gemensamma krav och handling som inte stannar på papperet? Rädsla, på grund av ryktesspridningar, obegripliga ”rekommendationer”, oförenlighetsbeslut och hot om uteslutningar, får inte förekomma.
Det måste råda full frihet i diskussionen. Det löjliga förbudet mot Socialisten måste hävas. Idéer kan aldrig stoppas. Olika åsiktsriktningar måste tillåtas. Och man måste få sprida idéer på ett organiserat sätt. Idag finns redan fraktioner inom SSU. De är hemliga, och bygger på maktambitioner i stället för politik. Högern baserar sig på de många heltidsanställda ombudsmännen. Vänstern har också sina kotterier som döljer vad de egentligen står för. Ingen talar klarspråk, därför förblir diskussionen på väldigt låg nivå. Om alla kunde slåss för sina åsikter öppet skulle stämningen förbättras betydligt. Idag råder mycket misstänksamhet inom SSU.
Ombudsmannakåren måste demokratiseras. De måste leva på en vanlig arbetarlön och vara valbara. Låt dem vara projektanställda under varje mandatperiod istället. Så lever de flesta andra ungdomar som har jobb idag.
Detta är våra förslag för att göra SSU till en demokratisk, kämpande, socialistisk ungdomsorganisation.