Folkpartiet och integrationen:

Arbetarfientlighet i grunden

Vad vill Folkpartiet med sin integrationspolitik, egentligen? Debatten har handlat om rasism eller inte, men Pelle Nilsson har hittat klassfrågorna bakom formuleringarna.

Alldeles oavsett hur Folkpartiet uppfattats så har de själva varit mycket noga med att ta avstånd från rasism, och utmåla sina förslag som en lösning på invandrarnas problem. Deras skrift "En ny integrationspolitik" som gavs ut i början av valrörelsen inleds så här: "Sverige behöver fler invandrare, inte färre. Därför ska vi bedriva en human flyktingpolitik och även öppna för arbetskraftsinvandring. Men utan en bättre integration kommer det inte att fungera. Arbete är nyckelordet".

Låt oss därför syna Folkpartiets syn på problemen i sömmarna. Deras skrift börjar med att beskriva hur segregationen ökat och hur vidrig situationen är i många förorter. De tar upp arbetslösheten och fattigdomen. Men vad föreslår de för konkreta åtgärder?

Ett första steg, säger de, är att bekämpa arbetslösheten eftersom den i så stor utsträckning drabbar invandrare. Man kan bara hålla med. Men deras recept för att skapa fler jobb är högerns gamla vanliga: Sänkningar av arbetsgivaravgifter och "tillväxtfientliga skatter".

De fortsätter med att påpeka att den höga arbetslösheten hos invandrare inte i första hand beror på diskriminering utan på strukturer i samhället, och att dessa har uppkommit genom sossarnas "förmyndar-mentalitet". Vart vill de komma?

Snart blir de mer konkreta. Det är de alltför generösa bidragen det är fel på! Och sedan antyder de vid ett flertal tillfällen att bidragstagare är lata och inte söker efter jobb. "Det finns en snabb tillvänjningseffekt. Den som blir van vid att bli försörjd av andra kommer efter en tid att se detta som ett naturligt förhållande."

Man insinuerar också att detsamma gäller för sjukskrivna människor.

"Vi säger att de som är friska inte ska leva på bidrag. Men vi är naturligtvis medvetna om att det inte alltid är så lätt att avgöra vem som är frisk och vem som är sjuk. En och samma människa kan i själva verket vara både frisk och sjuk, samtidigt.

Man kan välja att ta fasta på det sjuka. Men man kan också välja att ta fasta på det friska. Här behövs ett kulturskifte (…). På samma sätt som det kan vara svårt för en läkare att neka en person sjukskrivning kan det vara svårt för en socialsekreterare eller arbetsförmedlare att neka en person fortsatta bidrag, som personen själv argumenterar för. Men på längre sikt ligger det i allas intresse att bidragskulturen bryts."

Efter denna häpnadsväckande utläggning kommer de konkreta förslagen. Man talar om en jobbgaranti, vilket för tankarna till borgarnas vårdgaranti, men den så kallade jobbgarantin är betydligt otäckare: "Inga människor ska behöva leva på bidrag en längre tid. Långtidsarbetslösa eller invandrare som har fått uppehållstillstånd, men står utanför arbetsmarknaden, ska därför omfattas av en jobbgaranti."

AMS i dess nuvarande form vill Fp lägga ner. I stället ska jobbgarantin "upphandlas av bemannings- och uthyrningsföretag som startar Bemanningspooler. (...) Ersättningen till den enskilde ska ligga något högre än socialbidraget. Den som vägrar att medverka i Bemanningspoolen kan inte räkna med att få bidrag på socialbidragsnivå utan får en lägre ersättning till sitt uppehälle."

Långtidsarbetslösa och invandrare ska alltså tvingas in i bemanningspooler, där de från dag till dag kan kastas in på, och ut från, olika arbeten efter arbetsgivarnas behag, utan någon anställningstrygghet. Och medan de väntar på att få rycka in ska de inte få lön från bemanningsföretagen, utan en ersättning som bara "ska ligga något högre än socialbidraget". Att organisera sig fackligt och förändra något under dessa omständigheter kan knappast vara något annat än en omöjlighet.

Men oroa er inte! Det ska ju finnas flera bemanningsföretag att välja mellan! På så sätt, menar Folkpartiet, stärks individens makt eftersom man får valmöjligheter, till skillnad från hur det är nu när man är förpassad till AMS. Men vad har man för glädje av det när ersättningen och arbetsformen redan är fastlagd? Och man kan ju ändå inte veta i förväg till vilken sorts jobb de olika bemanningsföretagen kommer att skicka en.

Tar ställning för arbetsgivarna

Att Folkpartiet tar ställning för arbetsgivarna - mot arbetarna - försöker de inte ens dölja när de sen beskriver sin kamp för en "flexiblare" (svagare) arbetsrätt.

"Dessbättre har en del hänt med lagstiftningen under senare år. Det är dock inte regeringens förtjänst, utan resultat av initiativ från de borgerliga partierna. Det gäller till exempel förbudet mot blockader mot enmans- och familjeföretag och småföretagens möjlighet att undanta två personer från turordningskretsen vid uppsägningar.

Men arbetet att modernisera arbetsrätten måste fortsätta. Möjligheten att provanställa någon bör utökas från dagens sex månader till tolv. Också företagens möjligheter att visstidsanställa vid tillfälliga arbets- toppar bör utsträckas från sex till tolv månader. (...) Även fackets vetomöjligheter mot entreprenader bör tas bort."

Arbetskraftsinvandring

Sedan kommer vi till arbetskraftsinvandringen. Fp menar att vi behöver en ökad arbetskraftsinvandring för att trygga tillväxten när andelen människor i arbetsför ålder nu är på väg att sjunka, och att vi behöver extra arbetskraft i bristyrken som t.ex. vården.

Detta kan nog vara sant. Det finns ingen anledning att säga nej till arbetskraftsinvandring eller ökad invandring i allmänhet. Argument som att invandrarna tar våra jobb eller att vi först måste ge arbete åt de invandrare som redan finns här, som man tyvärr får höra från LO ibland, håller inte. Om antalet invånare i Sverige ökar så ökar ju inte bara antalet människor som ska arbeta utan också behovet av varor och tjänster.

Vad Folkpartiet förtjänar att kritiseras för är däremot formerna och villkoren för arbetskraftsinvandringen. De skriver:

"Folkpartiet föreslår att den som har en anställning som väntar i Sverige i normala fall ska ges uppehållstillstånd. Ansökan avslås bara om det är uppenbart att det finns kvalificerade sökande till just det jobbet, som redan bor i Sverige. Den som är i Sverige på turistvisum och får ett arbete under tiden ska inte behöva åka tillbaka till hemlandet för att ansöka om uppehållstillstånd. Om anställningen skulle upphöra faller uppehållstillståndet om personen inte fått nytt arbete inom tre månader. Permanent uppehållstillstånd erhålles automatiskt efter fem år, men det ska var möjligt att prövas för permanent uppehållstillstånd redan efter tre år."

Om flyktingpolitiken säger Folkpartiet att den har ett annat syfte än arbetskraftsinvandringen. Men, tillägger de:

"För en flykting som misslyckats att bevisa sina flyktingskäl kan möjligheten att arbetskraftsinvandra bli en sista möjlighet. Därför föreslår Folkpartiet att asylsökande som befinner sig i Sverige ska ha rätt att söka arbetstillstånd eller uppehållstillstånd om de under väntetiden erhåller ett arbete. Arbete och egenförsörjning ska, som vi tidigare påpekat, vara huvudprincipen redan från början. Då skapas de bästa förutsättningarna för en lyckad integration."

Lättare få sparken med Fp

Invandrare som kommer till Sverige blir precis som svenskar i allmänhet först provanställda i sex månader. Under den tiden kan de avskedas godtyckligt av arbetsgivaren. Även efter att provanställningen gått ut kan arbetsgivaren avskeda dem med olika tricks, eller med hjälp av den nya lagstiftningen där man kan frångå turordningen för två personer.

En människa som vet att hon lätt kan förlora jobbet och att det kan leda till att hon blir utslängd ur Sverige kan knappast stå stark mot arbetsgivaren. I en så utsatt situation går man med på att arbeta på vilka villkor som helst. Att engagera sig fackligt är det inte tal om.

Vad gäller flyktingpolitiken så finns det idag hundratals eller tusentals flyktingar i Sverige som ännu inte fått asyl och lever under ständigt hot att skickas tillbaka till krig, förföljelse och tortyr. Men Folkpartiet fördömer inte den inhumana flyktingpolitik som förs. Istället vill man att dessa desperata människor ska utnyttjas som billig arbetskraft genom att låta dem stanna om de får tag på ett jobb. De som inte lyckas skaffa sig jobb är man inte intresserad av att hjälpa.

Till råga på allt så ska man inte få något svenskt medborgarskap ens efter fem år om man inte klarar ett svensk-prov. Och svensk-undervisningen för invandrare, SFI (Svenska För Invandrare), ska göras om så att språkinlärning sker i kombination med arbete.

Man vill också införa en "SFI-peng" som innebär att alla studerande ska få exakt samma resurser oavsett behov. De som har svårast för att lära sig svenska kommer därmed inte att få de resurser som krävs och riskerar då att aldrig bli svenska medborgare och alltid leva under hot att bli utslängda ur landet om de förlorar jobbet.

Kollektivavtalen då

Hur blir det med kollektivavtalen då? Folkpartiets förslag blir, som LO påpekat, ännu farligare kombinerat med moderaternas och krist-demokraternas förslag om att man ska kunna sluta individuella avtal under kollektivavtalsnivå. Vi skulle då få ett gästarbetarsystem där man tar hit billig arbetskraft från utlandet för att pressa ner lönerna. Utländska och svenska arbetare skulle ställas mot varandra, och i slutändan skulle även de svenska arbetarna tvingas minska sina löner eller åtminstone avstå från löneökningar för att hålla sig kvar på arbetsmarknaden.

Lars Leijonborg gick senare i valrörelsen ut och sade att Folkpartiet ville att invandrarna skulle omfattas av kollektivavtalen fullt ut. Men i det ursprungliga förslaget antyds motsatsen: "En svensk klyscha säger att arbetsmarknaden inte ska delas in i ett A- och ett B-lag. Sanningen är att alternativet till att börja i B-laget är att aldrig lämna C-laget, alltså långtidsarbetslöshet och bidragsberoende."

Facklig rätt inte säker

Hotet är inte över än. Vare sig Folkpartiet eller Miljöpartiet är pålitliga när det gäller fackliga rättigheter och arbetarrörelsen har ett ansvar att belysa vad förslagen verkligen skulle innebära. Men för att göra detta på ett trovärdigt sätt måste man också kräva en förändring av regeringens nuvarande invandrings- och integrationspolitik. Till detta återkommer vi i nästa nummer.

Pelle Nilsson

Från Socialisten nr 60, oktober 2002