EU bygger fort Europa

Märkliga regler stänger flyktingar ute

Hur ser Sveriges flyktingpolitik ut egentligen? En vanlig föreställning är att invandringen har ökat de senaste åren, och att Sverige är en generös flyktingmottagare. Men faktum är att invandringen inte har ökat nämnvärt på de senaste 50 åren.

På 1800-talet var utvandringen ett stort problem i Sverige. Detta dämpades vid första världskriget och först efter 2:a världskriget blev Sverige ett invandringsland. Efter det har invandringen sakta ökat, men samtidigt har utvandringen också ökat, så nettoinvandringen har legat ganska konstant. Nettoinvandringen har de senaste åren har legat på omkring 1,9 promille (en promille = en tiondels procent) av folkmängden, vilket ligger strax under genomsnittet de senaste 50 åren.

Ungefär en fjärdedel av invandrarna som släpps in i Sverige släpps in av flyktingskäl eller asylskäl som det också kallas. Detta innebär att de kommer hit för att de blivit förföljda i sitt hemland. Formellt sett så har alla med flyktingskäl rätt att få asyl i Sverige. Detta står i både internationella överenskommelser (Genévekonventionen) och svensk lag (Utlänningslagen). Men verkligheten ser mycket annorlunda ut för någon som försöker fly till Sverige eller något annat europeiskt land.

Flykten

Det första problemet för en flykting är givetvis att genomföra själva flykten. Detta är svårt dels för att regimen i hemlandet ofta försöker stoppa flykten, men också på grund av mottagarländernas flyktingpolitik. Om man till exempel går till en svensk ambassad i sitt hemland för att få hjälp att söka asyl så får man beskedet att det inte går att söka asyl förrän man är i Sverige. För att komma in i Sverige krävs det pass, och för resande från länder som folk tvingas fly från kräver Sverige ofta också visum. Visum utfärdas inte till flyktingar, och pass kan man ju knappast få tag på om myndigheterna i ens land förföljer en. Och inget flygbolag säljer biljetter till folk utan giltiga papper, för då kan de tvingas att betala böter. Sverige följer nämligen sedan ett par år tillbaka en rekommendation från EU om så kallat "transportörsansvar" som innebär att flygbolagen får böta om de tar hit folk som sedan avvisas igen. Och eftersom flygbolagen inte på förhand kan veta vilka resande som senare kommer att få asyl så tar de givetvis det säkra före det osäkra och vägrar rutinmässigt att sälja biljetter till personer utan giltiga papper.

På så sätt hamnar man i en rävsax: man kan inte få asyl förrän man är i Sverige, och till Sverige kan man inte komma på laglig väg. Det enda som då återstår är att ta hjälp av människosmugglarna. Ibland kan smugglarna fixa falska pass så att man får åka per flyg, men annars utnyttjar smugglarna flyktingarnas desperation och låter dem resa i trånga utrymmen med riskabla färdmedel. Därför har vi de senaste åren fått läsa om fallfärdiga båtar fyllda med flyktingar som sjunkit, och flyktingar som kvävts ihjäl i utrymmen som de inte kunnat ta sig ut ifrån. Politikerna reagerar med att säga att det krävs hårdare tag mot de samvetslösa människosmugglarna. Visst är smugglarna samvetslösa, men det är ju politikerna själva som bär ansvaret för situationen genom att stänga alla lagliga färdvägar för flyktingarna.

Asylprocessen i Sverige

Enligt Genévekonventionen ska flyktingar få asyl oavsett hur de flytt, även om de använt illegala vägar. Men det innebär inte att man är säker om man trots alla hinder lyckas ta sig till Sverige, det finns en ständig ström flyktingar som trots mycket starka asylskäl obarmhärtligt skickas tillbaka, rakt in i armarna på dem som man flytt från.

Myndigheten som har hand om alla invandringsfrågor i Sverige heter Migrationsverket. De prövar asylskälen för varje flykting som kommer hit i en juridisk process med förhör och utredningar. Till skillnad från domstolsväsendet så möts man inte som skilda parter, utan Migrationsverket agerar både åklagare och domare, något som kritiserats av många jurister. Den asylsökande kan överklaga beslutet. Då går ärendet numera till Utlänningsnämnden som också sätter praxis för Migrationsverket.

Myndigheterna kan antingen bevilja flyktingstatus, vilket innebär att man får stanna hur länge man vill, bevilja uppehållstillstånd av humanitära skäl, eller besluta om avvisning. Avvisning innebär att man får en viss tid på sig att lämna landet. Därefter sätts polis in för att kasta ut den avvisade.

I EU slöts Dublinkonventionen 1997. Den innebär i stort sett att man måste söka asyl i det EU-land man först kommer till. Så om man till exempel först lyckas fly till Danmark, och sedan snabbt tar sig till Sverige, så kommer Sverige att skicka tillbaka en till Danmark utan att pröva asylskälen.

Skäl som att man har släktingar i ett visst land spelar ingen roll. Inte ens om en familj tvingas dela på sig under flykten och hamnar i olika länder görs något undantag, då splittras alltså familjen.

När man söker asyl i Sverige börjar Migrationsverket därför med att försöka fastställa var man kommer ifrån och vilken väg man har rest med hjälp av förhör och genom att undersöka handlingar, i hopp om att kunna utvisa en omedelbart. Om ens identitet inte kan fastställas, t.ex. om Migrationsverket misstänker att man ljuger, kan man "tas i förvar", dvs låsas in i en fängelseliknande inrättning som Migrationsverket ansvarar för. Detta kan vara mycket psykiskt påfrestande om man precis lyckats undfly myndigheterna i sitt eget land och tror att man äntligen är i säkerhet.

Om Migrationsverket kommer fram till att man har rätt till att söka asyl i Sverige börjar utredningen som ska fastställa om ens berättelse är trovärdig. För att få asyl krävs det att man kan visa att man löper risk för att bli utsatt för förföljelse om man återvänder till hemlandet, det räcker inte med att man redan har blivit utsatt för övergrepp. Ibland får man beskedet att man visst kan återvända till sitt hemland, bara man återvänder till någon annan del av landet än den delen som man kommer ifrån så att de lokala myndigheterna inte känner igen en.

Dessutom bedömer Migrationsverket om ens berättelse är trovärdig. Om man t.ex. berättar huvuddragen av vad som hänt, och sedan berättar fler detaljer i senare förhör så menar Migrationsverket att man "trappat upp berättelsen" och därför inte är trovärdig. Men för en som med nöd och näppe lyckats fly från sitt hemland efter att ha levt under förföljelse så är det fullt naturligt att man inte kommer ihåg alla detaljer på en gång. Och vad som är värre: den som har utsatts för riktigt grymma övergrepp kan antingen ha trängt bort minnet av övergreppet, eller åtminstone ha väldigt svårt att berätta om det. När Migrationsverket då säger att ens skäl inte är tillräckliga blir man så illa tvungen att dra fram alla plågsamma minnen och berätta om vad som hände i detalj. Men då säger Migrationsverket att man inte är trovärdig eftersom man "trappat upp berättelsen"!

Ytterligare en hake som många faller på är att man enligt svensk lag måste söka asyl inom 24 timmar efter det att man kommit till Sverige. Väntar man längre tid än så kan man också anses vara "icke trovärdig". Man förväntar sig alltså att alla flyktingar redan kan svensk lagstiftning och vet vilken myndighet man ska vända sig till! Om man varit tvungen att fly med hjälp av falska papper så kan det också tala mot en. Det räcker med att någon sådan detalj är fel så kan Migrationsverket säga att berättelsen som helhet är icke trovärdig och därför förkasta den. Det finns många exempel på personer som berättat om hur de blivit hotade till livet, eller blivit torterade eller våldtagna, och som fått detta bekräftat av svenska läkare eller psykologer, men som ändå rensas ut som "icke trovärdiga" och därför skickas tillbaka.

Att fly från ett land där man har blivit förföljd, kanske torterad, ofta under en lång tid eller kanske hela livet, och sedan till slut lyckas ta sig till ett land där man verkar vara säker och börjar bygga upp ett ordentligt liv, för att sedan plötsligt få reda på att man är opålitlig och ska skickas tillbaka kan vara förödande rent psykologiskt. Alla fasor som hänt i hemlandet som man försökt glömma dras upp igen, man blir lika rädd för svenska myndigheter och poliser som för de i hemlandet. Många faller ner i djupa depressioner eller försöker begå självmord. Detta kan göra att man faktiskt får stanna på grund av humanitära skäl, men inte ens under sådana omständigheter kan man vara säker på det. Det beror mycket på vilka myndighetspersoner som har hand om ärendet. Jämfört med det vanliga domstolsväsendet så präglas behandlingen av asylärenden med mycket stor godtycklighet.

Om man inte får stanna så väljer några att gömma sig och bo kvar i Sverige illegalt. Polisens register över personer som vistas i Sverige illegalt omfattar över 2000 personer. De som lever illegalt lever ständigt under skräcken att bli upptäckta, och man har i princip inga rättigheter alls. Man kan inte skaffa bostad på laglig väg. Man kan inte söka vård utan att riskera att bli gripen. Barnen kan inte gå i skola om man inte lyckas göra upp med lärarna i hemlighet. Och eftersom man måste jobba svart så hamnar man ofta i klorna på giriga arbetsgivare och får jobba för rena slavlöner. Rädslan för att bli upptäckta gör att man ofta inte vågar skaffa sig någon bekantskapskrets eller fritidsintressen utan stannar hemma så mycket som bara möjligt. Framför allt på barn kan detta ha en förödande inverkan på den personliga utvecklingen.

Fort Europa

Hur förhåller sig Sveriges flyktingpolitik till EU? Även om det finns ett antal överenskommelser som skett genom EU, såsom Dublinkonventionen och Schengenavtalet, så utformar de olika länderna större delen av sin flyktingpolitik själva. EU:s byråkrati är så trög att det kan ta många år innan ett förslag träder i kraft, även om alla EU-länder i princip är överens i frågan. Därför har länderna i stället för att anta en gemensam flyktingpolitik snarare tävlat om att ha en så hård flyktingpolitik som möjligt. Schengenavtalet slöts till exempel av fem EU-länder som tröttnat på att vänta på de andra, nu omfattar avtalet alla EU-länder (förutom Storbrittannien och Irland) samt Norge och Island. Men trots EU:s byråkrati och ländernas småbråk är man på god väg att bygga ett "fort Europa" med helt slutna gränser.

Men hur går detta ihop med EU:s östutvidgning då? Är inte detta ett försök att öppna upp gränserna? Tvärtom! I EU:s konvergenskrav ingår bland annat att kandidatländerna måste ha en mycket hård gränskontroll, hårdare till och med än vad EU-länderna har idag. Och i EU:s utbildningsmaterial för gränsvakter nämns inte asylrätten överhuvudtaget. Vad det handlar om är att flytta ut gränserna längre från Centraleuropa. Man vill att så många stabila länder som möjligt ska ingå i EU så att man kan ha fri rörelseförmåga för kapital, arbetskraft och privatpersoner i detta område, och samtidigt hålla de allt mer instabila länderna i tredje världen på säkert avstånd bakom stängda murar. Och de mest stabila länderna är i regel parlamentariska demokratier.

Detta är den verkliga orsaken till EU-regeringarnas vackra ord om att länder måste vara demokratiska för att ansluta sig till EU. Vad man inte säger lika mycket om är att man samtidigt ställer krav på en restriktiv flyktingpolitik såväl som ekonomiska krav som innebär att den offentliga sektorn måste nedmonteras. Men EU-politikernas hyckleri faller i öppen dager när man ser till att de samtidigt inte har några som helst problem med att sluta handelsavtal med diktaturer och förtryckarstater, och till och med är beredda att exportera vapen till dem.

I en tid då de fattiga länderna ständigt håller på att destabiliseras så känner borgerligheten i Europa och USA sig tvungen att sluta sig inne i allt mer väl skyddade och beväpnade fort i en värld som de håller på att förlora kontrollen över. Socialdemokratiska regeringar, som den svenska, blir tvungna att föra borgerlighetens flyktingpolitik eftersom de bestämt sig för att inte bekämpa det kapitalistiska systemet, och därmed inte kan sätta sig emot kapitalismens utveckling. Vi måste bemöta detta genom att återuppbygga arbetarrörelsen underifrån. I Sverige finns en god tradition på gräsrotsnivå att knyta ihop arbetarrörelsen med invandrarföreningar vilket måste tas till vara i kampen för en bättre flyktingpolitik.

Pelle Nilsson

Från Socialisten nr 62, mars 2003