Försvara planeten

När jag under 80-talet gick i skolan var miljön ett hett ämne. Vi fick lära oss om växthuseffekten och om hur isarna skulle smälta om inget gjordes. Vi samlade in pengar för att rädda en bit regnskog från att skövlas. Under 90-talens kriser hamnade frågan i skugga för att i dag komma igen med ett enormt genomslag. Det var inga överdrifter vi fick lära oss, vad lärarna sa i skolan har besannats och mer där till.

Den förenade forskarkåren i FN:s klimatpanel menar att våra utsläpp av växthusgaser bidragit till de senaste årens extrema väder i form av värmechocker, översvämningar och orkanvindar. Deras framtidsprognoser låter som tagna ur någon skräckfilm. Stora landområden kommer översvämmas. Torka kommer att döda milsvida skogar och öken breda ut sig. Brist på vatten kommer tvinga miljoner och åter miljoner på flykt. Trots att kunskaperna finns, trots teknikens utveckling, trots människors oror och engagemang går utvecklingen som på räls rakt mot avgrunden.

Det är dags att dra slutsatserna av utvecklingen och agera. Vi behöver gå till grunden för att förstå var problemet ligger och vad som krävs för att vända utvecklingen.

Människa - samhälle - natur

Genom den mänskliga historien kan vi hitta många exempel på hur människan överutnyttjat naturresurser, skövlat skogar och utrotat djurarter. Sedan homo sapiens från början spreds från Afrika ut över välden kan vi konstatera att djurarter försvunnit. Senare kom de tidiga riken som spred ekologisk förintelse - Mesopotamien, Grekland, Rom och Maya.

Det kan se ut som om mänskligt framåtskridande måste bygga på förstörelse av naturen. Men i själva verket är det tvärt om. Utrotning av djurarter och ekologisk förödelse är genomgående det samma som en kris och ett nederlag för människan. När åkrarna i Mesopotamien till följd av överutnyttjande blev vita av saltkristaller förebådade detta rikets undergång. I dag är det som en gång var livliga städer ruiner i ett ogästvänligt ökenlandskap. När mayariket år 750 stod på sin höjdpunkt var skogarna fullständigt skövlade. Prover i sjöarna i området visar på mångfaldigt förhöjda värden av fosfor till följd av mänsklig avföring. 100 år senare hade populationen sjunkit med 75-85 procent.

Jordens ekosystem befinner sig i ständig utveckling. Aldrig någonsin kan en fullständig balans existera. Vår förmåga att genom kunskap överskrida naturliga begränsningar göra att vi på ett dramatiskt sätt kan rubba den ekologiska balansen men det ställer oss aldrig över den. När människan lämnade sitt ursprungliga sammanhang i Afrika och gav sig ut i det okända rubbades de biotoper vi kom till. Men människors utbredning på andra arters bekostnad slog tillbaka och tvingade oss till anpassning.

För att överleva utvecklades man ibland kallar naturreligioner. Grundläggande i dessa är dels respekten för naturen som dyrkas som helig och närvaron av förfäderna och deras lärdomar. Tidigare generationers erfarenheter var livsviktiga för att man inte skulle göra om gamla misstag.

Ta tillexempel hur Aboriginerna i Australien levde. En jägare närmar sig sitt bytesdjur med stor respekt. De förbereder sig för jakten genom reningsceremonier och fasta. Jakten var kringgärdad av en rad inskränkningar: döda inte mer än vad du behöver, döda inte det första djuret du ser av arten, döda inte en hona tillsammans med hennes unge, döda inte alla djuren i en hjord, använd allt som kan användas. Vissa grupper jagade seden bara i en del av sitt område så att djuren kunde leva ostört i andra områden under ett eller flera år. Genom att på ett planerat sätt bränna av skogsområden gynnades växtlighet och djurliv samtidigt som större mer förstörande bränder undveks (Världens miljöhistoria, J Donald Hughes).

Övergången till jordbruk var ett sätt för människan att kunna kombinera en växande population med ekologisk hållbarhet. Att leva direkt av vad naturen själv skapar kräver stora arealer. Nya tekniker innebär naturligtvis oprövad mark vilket kan leda till obalans och förödelse. Men med hjälp av sitt förhållningssätt och sina traditioner har människan hittat vägar till harmonisk samexistens med naturen.

Jordens bördighet kan upprätthållas och förbättras genom en mängd enkla tekniker. Genom växelbruk, genom att låta boskap gödsla jord som ligger i träda eller genom att plantera växter (ärtväxter) som fixerar kväve i marken. Byarna skyddade sina skogar från överutnyttjande. På möten i och mellan byarna kunde resursanvändningen planeras så att långsiktig hållbarhet uppnåddes.

När min farmor som är uppvuxen i Hälsingland var liten fick hon skäll för att hon hällde ut hett vatten på marken. Sådant kunde göra knytten i marken arga vilket skulle slå tillbaka mot människorna. Likadant är det med tomten som bodde i ladan och som straffade den bonde som behandlade djuren illa. Genom sådana förställningar som överlevt trots kyrkans “upplysningskampanjer” har respekten för de ömsesidiga beroendeförhållandena upprätthållits från generation till generation.

Ekologisk hänsyn är alltså inte något nytt. Det har varit nödvändigt för att vår uppfinningsrikedom inte skulle bli vår undergång. Dessa traditioner gör att naturfolk och enkla jordbrukssamhällen kan fortsätta att leva som de gjort i årtusenden utan att naturresurserna tar slut.

Men hur är det då med de riken, som tidigare nämnts, som systematiskt konsumerade naturtillgångarna tills inget fanns kvar? Dessa samhällen representerar något annat än simpla misstag och okunskaper. Det som hände där visar att människorna förlorat förmågan att kollektivt rätta till och justera sitt levnadssätt utifrån tydliga konsekvenser. Det handlar om samhällen som skiktats. Där en härskande kast eller klass har höjt sig över de problem som tynger människor i gemen. Som vi tydligt kan se i fallet med Mayariket leder inte krisen till problemlösning utan till en fördjupning av problemen. Prästerskapet i Mayariket gav sig allt mer hän åt blodsoffer och krig ju närmre katastrofens brant man kom.

Storskalig planering

På de håll där ett härskande skikt i samhället var tydligt bunden till sina förpliktelser för samhället kunde människor däremot planera för långsiktig hållbarhet. I ett konstverk från det gamla Egypten ser man en farao som arbetar med konstbevattning. Det härskande skiktet i Egypten ansvarade för planeringen av det kollektiva arbetet med de avancerade bevattningsanläggningarna som ledde Nilens vatten i kanaler och magasinering och distribution av överskottet. Detta gjorde det egyptiska odlandet vida känt för sin goda avkastning som kunde upprätthållas generation efter generation.

Ett än tydligare exempel är Inkariket. All mark tillhörde så som i Egypten staten och alla arbetsföra arbetade kollektivt. Till och med Inkan grävde i marken under en ceremoni. Det som producerades delades upp så att en del gick till änkor, föräldralösa, handikappade och soldater i krigsmakten, en del till befolkningen lokalt, en del till distribution och en del till magasin som buffert i kristid. Genom systemet av omfördelning fick människor del av de mångskiftande tillgångar som fanns i de växlande biotoperna i riket.

Ett omfattande system av terrasser längst bergsluttningarna utökade den odlingsbara arealen och förhindrade erosion. I lågländerna vid kusten avleddes floder vilket möjliggjorde uppodling av delar av öknen. Från Chinchaöarna hämtades fågelspillning som användes som gödning. Olika provinser tilldelades olika öar där de fick hämta spillningen. Men den som dödade en sjöfågel eller störde fåglarna under häckningssäsong straffades med döden. Träd planterades för att omgärda tempel, försköna städer, ge skugga åt vägar och kanaler och för att hindra erosion. Vilda skogar skyddades i lag och bruk av skogen krävde särskilda tillstånd. Pollenstudier har visat att skogarna ökade kraftigt.

Skogens bytesdjur var också skyddade. Jakten utfördes kollektivt varje år i ett av rikets fyra delar så att det i varje del hölls en jakt var fjärde år. Drevkarlarna bildade en cirkel och fångade in tiotusentals djur. Djuren räknades och bokfördes, utifrån olika regler slaktades vissa djur medan andra släpptes fria. Vildlamorna, guanacon och vikunjan klipptes och släpptes fria.

Men trots detta varade Inkariket bara runt hundra år. Orsaken till detta var dess möte med en annan civilisation som löste sina resursproblem på ett radikalt annorlunda sätt. När conqvistadorerna kom till Inkalandet fann de att de vilda djuren var så gott som tama och slaktade dem i snabb takt.

Kapitalismens framväxt

Det antika Grekland och Rom var slavsamhällen. Produktionen slukade människor (slavar) och naturresurser i snabb takt och krävde därför krig och plundring i omgärdande områdena. Ett i grunden instabilt system som efter sitt fall ersattes av det feodala samhället. Marken var uppdelad mellan olika feodalherrar vilket omöjliggjorde en övergripande planering av naturresurserna så som man gjorde i Inkariket. Detta ledde till överutnyttjande av jordar som skapade missväxt och stora sanitära problem i städerna. Så krattades gången för de förödande pestepidemierna som utrotade runt en tredjedel av befolkningen under 1300-talet.Att feodalismen omöjliggjorde lösningar på problemen tvingade fram en utvecklingen mot ett nytt ekonomiskt system - kapitalismen.

Genom handelns utveckling och framväxten av kapitalistisk produktion kunde feodalismens uppsplittring av resurser och arbetskraft övervinnas. Detta ledde till en kraftig ökning av produktiviteten som exploderade när feodalismens begränsningar slutgiltigt bröts och samhällsförhållandena omkastades. Resursfrågan fick en ny lösning.

Den stela feodala maktordningen ersattes med konkurrensen lag. Detta gjorde att pengarna inte längre kunde läggas på hög utan måste återinvestera. Produktionen måste utvidgas och effektiviseras vilket driver kapitalägarna i en jakt om resurser som sträcker sig över hela klotet. Detta gjorde att olika sätt att organisera samhällen fick ge vika och hela världen inordnades i en och samma ordning.

I Sverige kom kapitalismens utveckling tidigt i konflikt med byarnas ordning. I större delen av landet där feodalismen inte fått genomslag bodde folket i byar som kollektivt ägde jord och skog (annan skog ägdes av kungar, adel, kyrkan och enskilda bönder). Bönderna var delägare i byns samlade tillgångar. De hade nyttjanderätt och andelar i alla byns ägodelar i proportion till gårdens storlek. Besluten fattades av byalaget som bestod av alla bönder. De nedtecknade byordningarna “återspeglar en byanda som innebar ömsesidig respekt och hänsyn, men också beroende och krav på gemensamt och samtidigt handlande“ (Böndernas bygge, Finn Werne,1993).

Gemenskapen i byarna innebar en kollektiv styrka att stå emot överheten. Carl Wilhem Lilljekrona berättar i sin biografi om ett bondeuppror 1802 i Skåne. Bakgrunden var att två drängar arresterats efter ett bråk där de blivit slagna av en grevinnas utsända inspektor. “Bönder från Borreby och Löddeköping byar, förstärkta med andra, som genom tutande i byhornen med hast samlades från flera håll, överföll militären, och tvingade dem att utlämna de arresterade drängarna.”

Under 1700-talet ökade efterfrågan på timmer till följd av gruvdriftens utveckling, skeppsbyggande och ökad export. På olika sätt försökte överheten begränsa byarnas användning av trä. En kampanj handlade till exempel om att få bönderna att bygga sina hus i sten. Detta fick dock begränsad effekt eftersom byggandet redan var anpassat efter de lokala tillgångarna till skog. Att bränna murkalk och tegel till stenhus slukar betydligt mer virke än vad uppförandet av korsvirkeshus gör, vilket man gjorde i Skåne där virkestillgången var liten.

Allteftersom den egendomslösa klassen växte under 1700-talet blev byalagen mindre demokratiska. Från att ha representerat alla i byn blev de enbart de jordägande böndernas möten. Det samma hände med sockenstämmorna från och med 1817.

För att avskaffa byarnas kollektiva ägande och kollektiva makt (vilket var en förutsättning för kapitalismens utveckling) splittrades byarna upp i skiftesreformer i början av 1800-talet. Husen flyttades ut på de egna ägorna och var och en tilldelades en bit skog. Detta möjliggjorde vidareförsäljning och en koncentration av mark till jordbruksföretag och skog till skogsföretag. Skogarna avverkades snabbt.

Det samma skedde över hela världen. Men i kolonierna kunde avskaffandet av byarnas kollektiva ordning ske med betydligt brutalare metoder. Människor trängdes undan från bördiga jordar där plantage uppfördes eller där boskapsjordar fick breda ut sig. I andra fall togs människor som slavar. Den balans som upprätthållits i generationer bröts med jorderosion, ökenspridning och avskogning som följd.

Människor tvingades in i en ordning som i grunden förändrade deras förhållningssätt till varandra och till naturen. I byarna hade det man producerade ett värde i att det direkt motsvarade behov hos kollektivet. Dessa behov kunde mötas på ett planerat sätt så att ett hållbart levnadssätt upprätthölls. Kapitalismen innebar att människorna producerade för och var beroende av en marknad. Ett främlingskap inför produktionen som man inte hade förmåga att överblicka eller kontrollera uppstod. Det innebar samtidigt ett främlingskap inför naturen vars ömsesidiga beroendeförhållande man inte längre upplevde på samma direkta sätt. Från att ha varit förvaltare av naturrikedomarna tvingades människor att som storföretagens inhyrda skövla de samma.

Samtidigt som kapitalismen innebar att människor blev av med sin förmåga att kontrollera och planera produktion och konsumtion ledde den till en enorm produktivitetsutveckling. Dödligheten sjönk vilket ledde till en befolkningsexplosion. Medan kolonisationen ledde till utrotningar i tredjevärlden växte populationen snabbt i Europa. I Storbritannien ökade befolkningen från 7,5 miljoner 1750 till 40 miljoner 1910 trots en utvandring på 20 miljoner. Omkring 1900 stod Europa för en större del av världens befolkning än de gjorde tidigare eller senare. Successivt följdes nedgången i dödlighet med en nedgång i födelsetalet.

Efter 1950 nådde västvärldens landvinningar i form av vaccination, antibiotika, och sanitära åtgärder storskaligt ut och minskade dödligheten i övriga världen. Detta låg tillgrund för en andra befolknings explosion. Tillväxten nådde sin högsta nivå runt 1970 varpå barnafödandet åter gick ner. FN beräknar att världens befolkning kommer att vara 9,1 miljarder 2050.

På 1900-talet fyrdubblades antalet människor men samtidigt ökade energiförbrukningen tretton till femton gånger. Begränsningarna för utveckling av transporter och industrin löstes genom nya energiformer först kol och sedan olja.

Industrialiseringen förändrade jordbruket och ledde till snabb tillväxt av städerna. Den odlade arealen fyrdubblades mellan 1900 och 2000, från en areal i storlek med Australien till en areal i storlek med Sydamerika. 1998 lever för första gången i mänsklighetens historia fler människor i städer än på landet.

Mot ekologisk kollaps

Att produktionen i dag är sammanflätad på global skala gör det svårt för oss att greppa vad som håller på att hända med vår planet. Det är svårt att se sambanden mellan vår konsumtion av varor och energi i Sverige och globala miljöproblemen och klimatförändring. Det finns en känsla av att det moderna samhället lite gran har lossat sambanden till vad som händer i ekosystemet. Att tekniken har ersatt det som en gång var ett beroende av vad som växte och levde i skog och i vatten.

Men de senaste årens larmrapporter om klimat- och miljöproblem gör oss medvetna om att ingenting egentligen har förändrats från det att vi var jägare och samlare. Problemen har bara flyttat till en annan nivå och sambanden har blivit mindre direkta. Oavsett teknikens framsteg består vår kost av växter och djur, vi är beroende av vatten och andas fortfarande samma luft.  

Jordens ekosystem har utvecklats genom årmiljoner. Det är en tunn hinna runt jorden som utgör en atmosfär, vatten och jordlager som skapar livsbetingelserna för att planeten ska kunna leva. De biologiska processerna utvecklas ur och genom kemiska processer – ur sådant som vatten, sol, syre och mineraler. Nednötningen av berg under årtusendena har skapat sand och lera, organismernas utveckling, död och nedbrytning har skapat mull (dessutom torv, gas och olja). Detta binds samman av växternas rottrådar och steg för stegs byggs ett helt system av ekologiska relationer upp. 

I det moderna globala systemet skapas tillväxt och utveckling så att resurserna konsumeras snabbare än de återskapas och så att själva förutsättningarna för återväxt förstörs:

– Djur och växter försvinner. Sedan 1970 har jordens vilda populationer av ryggradsdjur minskat med runt en tredjedel. Djur och växtarter som försvinner kan inte ersättas med mänsklig teknik. Idag finns flera läkemedelspreparat som vi bara får från växter. Ekosystemet erbjuder naturliga kontrollmekanismer mot skadeinsekter och det bistår våra odlingar med pollinering. Genetiskt diversifierade populationer och artrika ekosystem har en större potential att anpassa sig till tillexempel klimatförändringar.

– Marken förstörs. Under det senaste halva århundradet har människans landanvändning eroderat 5 biljoner hektar eller 43 procent av den växtbärande landarealen. En av de största orsakerna till erosion är överbete av kor, får och getter. Avverkning av regnskogar står för erosion av cirka 0.5 biljoner hektar. Förstörd mark kan inte utan vidare återställas. Skog och växter kapslar koldioxid som när den frigörs bidrar till växthuseffekten. Jorden och växterna reglerar genom buffring vattenflöden vilket innebär att de förhindrar torka och översvämningar. Jordlagren fungerar också som ett filter som renar vattnet.

­– Vatten överutnyttjas och smutsas ner. Vårt användande av vatten inte minst för jordbruk och boskapsuppfödning leder till att grundvattennivåer sjunker och sjöar och floder torkar ut. I vissa delar av Indien sjunker grundvattennivåerna med över en meter per år. I norra Kina beräknas att en fjärdedel av Gulaflodens flöde behövs för ekosystemets överlevnad men 90 procent av flödet går till mänsklig konsumtion. 1997 torkade 600 kilometer av floden ut under 226 dagar. Brist på friskt vatten slår mot jordbruket och det leder till sjukdomar som dödar miljoner varje år. 

Sedan 1998 samanställer Världsnaturfonden Living Planet-rapporter där människans globala påverkan på planeten kartläggs. De skriver att den teknologiska utvecklingen gör att vi kan använda jordens resurser på ett mer effektivt sätt, detta innebär att jordens biokapacitet ökar. Men samtidigt har vår samlade förbrukning av resurser mångfaldigats vilket enligt beräkningarna innebär att uttaget från och med 1980-talet på den globala nivån i stigande grad överstiger jordens förmåga att reproducera resurser. De konstaterar att sedan 1961 har vår sammanlagda åverkan på planeten mer än tredubblats.

I detta sammanhang är inte klimatförändringarna ett separat väderproblem. Utsläppen av växthusgaser är tvärtom en av de mest avgörande faktorerna bakom förstörelsen av vår planet. Förändras klimatet för fort hinner inte ekosystemen anpassa sig vilket kan leda till massdöd av djur och växter. När växterna inte längre binder marken leder det till att jorden blåser och spolas bort. En stigande temperatur leder till att vissa områden torkar ut medan andra får en ökad nederbörd som marken inte kan absorbera vilket leder till översvämningar.

FN: s klimatpanel IPCC sammanför världens mest framstående forskare i området för att kartlägga problemen. De menar att de senaste årens kraftiga ökning av värmeböljor och översvämningar beror på klimatförändringen. Detta är alltså ett miljöproblem som redan skördar många dödsoffer. Men det är ännu bara en vag föraning om vad som kommer om inte utvecklingen drastiskt vänds.

Professor Martin Parry, vice ordförande i klimatpanelen, sa nyligen på ett seminarium: ”För tio år sedan sa vi att dessa effekter skulle drabba våra barn och barnbarn. Nu drabbar de oss.” (Too late to avoid global warming,' say scientists, The Independent)

IPCC menar att om vi lyckas hålla nere temperaturökningen, från förindustriell tid, till 1,5 till 2,5 grader riskerar ändå uppemot två miljarder människor att drabbas av vattenbrist och uppemot 30 procent av jordens djur och växtarter hotas av utrotning. Om inget görs kommer temperaturökningen att vara högre och följderna långt värre. För att jorden inte ska blir varmare än 2 till 2,4 grader över nivån innan industrialismen måste ökningen av utsläpp enligt IPCC upphöra senast 2015 för att till 2050 sänkas med 50 till 80 procent.

Studier av hur klimatet på jorden tidigare har ändrats visar att om temperaturförändringen tvingas över en viss gräns kan en rad kedjereaktioner utlösas som drastiskt förändrar klimatet (IPCC talar om risken för ”abrupt climate change”). Faktorer som mångfaldigar temperaturhöjningen är när värmen gör så att is smälter eller så att vegetationen dör eftersom detta gör så att bunden koldioxid frigörs.

Trots att kunskapen om problemen med växthuseffekten funnits länge går utvecklingen vad gäller utsläpp av växthusgaser åt fel håll. Sedan 1970 har utsläppen av växthusgaser ökat med omkring 70 procent, mellan 1990 och 2004 med 24 procent. 1992 träffades världens ledare i Rio för att diskutera vad som behöver göras. Detta följdes upp av ett möte 1997 då det så kallade Kyotoprotokollet utformades. Men både USA och Australien har vägrat ställa upp på kraven och någon övergripande minskning är inte i sikte.

Enligt Living Planet Raport 2006 kommer det ekologiska underskottet 2050 vara så stort att en “large-scale ekosystem collaps become increasingly likely”. Vi kan jämföra detta med de problem som jag tidigare tagit upp när civilisationer som Mesopotamien och Maya gick under. Dessa lokala fall av överutnyttjanden håller nu på att återupprepas på det globala planet.

Förlamning

Mänskligheten står inför en enorm uppgift. Produktion och konsumtion måste styras om och det snabbt. Från att utsläppen av växthusgaser ökat kraftigt ska ökningen upphöra om åtta år, för att sedan mer än halveras. Detta samtidigt som befolkningen ökar från 6 miljarder i dag till 9 miljarder 2050. Vi kan konstatera att samhället i vissa tillfällen kunnat göra stora omsvängningar på global skala. Ta till exempel datoriseringen av hushåll och arbetsplatser. Men sådana förändringar drivs fram av vinstintresset. Omsvängningen mot ekologisk hållbarhet påkallas inte av vinstintresset utan av mänskliga behov.

Världsbankens förre chefsekonom Nicholas Stern har beräknat att om inget görs kommer klimatförändringarnas kostnader vara 51 biljoner kronor redan 2050. Men det är för samhället det kostar pengar. Kapitalismen bygger på privat ägande av produktionsmedlen. Kapitalägarna har sina företag som horisont. Under konkurrensens tryck måste vinsterna maximeras eller så går företaget under. Visst drabbas enskilda kapitalister av miljöproblemen men de drabbar inte vinsterna som sådana. När torskfisken minskar stiger priset på torsk med fortsatt lönsamhet som följd. När torsken sedan är borta flyttar kapitalet till en annan bransch. Miljöproblemen skapar i själva verket möjligheter för kapitalägarna att tjäna pengar när utsläpp saneras, jord återställs, hus återbyggs och så vidare.

I Naturvårdsverkets utredning “Rekyleffekten och effektivitetsfällan - att jaga sin egen svans i miljöpolitiken“ beskrivs hur produktionen blir allt mer resurssnål men att detta inte kommer miljön till godo. “Några decenniers erfarenhet visar att trots mycket effektivare teknik så har inte resursåtgången minskat i de rika länderna. Den “avmaterialisering” av den ekonomiska utvecklingen som förespeglats har inte blivit verklighet.” … “Man måste också hantera vinsten av effektiviseringen rätt. Om vinsten bara används för att göra “mer av samma sak” så upphävs den goda effekten.”

Här finns alltså en potential. Men från företagens horisont är effektiviseringar enbart intressanta utifrån perspektivet att de kan generera större vinster. Konkurrensen gör att egoism och kortsiktighet inte är ett val utan en nödvändighet. Antingen använder du de möjligheter som finns för att höja vinsten eller också går företagen under. Regnskog avverkas för att under några år erbjuda bördig odlingsmark. När avkastningen sjunker överges marken, ett nytt skogsområde avverkas. En hållbar produktion kräver större investeringar, investeringar som måste göras på bekostnad av vinsterna. 

Vi måste konstatera att en omsvängningen kräver att samhället, det vill säga att stat och kommun agerar. Men problemet är att staterna inte äger de avgörande tillgångarna och resurserna i världen. Ett åskådliggörande exempel är att Sveriges regering mellan 1908 och 1910 satsar en miljard inom klimatområdet, effektivisering, pilotprojekt, forskning. Samtidigt spenderar det svenska näringslivet näringslivet 60 gånger så mycket under ett år (60 miljarder 2006) på reklam - alltså för att maximera konsumtion och skapa behov.

Eftersom storföretagen kontrollerar produktionen kan de i många fall tvärt om diktera villkoren. De länder som tvingar företagen till miljöhänsyn riskerar kapitalflykt. Sverige har en unik särställning i det att staten har en förhållandevis stark ställning. I Europa överhuvudtaget finns starka arbetarrörelser som fungerar som en motvikt till företagens makt vilket möjliggjort hårdare miljölagstiftning jämfört med till exempel USA.

Om Europa inte kan agera kraftfullt för att strypa koldioxidutsläppen hur ska då andra länder kunna göra det? I u-länderna är det särskilt problematiskt eftersom ekonomierna där domineras av storföretag från i-länderna. Detta leder till att befolkningen har en synnerligen svag ställning. 1952 ledde luftföroreningarna i London till att 4000 människor dog under en vecka. Sådana problem har lett till protester och åtgärder. Men i fattigare länder kvarstår problemen. 2002 uppskattade myndigheterna i Mexico City att föroreningarna årligen dödade 35 000 människor. Medan många farliga bekämpningsmedel så som DDT har förbjudits i väst används de flitigt i u-länderna. Enligt en studie dör varje år cirka 20 000 människor av de 25 miljoner som förgiftas av bekämpningsmedel varje år.  

När vi genom staten så att säga utifrån lägger på produktionen regler och skatter för att den ska fungera utifrån folkviljan uppstår problem. Olika forskare har räknat på vad en omställning av produktionen skulle leda till i form av BNP-minskning. Beroende på hur radikal omsvängningen är riskerar det att leda till att företag går i konkurs och att arbetslösheten ökar.

Ett nytt steg i mänsklighetens historia

För att lösa dagens problem behöver vi göra oss av med alla skygglappar. Vi måste utgå från vad det är vi behöver göra. Vårt samhällssystem är inte naturgivet det är däremot ekosystemet. Genom en historisk återblick kan vi se många exempel på att naturen tvingat samhällen till grundläggande omvandlig eller till undergång. I många fall har människor lyckas uppnå en balans, vi har till exempel Inkariket och det gamla Egypten samt en mängd småskaliga samhällen, jordbrukare och jägare och samlare. Men genomgående som en förutsättning för detta har varit ett kollektivt ägande som möjliggjort en kollektiv planering av produktion och konsumtion.

Det vi står inför är inte en strid mellan människa och miljö. Överutnyttjandet är inte ett utryck för folkviljan utan är tvärt om ett resultat av människors maktlöshet inför ekonomins utveckling. Det är fattigdom som tvingar människor att delta i storföretagens skövling av planeten. Fast än vi fått en produktionsordning som förenar hela världen och som vi alla är beroende av har makten och ägandet förblivit i privata händer. Detta innebär att teknikens språng i stället för att frigöra människan försatt mänskligheten i allt större fara. För var dag blir det absurda i vår tid tydligare – vi har medlen att lösa de globala problemen men vi kan inte använda dem. 

Räddningen för miljön är inte minskad BNP. Tvärt om kräver den att vi använder hela vår tekniska och produktiva kraft till att möta ekologiska och mänskliga behov. Det finns massor att göra. Men förutsättningen är att makten över produktionen demokratiseras, att det privata ägandets begränsningar bryts. 

När Storbritannien under andra världskriget stod inför hotet av en invasion från Tyskland var tilliten till de fria företagen slut. Stora delar av industrin ställdes under statligkontroll så att produktionen kunde motsvara de samhälleliga behoven. I dag står mänskligheten inför ett liknande hot och minst lika radikala åtgärder krävs för att avstyra hoten. Men tillskillnad från fallet med Storbritannien kan ingreppen i näringslivet inte vara tillfälliga utan permanenta.

Genom att i land efter land förstatliga företag och mark ges mänskligheten redskapen att agera snabbt och kraftfullt. När konkurrensen upphör att vara drivkraften möjliggörs ett globalt samarbete utifrån gemensamma behov. Ett samarbete som är väsenskilt från teaterspel och lotsasbeslut i FN.

I diskussioner på arbetsplatser och i bostadsområden kan mänskliga och ekologiska behov kartläggas och utifrån detta kan människor stättas i arbete och resurser fördelas på lokal och global skala. Inte minst behöver uppdelningen mellan I-länder och U-länder försvinna. Produktionen kan styras om till att möta mänskliga och ekologiska behov utan att någon behöver riskera arbetslöshet. Forskarna kan släppas fria från isoleringen i olika konkurrerande företag och förenas i ett globalt samarbete för att hitta de lösningar vi behöver.

Investeringar för långsiktigt hållbart och effektivt jordbruk kan genomföras. Satsningar på väl utbyggd, bekväm och gratis kollektivtrafik behöver göras. Hem och företag behöver göras energisnåla. Stora satsningar på förnyelsebar energi behövs. Jakt, fiske och skogsbruk kan ställas om så att uttag och reproduktion är i balans. Hotade miljöer och djur- och växtpopulationer behöver ett omedelbart, fullständigt skydd. Produktionen behöver bli mer lokal så att transporter minimeras.

Vi ska inte vänta med miljökampen tills vi får en socialistiskt värld. Genom att många människor kollektivt sätter press kan samhälleliga intressen sättas före företagens. Detta kan vi göra under kapitalismen men inte genom kapitalismen, vi kan inte skapa en grön kapitalism, utan vi måste tvärt om göra det i strid mot vinstintresset.

Men samtidigt, de reformer vi kan driva igenom kommer inte att räcka. Försvaret av vår planet kräver den klaraste realism. Vad vi står inför är en långt mer grundläggande förändring. Hur oöverstigligt de än kan verka så är vad som krävs en socialistisk värld. Det är den ordning som håller på att födas i revolutionernas Latinamerika och i kamputbrott världen över. Det är upp till dig och mig att se till så att det nya segrar - inget kan vara viktigare.

Egil Karlow